I väntan på BESKED

Förvaret i Märsta en tisdag förmiddag. Den klafsiga snömodden rinner av skorna. Tolken Idris Rashidi, vars kurdiska namn är Raman, trycker på porttelefonen som sitter på en vägg i lokalen och vi anmäler vårt ärende: vi ska träffa Yasin Elyasi, 24 år och utvisad från Sverige. Tiden går. Till slut blir vi insläppta och får välja besöksrum, alla är lediga, alla är lika skräpiga. I ett av rummen står en gunghäst i trä, det är kalt och kallt. Borden har ristningar på alla möjliga språk. Vi väljer ett rum som ser någorlunda rent ut. Yasin Elyasi blir införd av en vakt.
I Migrationsverkets handlingar står det att Yasin Elyasi kom till Sverige som 18 åring, år 2006. Det står att han saknar identitetshandlingar och att han vuxit upp i Al-Tashlägret i Irak. Att han är anhängare av ett demokratiskt parti i Iran. Att han riskerar dödsstraff om han utivsas. Det står också att han mår psykiskt dåligt, har ångest och självmordstankar. På ett ställe står det att han har varit våldsam mot personalen, på ett annat att han inte varit det men måste hållas i förvar för att hindras från våld mot sig själv. Det står att han avvikit från Sverige flera gånger, dels för att söka vård i Danmark, dels för att söka asyl i Nederländerna. Avvikit alltså, från vad? Det ska vara en mänsklig rättighet att röra sig fritt. Men rättigheter är i praktiken inte för alla, inte om vi följer Migrationsverkets bestämmelser.

Yasin Elyasi har överklagat flera utvisningsbeslut. Den 31 oktober 2011 blev han tagen i förvar. Sedan dess har han befunnit sig i Märsta. I väntan på besked. Flera nyhetsmedier har uppmärksammat hans situation. Men inget händer. Istället går dagarna.
Han sitter på den trasiga soffan i fuskläder och blicken flyger. Han berättar att han äter fyra-fem olika sorters mediciner, för ångest och depression och sömnlöshet – bland annat. Tidigare har han behandlats för hjärnabcess – en infektion där syregångarna i hjärnan täpps till med var. Han har också problem med hjärtat och har opererats två gånger. Det är för alla tunga tankar, säger han.
Yasin Elyasi föddes i Al-Tashlägret. Familjen hade flytt från Iran på grund av politiska problem. Fadern var medlem i PDKI – det kurdiska demokratiska partiet. Nu är båda föräldrarna döda, han har ingenting att återvända till. Ändå sitter han här i förvaret och väntar på besked om vilket land han ska utvisas till.
– Jag ber att de som ska läsa det här tänker på mig och stöttar mig. Jag har en farlig framtid. Jag vet inte om jag blir utvisad till Irak eller Iran. Om det blir Iran så kommer jag att hamna i fängelse, torteras och avrättas, säger han. Under sin tid i Sverige har han agerat politiskt och tydligt visat att han inte stödjer regimen i Iran.
Uppgivenheten ligger dov i rummet. I fem år har han väntat på besked:
– Jag har tappat hoppet. Jag vet inte vad som händer nu. Jag mår inte bra.

Hur är det i förvaret? Yasin Elyasi säger att han bara sitter och sitter. Det finns Internet. Han tycker att personalen är bra. Han har en advokat som företräder honom och han får mycket stöd från det kurdiska demokratiska partiet – som tolken Idris Rashidi är verksam i – och från asylrörelsen. Ändå tror han inte längre att det går att göra något. Inte när Migrationsverket redan har gjort fel så många gånger. Till och med skickat en man till Irak istället för Iran. Skickat tillbaka människor till Syrien.
– De gör vad som helst, säger han och rycker på axlarna. För fem år sedan, då när han kom till Sverige, trodde han att det här var ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras, att han kunde vara lycklig som kommit till ett sådant land.
– Jag hade hört att Sverige var ett bra land när det gällde mänskliga rättigheter. Tyvärr var det inte så. Jag tänkte mig att plugga, att få utbildning och jobb, ett lyckligt liv. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt. Det är inte bättre än i Irak, säger han och fortsätter:
– Jag önskar att ni hjälper mig så att jag blir fri. Det är jättesvårt här, man blir sjuk i huvudet. Jag orkar inte.

Vi plockar ihop vårar saker och lämnar det kyliga rummet. I korridoren finns en likadan porttelefon som den vi ringde på för att få komma in. Vi slår sifforna som står angivna på väggen. Signalerna går fram. En tjänsteman svarar att hon ska komma. Vi väntar. Småpratar. Yasin Elyasi berättar hur han fick kontakt med en vän från lägret i Irak, det visade sig att denne också befann sig i Märsta. ”Vi måste ses”, skrev vännen. ”Jag kan inte komma ut”, skrev Yasin Elyasi. Han skrattar lite åt det absurda i det. Vännen hade gift sig i Finland men får inte stanna där utan skickas ideligen tillbaka till Sverige eftersom det var här han först lämnade sitt tumavtryck när han kom till Europa. Enligt Dublinförordningen måste han därför söka asyl här. Likadana processer pågår i hela EU – människor nekas asyl i ett land, försöker med ett annat men blir tillbakaskickade med Dublinförordningen som orsak. Italien, Malta och Grekland översvämmas på så sätt, de flesta anländer dit.

Vi väntar fortfarande. Yasin Elyasi har ringt en gång till, vi har upprepat vår önskan att få bli utsläppta. Och en gång till. Korridoren är smal och det finns ingenting att sitta på. Utanför den låsta dörren arbetar någon, vi knackar på fönsterrutan men han har inte befogenhet att släppa ut oss. Yasin Elyasi beskriver det lilla rummet där han tillbringar det mesta av sina dagar. Det finns en säng och ett litet bord. Han säger att han har gardinerna fördragna och lamporna släckta. Att han bara sitter på sängen. Om han inte kan få gå ut så vill han inte heller se att det finns en värld därute.
Tolken Idris Rashidi, Raman, ringer på porttelefonen igen. Samma tjänsteman svarar för tredje gången. Låter irriterad.
– Nu kanske vi också blir inlåsta här, skämtar Raman, som i likhet med Yasin Elyasi är 24 år och väntar på besked från Migrationsverket.
Tanken på att bli inlåst ger kalla kårar. Men vi slipper fundera så länge på hur det skulle kännas. Dörren öppnas. Tjänstemannen har med sig en vakt. Ingen av dem ser oss i ögonen. De behandlar Yasin Elyasi som om han eventuellt skulle kunna bli aggressiv. Vi tar honom i hand. Dörren stängs mellan oss. Genom glasrutan ser vi Yasin Elyasi och vakten försvinna runt hörnet. Korridoren är tom. Samtalet är slut. Migrationsverkets flagga fladdrar halvhjärtat i duggregnet.

Text och foto: Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.