Hårdare asylpolitik?

09 januari 2012

Förstasidan, Intervju, Nyheter

Under hösten har nyhetsmedia flera gånger rapporterat om uppmärksammade avvisningsbeslut av människor som söker asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Tisdag 13 december var det dags igen. Familjen Danelian/Arustamjans hade levt i Sverige i elva år och hade med andra ord hunnit rota sig ordentligt i sitt nya hemland, när de på luciamorgonen 2011 bryskt väcktes upp av ett 20-tal poliser för att föras bort från sitt hem i Ånge och sättas på ett plan till ett land långt borta.
Reaktionerna på migrationsverkets handlande mot familjen i Ånge har varit starka och väckt upprörda känslor hos många.
Så här säger Kalle Larsson, redaktör för Flyktingbloggen och tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet och flyktingpolitisk talesperson: ”Det är i Sverige de här ungarna spelat innebandy, läst sina läxor och bakat lussekatter. Om inte den här familjen hör hemma här, i Sverige, i Ånge, var hör de hemma då? Fallet med familjen Danelian/Arustamjans är tyvärr inte unikt. Det verkar som om det blivit en hårdare flyktingpolitik på senare tid.”
Vad är det som har hänt? Internationalen tog kontakt med Michael Williams, sakkunnig hos FARR (Flyktinggruppernas Riksråd – det tidigare namnet var Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd).

Vilka är FARR:s arbetsområden?
– FARR:s främsta mål är att försvara rätten till asyl, att övervaka att de svenska myndigheterna respekterar internationell och nationell flyktingrätt när det handlar om asylansökningar, att fungera som en paraplyorganisation för lokala asyl- och flyktingpolitiks stödgrupper, att kontakta myndigheter i frågor rörande flyktingpolitik, samt att företräda våra medlemmar i FOSIF – ett rådgivande organ för svenska humanitära organisationer som arbetar med flyktingar.
– Alla som arbetar för FARR gör detta på frivillig basis. Vi har lokala grupper i hela Sverige som hjälper enskilda asylsökande i asylförfarandet i samarbete med juridiska biträden.

Vad har hänt inom flyktingpolitiken, har lagarna ändrats?
– 2006 tillämpades en ny lag med domstolsförfarande och med Migrationsöverdomstolen som högsta instans (en del av Kammarrätten i Stockholm).
– Regeringen övergav sin möjlighet att påverka asylpraxis, förutom i säkerhetsärenden. Begreppet ”humanitära skäl” har försvunnit från lagen och ersatts med begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter”. Detta är ett snävare begrepp av undantagskaraktär som tillämpas restriktivt – även om en utredning konstaterade att begreppet i stort användes enligt lagens intentioner. Nu finns det röster i flera partier för att ändra begreppet till ”särskilt ömmande omständigheter” för att sänka ribban för bedömning av aspekter såsom anknytning till Sverige, hälsotillstånd och situationen i hemlandet (i det sistnämnda tas inte upp skäl som kan ha med skydd att göra). FARR stödjer en sådan ändring samt att Barnkonventionen ska införas som svensk lag.
– Vi har nu flera skyddsgrunder än tidigare, delvis på grund av utvecklingen inom EU, där Skyddsgrundsdirektivet har lett till införandet av begreppet alternativt skyddsbehövande. Så nu finns det tre huvudkategorier för att ge skydd: konventionsstatus enligt Genèvekonventionen (Flyktingkonventionen), alternativt skyddsbehövande och övrigt skyddsbehövande.

Har utvisningarna ökat?
– Beträffande verkställda utvisningar kan man jämföra november 2010 med november 2011 (ackumulerade siffror under 11 månader). 2010 reste 9 971 personer som nekats asyl ut ur Sverige så kallat självmant – utan eskort. 1 978 personer avvisades – med hjälp av polisen och 7 765 personer avvek innan utvisningen kunde verkställas. 2011 var siffrorna för samma kategorier: 9 712, 2 249 och 6 679 personer. Det finns många kvar i landet med verkställbara beslut: ca 13 000 personer nu, enligt statistik från verket, medan det var cirka 12 000 personer i november 2010.
– Den nya lagen och den praxis som har utvecklats i beslut från Migrationsöverdomstolen har skärpt synen på verkställighetshinder. I princip ligger hela bördan på att lämna Sverige på den asylsökande med lagakraftvunnet beslut även om personen lever öppet, är tillgänglig för verkställighet men polisen inte agerar och barnen fortsätter att gå i skolan. Hela den vistelsetid som uppstår med faktisk anknytning till Sverige räknas inte med i bedömning av synnerligen ömmande omständigheter eftersom det är fråga om illegal vistelse.
– Så även om personerna är kvar i Sverige fyra år efter lagakraftvunnet beslut och utvisningsbeslutet preskriberas och familjen söker asyl på nytt så räknas vistelsetiden för barnen från dagen då den nya asylansökan inkom. De sökande straffas också för att de har vistats illegalt i landet och kan inte dra fördel av presumtionen /det lagen förutsätter/ i lagstiftningen att tillstånd ska ges efter en sådan lång vistelse.

Är det mer rättssäkerhet nu när det är domstolar som ska avgöra ärendena?
– Det är en klar förbättring vad gäller beslutsmotiveringar, öppenhet att redovisa landinformation, möjlighet till muntlighet i övre instanser jämfört med på Utlänningsnämndens tid. UNHCR:s handbok har getts en rättslig status i bedömningar av skyddsbehov. Flyktingstatus ges nu på grund av förföljelse som beror på kön eller sexuell läggning.
– Det finns ett klarare fokus på skyddsgrunder i bedömningar av asylärenden vilket märks i grunderna för positiva beslut. För tio år sedan fick de flesta som erhöll uppehållstillstånd stanna på humanitära skäl. Idag får ca 90 procent av dem som får stanna göra det på skyddsgrunder.
– Det finns däremot en brist i möjligheten att överklaga till Migrationsöverdomstolen då bara två av de normalt tre grunderna för att överklaga i förvaltningsmål erbjuds. Det finns också en viss rättsosäkerhet i principen ”giltig ursäkt” som används om en person tillför nya omständigheter för att erhålla skydd efter ett lagakraftvunnet beslut och inte kan lämna godtagbara förklaringar till varför han/hon inte anförde grunderna tidigare om de var kända redan då.
– Detta betyder att man tillämpar en ”bäst före”-dag för sanningen och att man i princip kan avfärda sanningsenliga grunder för skydd på grund av att de inte anfördes vid rätt tidpunkt. Detta kritiserades av lagman Bertil Hübinette i hans utvärdering av den nya Utlänningslagen för ett par tre år sedan, men har inte lett till någon ändring. Jag har ett aktuellt fall som visar hur denna princip har använts mot en ung man från Afghanistan. Hans nya skäl har inte tagits upp till ny prövning för att Migrationsverket anser att han inte har giltig ursäkt för att inte tidigare ha nämnt att han hade angett fel provins som hemort – trots att förklaringar till detta inlämnades i ansökan.

Har allmänhetens och organisationers protester hjälpt?
– Dessa två källor till kritik spelar en roll i den offentliga debatten – det såg vi bland annat i samband med Påskuppropet och Flyktingamnestikampanjen 2005. Genom protester kan brister i praxis eller lagstiftningen illustreras och därmed skapas en grund för att reformera. Men utan en politisk majoritet i riksdagen är det svårt att ändra på lagen. Och politik är oftast fråga om kompromisser. Renodlade krav från allmänheten eller organisationer leder därför sällan till att alla kraven tillgodoses.
– Men kampen om Rätt till vård exempelvis har onekligen påverkat diskussionen om allas rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. På samma sätt har kampanjen om rätt till familjeåterförening påverkat den politiska dagordningen – vilket märks bland annat i överenskommelsen mellan allianspartierna och miljöpartiet. Det återstår att se hur resultatet blir, men i en parlamentarisk demokrati måste de verktyg som finns till hands användas för att uppnå önskvärda resultat.
– Ett är säkert: oavsett hur bra lagstiftning vi har är det praxis som styr i de enskilda ärendena och det kommer alltid att finnas enskilda fall som gör att vi berörs och vill se en förändring – åtminstone just för den enskilda familjens eller individens skull. Och detta engagemang är bra!
Liza Ahnland

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.