Hårchock: det finns alla sorter!

16 januari 2012

Krönika, Opinion

Vi börjar så här: det finns kvinnor som har hår på kroppen och kvinnor som inte har hår på kroppen, det finns män som har hår på kroppen och som inte har hår på kroppen. Det är inget märkligt med något av de fyra alternativen. Det är precis som det ska vara. Inget ska bort, så peka inte.
Mer eller mindre hår är liksom bara ett utslag av vilka föräldrar man råkade få. Vilka anfäder som odlade potatis i sitt anletes svett någonstans i tjotahejti bara för att just vi skulle födas i en förlossningssal någon helt annanstans ett par hundra år senare. Samer, österrikare, fransoser, smålänningar och norrlänningar, det kan vara ett axplock ur en blandning. Då blir resultatet ungefär som jag.

Sedan börjar vi så här: tänk att det ska vara så livsfarligt att kvinnor har hår på kroppen. Så tabubelagt, skamligt, märkligt, förvånande, otroligt, osannolikt, och helt, helt normalt. Lika normalt som att det finns män som inte har hår på kroppen, åtminstone inte i den utsträckning som män förväntas ha hår på kroppen enligt de gängse kroppsideal som nubbas fast på våra hjärnors anslagstavlor om och om och om igen, så att vi ska glömma att vi är bra precis som vi är.

En liten mörk tjej som studerade mig ingående häromdagen, fascinerades av att jag har fjun som syns i ansiktet, helt enkelt antydan till en mustasch, precis som min mamma, precis som min mormor. Vuxna säger istället att jag ser ut som Frida Kahlo.
Jag förklarade som jag brukar att det är helt normalt att ha fjun som syns om man är mörkhårig och kanske också har lite utländsk bakgrund. Vidare att blonda kvinnor också ofta har det men att det inte syns eftersom det är så ljust.
– Då önskar jag att jag var blond, sade sjuåringen, det är så tråkigt att vara mörk.
Jag sade såklart genast att det är väldigt fint att vara mörk. Hjälpte det? En sjuåring har redan fått sin beskärda del av påverkan och vet hur normen ser ut, hur det är meningen att hon, som tjej, borde utvecklas och hålla sig i skick för att gå an på marknaden.

Hur sorgligt är det inte? För det är ju inte som att det slutar där. Med ett hjärnspöke. Det går vidare till näsoperationer av ”etniska” näsor, benförlängning av kinesiska ben… jag vill inte fortsätta, det är så satans fördjävligt. Och beklämmande.
De mest bisarra metoder används för att vi alla ska se likadana ut. Idealen är oftast västerländska. Inget får sticka ut om det inte sticker ut på ”rätt” sätt.

Jag har också håriga ben. Jag brukar leende titta tillbaka på människor som blir alldeles till sig av förvirring när deras cementerade uppfattningar om sakernas tillstånd och utseende plötsligt kastas på ända och uppochnedvändavärlden står där i form av mina ben. Det är ju dem det är synd om, de har inget hyfs. Men nog har det blivit värre. Folk vet inte vad de ska ta sig till, de måste till och med peka. Kan det verkligen vara sant.
Barn som frågar är inget problem, de har förmodligen aldrig sett ett hårstrå på sina mödrars kroppar. Det är å de vuxnas vägnar jag skäms. De borde ju rimligtvis veta hur vi är skapta, det borde inte komma som en så fruktansvärd chock varje gång. Och vara så farligt att folk lägger tusentals kronor på att ta bort saker eller lägga till saker. Allt för att passa in, för att få vara med. Hellre cancer i brösten på grund av implantat, än att låta kroppen vara som den är.
Det är så jag får lust att skrika.

Antalet människor som vågar vara utan borttagning eller tilläggning av något som helst, har krympt stadigt i takt med att högervindarna tilltagit. Kylan sprider sig. Då är det väldigt bra att ha hår på benen, det värmer. Jag föddes sådan, jag vägrar svika mig själv.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.