Full fart mot klimatkaos?

05 januari 2012

Inrikes, Miljö, Nyheter

”Att Sveriges miljöminister och många andra jublade över uppgörelsen natten till söndagen – ”Helt underbart” sade Lena Ek till TT – har ingenting att göra med att klimathotet har avvärjts, utan snarare att man lyckades hålla ihop ensemblen till det skådespel som klimatförhandlingarna har förvandlats till. Ingen hoppade av den här gången. Enade vi falla.” Orden är Rikard Warlenius och står att läsa på tankesmedjan Cogitos hemsida, angående det nyligen avslutade klimattoppmötet i Durban, Sydafrika.

För nästan två veckor sedan avslutades det stora klimattopp¬mötet i Durban i Sydafrika, då världens länder skulle försöka enas kring ett avtal med syfte att hejda eller åtminstone minska takten i klimatförändringarna. I sista stund lyckades man komma fram till en gemensam slutsats, men åtgärderna som föreslås i ”Durbanpaketet” är långt ifrån tillräckliga enligt många miljövetare.
I en intervju med Internationalen säger Rikard Warlenius att klimattopp¬mötet i Durban i hög grad är ett spel för gallerierna, även om de flesta som befinner sig i spelet är oförmögna att se det. Det allra allvarligaste tycker han dock är att man med öppna ögon ger upp möjligheten att förhindra ett totalt klimatkaos. Här intervjuas miljöprofilen och dokto¬randen i humanekologi, som var på plats i Durban under mötet.

I sista stund lyckades man enas kring ett klimatavtal i Durban, vad kom man fram till?
– Det viktigaste beslutet var att ett nytt ”rättsligt avtal” ska förhandlas fram som omfattar alla världens länder och som ska träda i kraft år 2020. Det kommer sannolikt att ha mindre bindande skrivningar än Kyotoprotokollet, det vill säga i praktiken vara en frivillig överenskommelse. Men framför allt handlar det om att förhala verkliga utsläppsminskningar i ytterligare ett decennium.
– Avtalet förbinder sig till tvågradersmålet, men det är rent hyckleri eftersom FN:s klimatpanel och andra experter säger att utsläppen måste kulminera senast 2015 för att det ska vara realistiskt att nå målet.
Kyotoprotokollet fortsätter att gälla, men länder som USA, Kanada, Ryssland och Japan har inte skrivit under och av¬talet är heller inte bindande, vad innebär detta?
– Protokollet fick en andra åtagandeperiod efter 2012, men med i stort sett bara EU och Oceanien kvar. De nya utsläppsmålen för perioden ska rapporteras in nästa år, och kommer med största sannolikhet att bli tillräckligt låga för att vara närmast betydelselösa för klimatet men precis så höga att de kan upprätthålla en viss brist på utsläppskrediter i utsläpps¬handeln.
– Själva poängen med att behålla Kyoto i väntan på det nya avtalet efter 2020 är alltså att upprätthålla de korrupta utsläppsmarknader som EU använder sig av för att slippa göra egna reduktioner.

Har det framkommit något nytt i detta klimatavtal?
– Essensen av Durban är enligt min mening att världens eliter nu officiellt ger upp försöken att förhindra klimatkaos. Alla regeringar känner till följderna av förhalningen – svåra problem med öken¬spridning, färskvattenbrist, havsnivåhöjningar, folkomflyttningar – men det tycks helt omöjligt att omsätta den kunskapen i politiska åtgärder.
– Jag har svårt att tolka det på annat sätt än att det nuvarande världssystemet helt enkelt är oförmöget att hantera klimatkrisen. Budskapet är att tio års oförhindrad kapitalackumulation är viktigare än tusen år med ett allvarligt rubbat klimat.

Är klimattoppmötet i Durban en fram¬gång eller ett bakslag?
– Bakslaget var visserligen förprogrammerat, men genom att alla åtgärder skjuts upp till efter 2020 var det faktiskt ett större bakslag än vad jag hade föreställt mig innan.
Finns det fortfarande hopp om att rädda planeten och dess invånare från en total klimatkollaps?
– Ja, det finns det. Sannolikt har vi redan intecknat oss för allvarliga klimat¬förändringar, som 1-2 meters havsnivå¬höjning, vilket innebär att stora delar av världens mest produktiva åkermark kom¬mer att förstöras, och många kuststäder och korallöar måste överges.
– Men det är förmodligen ännu möjligt att stoppa en skenande klimatförändring, där självförstärkande mekanismer utlö¬ser varandra i en stegring av världstemperaturen med uppemot sex grader. Ska det undvikas krävs dock skyndsamma och kraftfulla åtgärder, inte ytterligare förhalningar.

Vad bör göras nu?
– Det enda hoppet som jag kan se är en global rörelse på solidarisk och ekologisk grund som är tillräckligt stark för att utmana och besegra den nyliberala kapitalismen. Det är sannerligen ingen lätt uppgift, men under 2011 har vi trots allt fått vissa positiva signaler genom de nya proteströrelserna, främst kring Med¬elhavet och i Nord- och Sydamerika. Att stärka dessa och att verka för att de inkluderar en ekologisk grundsyn är så vitt jag kan se det viktigaste vi kan göra.
Liza Ahnland

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.