Frida Kahlos verklighet

23 januari 2012

Förstasidan, Konst, Kultur

Vi går förbi konstnärens stormiga förhållande med den politiske muralmålaren Diego Rivera, förbi den korta romansen med den likaledes politiske flyktingen Leo Trotskij; förbi alla förhållanden, vare sig hon hade dem med män eller kvinnor. Förbi alla vänsterintellektuella hon kände. Rakt på: Frida Kahlo.

Hon sade att hon var född samma år som den mexikanska revolutionen, 1910. I verkligheten föddes hon tre år tidigare. I konsten använde hon sitt privatliv för att belysa politiska och kulturella skeenden i sin samtid. Födelseåret fick representera det samhälle hon trodde på och mot slutet av sitt liv sade hon att enda anledningen till att fortsätta leva och verka var om konsten kunde främja revolutionen.

Vi börjar med polion som hon fick när hon var sex år. Som lämnade högra benet förkrympt och deformerat. Går vidare till den fruktansvärda olyckan som skedde 1925 och som formade resten av hennes liv, och hennes konst. För Frida Kahlos konst var hennes liv, och tvärtom. En av konstnärens vänner har sagt om henne att hon levde döende.
Den som lever döende redan från tjugoårsåldern har inte så mycket att förlora annat än det liv som stadigt sipprar ut.

Så är vi ändå där, i det privata, i ikoniserandet, i den döende martyren som målade ur det egna jaget med en sådan kraft att ekot ljungar mellan bergen ännu, trots att åren har rusat förbi och kapitalismen – som konstnären hånade i somliga av sina målningar – har kopplat ett sådant järngrepp om världen att det är svårt att se hur det ska gå att bända upp de krampande fingrarna. Det går nog inte att undvika det privata helt. Inte när den konst ska beskrivas som i sin tur beskriver en människas liv, inifrån och ut.

Frida Kahlos pappa var ungersk jude från Tyskland, mamman var mexikansk mestis – blandblod. Den informationen kastar oss in i dualismen – de två Fridorna – Frida Kahlos delade personlighet; den europeiska och den mexikanska. Utforskande av och sökande efter harmoni mellan det delade – manligt och kvinnligt, ljus och mörker, liv och död, det uråldriga och det moderna – präglade hela hennes liv. Hela hennes liv präglades av smärtan i hennes delade kropp. Det går inte att komma ifrån. Betänk en ryggrad bruten på tre ställen, frakturer i hela kroppen. En pensel, färg och en spegel i taket.

Frida Kahlo. Ett kraftfullt utforskande av livet. Ett symbolspäckat utforskande av döden och kärleken. Ett ihärdigt utforskande av jaget, ansikte för ansikte. Att skapa sig själv som ikonbild och sedan omvärdera, omvärdera. Identiteten i ständig förvandling. Livet som en maskerad, en lek med sexualiteten och könsrollerna. En ständig kamp med döden och det patriarkala samhället. Iklädd dräkter från den stolta Tehuantepeckulturen i sydvästra Mexiko; där de uråldriga matriarkala strukturerna lever kvar än idag.
Långa kjolar, smycken och färger för att dölja sin skadade kropp, det ständigt pågående förfallet.

Vi skulle undvika det privata, men smärta är privat. I avbildandet av de egna upplevelserna vävde konstnären in urfolkens kamp för sina rättigheter, USA:s maktspel, ifrågasättande av de patriarkala strukturerna, förenade trossystem från hela världen. Band samman det delade.
Frida Kahlo sade själv att hon inte målade drömmar. Vad hon målade var sin egen upplevda verklighet. Mitt i världshistorien, i förändringstider, i formandet av det nya Mexiko. Efter kolonialtiden och trettio år av diktatur. Med den nya tidens samtal surrande i luften. Hindrad av kroppens tunna skal och skelettets bräckliga skörhet. Med begravningstemat ständigt närvarande.

Frida Kahlo. Självlärd. Med bildningen i bakfickan på kostymen som hon ibland bar. Med humorn och satiren i den andra bakfickan. Med hela Mexikos historia bakom pannbenet och klassamhällets baksidor i händerna. Urfolkens kamp i ögonen.
Hon målade sin egen sanning med döden som följeslagare och en, till synes, förbrännande vilja till liv.
Det sista hon gjorde var att i rullstol demonstrera mot
CIA:s störtande av det demokratiska styret i Guatemala. Hon hade lunginflammation och trotsade doktorn. Elva dagar senare, den 13 juli 1954, dog hon. I dagboken från den sista tiden har hon skrivit: ”Jag hoppas att sortin blir fröjdefull och att jag aldrig kommer tillbaka”.
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.