Ett år sedan revolten

28 januari 2012

Förstasidan, Intervju, Nyheter, Utrikes

Tidigt på morgonen den 25 januari, medan egyptierna började ge sig ut på gatorna för att hedra årsdagen av sin revolt mot Mubarak, delade Revolutionary Youth – där vänsterungdomsgrupper ingår – ut ett uttalande. Kravet i uttalandet är tydligt: militären måste omedelbart avgå från makten. ”I ljuset av ett år av misslyckanden står det klart att juntan inte har uppnått revolutionens mål.”
Uttalandet avslutas med en rad konkreta krav på överföring av den politiska makten till ett civilt styre, rättvis kompensation till martyrer, att alla samhällsgrupper, etniciteter och politiska rörelser ska finnas med i upprättandet av en balanserad konstitution, social rättvisa med bland annat krav på höjd minimilön, yttrandefrihet och fria media.

Internationalen bad Mostafa Mohie, medlem i ”Socialist Popular Alliance Party”, journalist och ett känt ansikte i ungdomsrörelsen i Kairo, att svara på frågor och förklara det politiska läget. På den dag som många revolutionärer kallar för den andra omgången av den egyptiska revolutionen, planeras många manifestationer och aktioner för att uppmärksamma den pågående revolutionens krav, säger Mostafa som tillsammans med sina kamrater har suttit i oändliga planeringsmöten under de senaste dagarna och varit ute bland folk för att mobilisera till årsdagen av 25 januari-revolten.

Idag är det första årsdagen av 25 januari-revolutionen. Men revolutionen fortsätter eftersom dess krav inte är uppnådda. Tycker du att det egyptiska samhället har polariserats när det gäller revolutionens mål? En del tycker att det räcker och nu ska alla gå hem.
– Jag tror inte att polariseringen handlar om målen i sig. Under mina dagliga samtal med vanligt folk på gator och torg, ser jag att de flesta är medvetna om att revolutionens krav inte ännu är vunna. Detta erkänns även av dem som är emot den revolutionära rörelsen. Men problemet är att SCAF (militärrådet) har lyckats vända folket emot revolutionärerna och mot revolutionen, detta genom ekonomiska svårigheter och folkets behov av trygghet.
– De flesta egyptier vet att SCAF är emot revolutionen, men folk är rädda för kaos. Så polarisering har skett mellan dem som vill fortsätta revolutionen och dem som vill avbryta processen.

Hur ser du på islamisternas roll under denna period, räknas de nu som kontrarevolution, är de ett hot? Är det därför somliga, kanske mest över- och medelklassen, vill att SCAF behåller makten, för att de är rädda för salafisterna och Brödraskapet?
– Först och främst kan vi inte lägga alla islamister i en och samma korg. Vi har islamiska rörelser, inte en enda för alla islamisterna. Huvudströmningen inom islamisterna, det vill säga ”Muslimska brödraskapet och salafisterna” är förstås emot att revolutionen fortsätter. De tror sig vara nära maktövertagandet och därför vill de inte i detta läge konfrontera SCAF. De föredrar en överenskommelse med militären istället för att mobilisera folket mot militärens styre på gatorna.
– Dessutom fruktar de två huvudgrupperna massrörelser eftersom en sådan rörelse kan utvecklas och radikaliseras snabbt och gå ur deras kontroll. Jag menar att Brödraskapet föredrar enbart begränsade förändringar som inte berör den sociala och ekonomiska ordningen. Över- och medelklass är mer rädda för salafisterna än för Brödraskapet. Kanske för att salafisterna hotar dessa samhällsklassers livsstil.

Hur kan den internationella solidariteten spela roll i stödet för vänsterrörelsen i Egypten?
– Den internationella solidariteten kan spela en viktig roll i stödet för vänstern bland de revolutionära, genom att avslöja SCAF och det våld och förtryck som militären utsätter motståndarna för. Det hjälper att man tydliggör att SCAF är en del av Mubaraks regim. Att utländska regeringar stöder denna ordning betyder att de fortfarande stöder samma regim som egyptierna revolterade emot.

Sholeh Irani

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.