Den groteska individualismen

30 januari 2012

Förstasidan, Kultur

Sommarmorgon. Det skyddande höljet över en pool drar sig sakta och mekaniskt tillbaka. Det är landsbygd, det är Gotland, det är rik, kulturell överklass från Stockholm, det är meningen att det ska vara en födelsedagsfest men det blir bara en uppvisning i fördomar och låtsad medmänsklighet.
Katinkas kalas är en smått överteatraliskt framförd men vackert filmad uppgörelse med individualismens groteska ansikte och det kulturella kapitalets behärskare – de som inte bara har pengar utan också vet vad som är fint och vad som är fult. Som kan le överlägset nedlåtande mot dem som inte vet att det är fult att ha ett programledarejobb på Kanal 5. Just ett sådant jobb som tjejen från en annan klass har, hon som den störige brodern till födelsedagsbarnet kommer dragande med. Hon som planerar att åka på Stockholmsveckan i Visby. Hon med bar mage som inte förstår att uppskatta den dyra maten.
Det är inte handlingen som gör filmen. Det är det kliande omedmänskliga hos karaktärerna. Det väl skildrade föraktet för dem som inte vet vad det innebär att ha stil och klass.

Regissören Levan Akin har i en DN-intervju sagt vad det är han vill visa: ”Vi har levt i ett välfärdsexperiment som övergått till ett individualismens korståg. Idag är det många som inte ens vet vilken klass de tillhör. Min kusin och hennes arbetslösa kompisar i Norsborg röstar på Moderaterna för att det är ”classy”, då anses man rik”.
Det är helt enkelt viktigast vad man framställer sig som. Högern har lyckats inympa den amerikanska drömmen i Sverige – var och en sin egen lyckas smed, oavsett utgångspunkt. Du må vara fattig men om du röstar blått kanske du en dag blir rik. Det fungerar ungefär lika bra som att skrapa en lott.
Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.