Att organisera ett nederlag

13 januari 2012

Fokus, Förstasidan, Nyheter

Saab, jobben och den fackligt-politiska passiviteten

– Vi har förstått att det finns vissa aktiviteter på gång i företaget och så länge det finns en möjlighet så kommer vi inte att göra något. Så formulerade IF Metalls förbundsjurist Darko Davidovic fackets linje gentemot Saab i Göteborgs Tidningen i september när företaget inte tillverkat något på snart ett halvår och de anställda återigen inte fått ut sina löner i tid.
Detta var inte någon olycklig formulering av en enskild facklig ombudsman, tvärtom fångade det Metalls hållning till Saabs kris ganska exakt. När jag till exempel på bokmässan i Göteborg ungefär samtidigt deltog i en paneldiskussion om industriarbetets villkor passade jag på att ta upp krisen för Saab med en annan av deltagarna, Metalls ordförande Stefan Löfven.
– Är det inte nu läge för Metall att sluta tro på tomten, frågade jag. Borde inte Metall, stället för att hoppas på att olika kapitalgrupper ska frälsa Saab, bygga upp kontakter med miljöorganisationer och andra folkrörelser för att driva kravet på en omställning av Saab till produktion av klimatanpassade produkter?
Löfvens svar var ett lakoniskt:
– Det är tråkigt att du inte tror på Saab.
En lika tragisk som god sammanfattning av hans, Metalls och övriga fackföreningars hållning under hela resan för Saab Automobile, från krishösten 2008 till konkursansökan veckan före jul 2011. Total passivitet och fromma förhoppningar har kantat Saabs allt vingligare väg mot diket.

Självklart står orsaken till Saabs haveri inte att söka hos fackföreningsledarna utan i kapitalismens grundläggande sätt att fungera: verksamhet som inte ger snabb och hög avkastning till investerarna slås ut och läggs ner. I Saabs fall handlar det väldigt tydligt om en följd av detta, koncentrationen av kapital till allt större enheter där de stora fiskarna äter eller svälter ut de små.

I bilindustrin har detta bland annat tagit sig uttryck i det hysteriskt ökade tempot för modellbyten. Modellbytena i sig var GM:s uppfinning från 20-talet, genom att tillverka bilmärken med olika prisnivåer och sedan ändra detaljer på dessa varje år var bilindustrin pionjärer i att skapa det moderna konsumtionssamhället. En bil som såg nyare ut än fjolårets gjorde automatiskt denna ”gammal” och gav ägaren en möjlighet att visa sig mer välbeställd än grannen. Ökad konkurrens i bilindustrin, inte minst genom de japanska bilföretagens intåg, har kraftigt accelererat detta sätt att slåss om marknadsandelar och driva på försäljningen under de senaste årtiondena. På åttiotalet levde en genomsnittlig europeisk bilmodell i drygt tio år, tjugo år senare var den i produktion under bara sex år, nästan en halvering.

Att ta fram en ny bilmodell är en mångmiljardinvestering där enda sättet att göra vinst är att slå ut kostnaderna på tillräckligt många tillverkade bilar. Och ju tätare modellbytena sker desto högre produktionsvolymer är nödvändiga. Saabledningens optimistiska mål för 2011 var 80 000 bilar, snabbt nedprutat till 50 000, låg redan det på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009.

Hoppet att en Christian von Koenigsegg (om någon minns honom…) eller en Victor Muller skulle kunna trolla bort dessa grundläggande kapitalistiska förhållanden har varit mer än naivt.

Den fackliga kritiken av regeringens passivitet har varit hård och berättigad. Den borgerliga regeringens agerande har varit just sådant man kan vänta sig av en borgerlig regering efter 30 år av nyliberal dominans: en blind tro på ”marknaden” där statens roll bara är att på olika sätt bereda väg för kapitalet. Som den upphaussade finansminister Borg uttryckte det: ”Vi har ingen plan B för Saab.” Regeringen har över huvud taget inte haft några planer för Saab, eller något annat företag för den delen, annat än den överordnade ”Plan A” som säger att alla frågor som rör samhällets produktiva tillgångar skall skötas av ”marknaden”. Det vill säga av den ensidiga och kortsiktiga vinstdrift som är de stora kapitalgruppernas överordnade och enda drivkraft. Allt spekulanterna kan tjäna pengar på är gott och allt de inte blir rikare av är dåligt och måste dö. (Om det inte rör sig om banker då. På grund av deras avgörande samhällsfunktion förklarade minister Borg i höstas att de inte kan tillåtas att gå i konkurs, hur mycket förlust de än gör. En ödets ironi att en moderat finansminister inför konkurslagstiftning från det gamla Sovjet för kapitalismens mest centrala delar…)

Därför var det för en gångs skull lätt att hålla med Maud Olofsson när hon i en kort mening sammanfattade sin och regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.” För den bistra sanningen är att den här regeringen varken kunnat eller varit intresserade av göra något annat än precis vad de gjort: titta på när Saab går under. Och det är knappast något annat att vänta av politiker som anser att marknaden har, och ska ha, det yttersta svaret på alla frågor.

Men att skylla på regeringen är knappast tillräckligt, inte som analys och än mindre som politisk linje. Att motståndaren inte står på vår sida borde inte vara mycket att förvånas över. För visst skulle staten kunnat göra mycket för att hålla uppe en verksamhet som inte är företagsekonomiskt lönsam. Så sker ju inom en rad områden där de flesta tar det för givet, från barnomsorg och sjukvård till polis och militär. Men för det hade krävts en regering som varit beredd att bryta med kapitalets intressen och sätta de arbetandes, arbetslösas och samhällets intressen främst. Och någon sådan regering finns inte inom synhåll.

När det gäller de fackliga organisationerna förhåller det sig annorlunda. De har, eller borde ha, sin enda lojalitet gentemot medlemmarna och andra arbetare och som övergripande mål ha det som fortfarande pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: ”att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt.” Dessvärre kan man inte med bästa vilja i världen säga att detta har väglett de fackliga ledningarna när det gäller Saab.

Inte vid något tillfälle har de fackliga ledningarna för arbetare och tjänstemän haft en självständig linje, vid varje ny osannolik vändning har de istället applåderat och betygat sitt fulla förtroende för vilka företagsledare och spekulanter som än påstått sig sitta inne med lösningen. Ledningarna har på så sätt gjort sitt bästa för att bibringa och hålla kvar medlemmarna i förhoppningen att ”det hela nog kommer att lösa sig” utan egen aktivitet eller strid. Denna ”vänta-och-se”-linje kan bara förklaras med en fullständig avsaknad av självständiga alternativ.

Samma sak gäller för de politiska partier som traditionellt åberopat sig på arbetarklassen har haft en avvikande linje. I april beklagade IF Metalls Stefan Löfven och den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson att den nu bedrägerimisstänkte och mot borgen frigivne bankiren Victor Antonov inte fort nog fått möjlighet att öppet ta kontrollen över Saab. I princip samma hållning gav Vänsterpartiets företrädare i Trollhättan, Fahimeh Nordborg, uttryck för i den tidningen Flamman. På V-Trollhättans hemsida hejade Lars Ohly och Rossana Dinamarca glatt på och lyckönskade ”Saab i Trollhättan med er fortsatta bilproduktion” när äventyraren Victor Muller tog över. Samma Dinamarca suckade sedan i september 2011 uppgivet i Flamman att ”tåget har gått” samtidigt som hon mumlade om satsningar på en ”sammanhållen industripolitik”.

Helt anpassat till det rådande ekonomiska och politiska systemet, utan en tanke på att de arbetandes organisationer självständigt skulle kunna slåss för sina intressen eller lägga fram egna alternativ. Budskapet till de anställda och alla andra har varit enhälligt från arbetarrörelsen: ”Vi har inget eget alternativ. Det enda vi kan göra är att hoppas på kapitalet.”

Som längst har de fackliga och politiska ledningarna rest krav på statliga stöd av olika slag till företaget och dess ägare, från skrotningspremier till lånegarantier, men ska man argumentera för att samhället ska subventionera eller bedriva en viss verksamhet bör man också kunna motivera själva verksamheten, resultatet ska vara bra för samhället. Och ett minst lika stort problem som de företagsekonomiska för Saab är biltillverkningen i sig. Den fossilberoende massbilismen är idag en stor och växande del av det klimatproblem som är vår tids, ja kanske alla tiders, stora utmaning. Att då tro att en långsiktig linje för att rädda jobben skulle gå via subventioner till bilindustrin är både naivt och oansvarigt.

För trots att dagens bilar blir allt renare och mer bränsleeffektiva gör den ständiga ökningen av vägtrafiken att bilismen utsläpp ändå ökar från år till år. Bilindustrins och dess påhejares tal om ”miljöbilar” är bara tomt prat, det går inte att minska utsläppen utan en kraftig minskning av trafiken vilket kommer att få kraftiga effekter på hela bilindustrin.

En omställning av bilindustrin från att vara en pådrivare av klimatproblemet till att bidra med en del av lösningen är däremot fullt möjlig. Ingen industri är så lämpad för att ställa om produktionen som bilindustrin, med sina täta modellbyten, breda tekniska kunnande och expertis när det gäller massproduktion. Behoven står och stirrar oss i ansiktet: utrustning för förnybar energi, hållbara transporter och så vidare. Exakt vilka samhällsnyttiga och klimatanpassade produkter Saab skulle kunna använda sin yrkesskicklighet för att utveckla och tillverka kan bara de anställda på verkstäder och kontor svara på, det är de som är företaget. Det är de som tillsammans är ett samtrimmat maskineri som kan ta fram och massproducera i stort sett vilken teknisk utrustning som helst.

Men framför allt är det där det största intresset av att rädda jobben finns och den kollektiva kraft som kan göra det möjligt. Om facken dragit in sina medlemmar i en sådan process skulle en väldig skaparkraft kunna frigöras och samtidigt bli till en stark kärna i den nödvändiga folkrörelse som krävs för att en omställning ska kunna bli verklighet. Men liksom företaget bara är ett företag så länge människorna finns samlade finns de anställdas kollektiva styrka bara så länge de är anställda. När nedläggningen väl är ett faktum sprids den gemensamma kunskapen för vinden och kollektivet upplöses i individer på väg ut i omskolning och arbetslöshet.

Det finns inget som säger att jobben i Trollhättan skulle varit räddade med en annan, självständig facklig linje, vare sig denna utgått från en klimatomställning av produktionen eller något annat. Det finns över huvud taget aldrig några garantier att man vinner en strid man ger sig in i. Däremot är nederlaget alltid garanterat om man inte tar strid. Att slåss för jobben, de arbetandes rättigheter och livsvillkor är ingen engångsföreteelse. Utgången i de enskilda fallen hänger samman med en rad olika faktorer där det kollektiva självförtroendet – klassmedvetandet för att använda ett nästan bortglömt ord – är avgörande. Och detta självförtroende grundläggs i sin tur av de olika strider vi går igenom, eller avstår från att ta.

Den blinda tilltro till spekulanter och kapitalistiska äventyrare de fackliga och politiska ledarna visat har bidragit till att sänka självförtroendet ytterligare ett steg, inte bara i Trollhättan. Vi har alla förlorat på denna osjälvständiga hållning, så oerhört långt ifrån de ord som ännu pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt. Hade fackföreningarna däremot blåst till strid och utvecklat självständiga alternativ skulle detta i sig, oavsett utgången, bidragit till att stärka självkänslan bland deras medlemmar och arbetande människor i hela landet och dessutom pekat på att det finns andra vägar att gå än de som kapitalägarna pekar ut.

Att ifrågasätta de olika kapitalgruppernas förmåga att rädda jobben skulle inte bara kräva ett självständigt och kritiskt förhållande till kapitalet, det skulle även kräva att de fackliga ledarna lade sig i hur företaget skulle skötas och ägas, en fråga de svenska LO-facken inte närmat sig sedan 70-talets diskussioner om löntagarfonder, om ens då. Underdånigt har de istället överlåtit till kapitalägarna att använda de vinster vi har arbetat ihop till dem att styra ekonomin och produktionen efter sina egna intressen.

Att kräva ett statligt övertagande där de anställda får i uppgift att leda en omställning, eller ens koppla frågan om jobben till samhällsnytta och miljöbehov, skulle vara en ny linje i svensk fackföreningsrörelse, men internationellt finns liknande initiativ. Medan ministrar och byråkrater lade ännu ett misslyckande till raden vid klimatmötet i Durban fanns hoppet utanför, i den breda allians av sydafrikanska fackföreningar, bondeorganisationer och andra sociala rörelser som dragit igång en kampanj för en miljon klimatjobb.

Förebilden är brittisk där klimatorganisationer har fått TUC, brittiska LO, att ansluta sig till just en sådan kampanj. Genom att knyta samman de arbetandes och arbetslösas behov av trygga jobb med det nödvändiga behovet av ett brott med fossilkapitalismen skulle denna livsnödvändiga omställning kunna bäras fram av starka sociala krafter och skapa en bred rörelse för att göra frågan till den samhällsangelägenhet den är. Ingenstans borde en sådan handlingslinje vara så näraliggande som inom bilindustrin och sällan har väl läget varit bättre än de senaste åren i Trollhättan för att lansera en sådan kampanj. Istället har vi fått tre bortslösade år med tomma löften och fromma förhoppningar.

Nu kvitterar de Saabanställda ut sina rekommenderade brev med uppsägningar och gamarna kretsar kring utrustningar och patent. Men även om Saab är satt i konkurs är plundringen av vraket ännu inte genomförd, företaget, det vill säga organisationen av de anställda, är fortfarande i stort sett intakt, liksom den tekniska utrustningen och lokalerna. Det finns fortfarande en liten tid att rädda Saab genom en politisk kampanj för omställning. Men bara en liten tid. De fackliga organisationerna skulle fortfarande kunna byta fot nu när även de mest blåögda rimligen givit upp sina förhoppningar om att saker och ting ska lösa sig själva. Inget talar emellertid för att varken fackliga eller politiska krafter med något större inflytande kommer att byta linje och ta något sådant initiativ. Det bästa vi andra kan göra är att lära oss av nederlaget i Trollhättan och försöka sprida dessa erfarenheter inför liknande framtida utmaningar. För sådana kommer att komma, var så säkra på det.

Lars Henriksson, volvoarbetare
Författare till boken

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.