Välja omsorg – inte för dementa

02 december 2011

Förstasidan, Inrikes, Nyheter

STINA-CLARA HJULSTRÖM är ordförande för Demensförbundet.De senaste veckorna har rapporterna om vanvård inom äldrevården duggat tätt i media. Berättelser om äldre som ligger nedsmetade i sin egen avföring upp till öronen oförmögna att kunna hävda sin rätt till en bra och värdig vård. Berättelser om förtvivlade anhöriga som inte står ut att se missförhållandena och som får till svar att det handlar om tidsbrist när de undrar varför deras närstående inte fått sin bajsblöja bytt på hela dagen.
Äldre ska själva få välja sin omsorg – så lyder argumentet för privatisering inom äldreomsorgen och det är på dessa grunder den borgerliga regeringen drivit igenom Lagen om valfrihetssystem (LOV) som innebär att vårdtagaren själv ska få välja vårdhem.
Verkligheten ser dock väldigt annorlunda ut, och det är tydligt att det borgerliga privatiseringsprojektet har misslyckats eller åtminstone lider av grava brister. En grupp bland de äldre som drabbas hårt i privatiseringens och nedskärningarnas kölvatten är de demenssjuka. Internationalen tog kontakt med ordförande Stina-Clara Hjulström i anhörigorganisationen Demensförbundet som berättar om situationen för de demenssjuka på många äldreboenden i dagens Sverige.

Debatten om missförhållandena i vården/äldrevården pågår. Hur ser det ut, har de äldre och demenssjuka någon möjlighet att välja äldreboende?
– De demenssjuka har ingen möjlighet att välja. Dels på grund av sjukdomen och dels för att det är ont om platser på vårdhemmen. De anhöriga får välja, men många saknar anhöriga. Dessutom finns det så ont om vårdplatser så att de äldre tvingas bo hemma för länge. De får ta det som bjuds och vara glada om de får en plats överhuvudtaget.

Vilka blir konsekvenserna för de boende med den vård som ges?
– Konsekvensen blir att det blir en väldigt ojämlik vård. Demenssjuka är en väldigt svag grupp vilket ofta deras anhöriga också är. De som kan prata för sig har det lättare. Nedskärningar leder till dålig vård, något som vi sett i media. Det som kostar är personalen. De är den bästa medicinen i vården och det är där man skär ned.

Vad anser du bör göras?
– Det är en väldigt komplex fråga, mycket måste göras. Nedrustningen började redan 1992 med Ädelreformen, när kommunerna fick ta över landstingens sjukhem. Miljön blev bättre, men många kommuner förstod inte att det var sjuka och döende människor man fick ansvar för. Idag behövs det mer personal – utbildad personal och arbetsledning. Politikerna måste se till att det blir mer personal och handledning. Boenden måste också vara anpassade efter de demenssjukas behov och det måste finnas en fast läkare som tillhör boendet.
– Det måste även finnas fler geriatriker (läkare specialiserade på äldrevård) och fler geriatriska vårdplatser inom landstingen. Sedan 1992 har två tredjedelar av de geriatriska vårdplatserna försvunnit. Politikerna måste helt enkelt inse att det behövs mer pengar, annars kommer man inte klara detta. Totalt har Sveriges kommuner ett ekonomiskt överskott vilket bör fördelas till äldrevården. Nu är det dags att politikerna bekänner färg, vill de satsa på de äldre – svenska folket måste veta.

*Demensförbundet startades 1984 och är idag Sveriges största anhörig-organisation för demens-sjuka och deras anhöriga med 11 000 medlemmar och 130 demensföreningar runtom i landet.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.