Marknaden vill ha arabskurkar

19 december 2011

Film, Förstasidan, Kultur

Afrikaner har hånats, smutskastats och ignorerats länge på film. Japaner blev den vanligaste skurken efter Pearl Harbour och under Kalla kriget var det ryssen. Men i över hundra år har araben varit Hollywoods favoritfiende nummer ett. Farooq Sulehria synar den rasistiska representationen på bioduken, där både marknaden och imperialismen styr.

I november 2000 deltog Hollywoods storheter vid en middag som arrangerades av försvarsminister William Cohen, och där Pentagon stod för räkningen. Försvarsdepartementets talesperson Kenneth Bacon tillfrågades om varför departementets personal umgicks med filmfolk och svarade:
– Om vi kan få tv-program och filmer som visar hur spännande och viktigt militärlivet är, kan det bidra till att skapa en bra atmosfär för rekrytering.

Det är knappast överraskande att skurkarna i Hollywoodfilmer under det kalla kriget råkade vara ”röda”. På 90-talet började Hollywood föra fram japaner som bovar (som Blodröd sol, 1993). Japanerna hade blivit de onda på filmduken efter Pearl Harbour. Under tiden hade afrikaner, italienare, tyskar, vietnameser och irländare antingen försvunnit som skurkar eller fått mänskliga drag. Men i nästan hundra år har araber/muslimer varit samhällets fiende nummer ett i Hollywood.
Den libanesisk-amerikanske forskaren Jack Shaheen gick igenom över 900 Hollywoodfilmer där araber förekom, och drog slutsatsen: ”Jag hittade bara en handfull hjältemodiga araber, de dyker upp i några få filmer från 80- 0ch 90-talen.” Bland de filmerna finns Ökenlejonet (1981), Hanna K (1983), Robin Hood, Prince of Thieves (1991), Den 13:e krigaren (1999) och Three Kings (1999).

Filmindustrin i Frankrike, Tyskland och England var, på andra sidan Atlanten, knappast mer sympatiskt inställda. Det kan finnas många skäl till nedsvärtandet av araber/muslimer på europeiska och amerikanska filmdukar. Om biografer bombas i Pakistan medan de förbjuds i Saudiarabien, är det knappast marknadens behov som kommer stoppa Hollywoodfilmarnas nedsvärtningskampanj.
Tidigare i år vidtog MGM-studion i Hollywood den märkliga åtgärden att ändra i filmen Red Dawn för att lyfta bort skurkar från Kina och ersätta dem med nordkoreaner. Kina är en alltför stor marknad för att man ska vilja irritera den.
Men arabskurkarna på bio är inte bara en följd av marknadstänkande. Västerlandets imperialistiska förflutna är det verkliga skälet.

Filmens födelse sammanföll med imperialismens höjdpunkt – ungefär mellan 1870 och 1914 – när Europa gav sig på Asien och Afrika. Enligt filmforskarna Ella Shohat och Robert Stan så ”’råkade’ de mest produktiva filmländerna under stumfilmsperioden – England, Frankrike, USA och Tyskland – också ’råka’ höra till de ledande imperialistländerna, som hade intresse av att hylla det koloniala företaget. Från bröderna Lumières hånfulla bild av nordafrikaners bordsskick i Le Musulman Rigolo (The Funny Muslim, 1902) till Tarzanfilmerna, till Indiana Jones vetenskapliga uppdrag (1981, 1984, 1989) har den dominerande filmindustrin talat för historiens ’vinnare’ i filmer som idealiserade koloniseringen som ett ’filantropiskt civiliserande uppdrag’”.
Liksom journalistik, varietéer, teater, ungdomsrörelser, kyrkor, litteratur och museer blev filmen ett verktyg för att åstadkomma accepterande i de imperialistiska länderna. Det är ju så att en nation får en föreställning om sig själv i de historier den berättar. När filmen väl hade nått en masspublik, hade filmindustrin i USA och Storbritannien tagit till sig imperialismen. 1930-talet blev alltså Hollywoods imperietid, när den brittiska imperialismens värderingar och ritualer förhärligades på filmduken. Paramounts En bengalisk lansiär (1935), Warner Brothers De tappra 600 (1936), United Artists Indiens hjälte (1935), Fox Regementets mascot (1937), Republics Revolt i Bengalen (1938), Universals Imperiets söner (1939), och RKO Radios Gunga Din – lansiärernas hjälte (1939) är några exempel.

I Storbritannien gjordes ett halvdussin filmer som handlade om imperiet: Starka Victor (1937), 4 män skipar rättvisa (1939), Bosambo (1935), Uppror i bergen (1938), De 4 fjädrarna (1939), Cecil Rhodes i Africa (1936), The Great Barrier (1936) och Ökenskattens hemlighet (1937). Alla dessa produktioner handlade om fiktion, och historia hade ingen betydelse.
Dessa vanställda framställningar hade dubbla funktioner. De bidrog ”till att skapa en bra atmosfär för rekrytering” och de banade väg för till exempel ockupationen av Irak. Å andra sidan banar Hollywood väg för sådant som 11 september. Den indiske forskaren Aijaz Ahmed påpekar: ”Den islamistiske aktivisten är… bokstavligt lagd, med ett speciellt sätt att tolka det han ser. Genom media får aktivisten två grundläggande uppfattningar av det amerikanska samhället: den ena genom underhållningsindustrin, och hans puritanska fantasi tolkar allt som ren korruption och förnedring; den andra är en bild av obeveklig krigshets och vapenskrammel för krig mot islam och muslimer.”
Enligt Aijaz är en av effekterna av medias globalisering att många av de synliga aspekterna av USA-makten har kommit in i den muslimska världens vardagsrum, ”och de vet hur de olika deltagarna i krigen i Västasien/Mellanöstern, däribland de själva, avporträtteras i USA:s media. ”Det är ganska förståeligt att inte många tårar fälldes i dessa vardagsrum när media började visa ”filmlika” scener från 11 september.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.