Brittisk generalstrejk mot högerns stålbad

02 december 2011

Förstasidan, Utrikes

Från Shetlandsöarna och Nordirland i norr till Southampton i söder deltog 2,6 miljoner arbetande britter från 29 fackförbund i onsdagens storstrejk mot David Camerons högerregering och dess råa överfall på den gemensamma välfärden och dess arbetande människor.
Det blev en historisk vändpunkt. En oerhört viktig återkomst för örikets fackliga rörelse. För efter ”Missnöjets vinter” 1978-79, med dess rullande storkonflikter, kom Annie Lööfs idol järnladyn Margaret Thatcher till makten och lyckades till sist under den långvariga gruvarbetarstrejken 1984-85 slå av ryggraden på fackförenings-rörelsens mest stridbara förbund.
År efter år fick fackligt aktiva sedan huka sig allt djupare för den himlastormande nyliberalismens vilda framfart. Men efter decennier av resignation, uppgivenhet och splittring har nu en helt ny generation rest sig – med en majoritet av kvinnor som aldrig förr deltagit i en facklig aktion – och tog sina första viktiga steg under storstrejkens protester mot den politiska dagordning som beställts av Londons bank- och finansvärld.

I ett samspel mellan kapitalets investeringsstrejk i industriproduktion, lönedumpning och flykt till ren spekulation – som nu havererat – har Storbritannien behållit ekonomisk styrfart genom att bli världens mest skuldsatta land. Räknar man samman företagens egna lån, hushållens skulder, bankernas röda saldon och den väldiga statsskulden blir det sammanlagt en börda på 492 procent av landets BNP.
Finansens agenda, som det heter, är att försöka bota en redan blodfattig ekonomi med att tappa ännu mera blod från i första hand den offentliga sektorn. Därför kastar Fredrik Reinfeldts politiske kompanjon, David Cameron, med berått mod nu ut alla den gemensamma välfärdens anställda i ett förintande stålbad som sägs ska rena ekonomin under sex svåra år. Arbetslösheten i dag är redan större än under recessionen 2008-2009, till detta adderas höstbudgetens nya prognoser och i första hand de 710 000 offentliga jobb vilka ska ha kapats bort till första kvartalet 2017.

För de anställda som blir kvar handlar det om att jobba mer, med försämrade reallönenivåer och kraftigt höjda egna pensionsavgifter. Som ”belöning” för dessa uppoffringar höjs sedan pensionsåldern i ett första steg till 67 år. De inom offentlig sektor som är under 34 år måste vara i arbete ända till 68 år, och långsiktigt handlar det om en pensionsålder på 72 år. Förverkligas regeringens planer, faller konsumtionsmöjligheterna kraftigt för miljoner människor, med stegrade arbetslöshetssiffror inom den privata sektorn som konsekvens, vilka då överlagras på de egna redan skräckinjagade prognoserna om en öppen arbetslöshet nästa år på över nio procent. OECD varnar för att en andra recession är på väg. Europas ekonomier är dessutom som drunknande, vilka i kampen för att själva överleva, drar ner varandra i depressionens kalla djup.
Camerons finansminister, George Osborne, skyller bankrutten för sina tidigare prognoser på fastlandets ”eurokris” . Men alla siffror visar entydigt att den brittiska ekonomin snubblat och fallit handlöst alldeles på egen hand med fallande produktivitet och svag tillväxt flera år innan ordet ”eurokris” ens uppfanns. Hans drakoniska nedskärningar i Storbritannien understryker i stället bara att euron är en sekundär fråga i den kris för det kapitalistiska marknadssystemet som lägrar sig över hela kontinenten.

Vad landets ekonomibiträden, lärare och lärarassistenter, vårdpersonal, ambulansförare, städare, tullanställda, socialsekreterare, bibliotekarier samt ett otal andra yrkesgrupper, visade i sin första kraftmätning med högerregeringen, det var i stället att det endast är en enad facklig aktion på klassgrund, som kan slita av nyliberalismens tuppkam. Vid nästa aktion gäller det att också få den privata sektorns fackföreningar på fötter.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.