Stor kärlek till små detaljer

07 november 2011

Förstasidan, Konst, Kultur

Jan Lööf har under decennier varit väldigt populär med sina barnböcker. Därför är det bra att Konstmuseum i Göteborg har gjort en utställning som tar ett bredare grepp. Utställningen blåser upp Lööfs bilder i ett större, glesare format som låter tittarna komma nära bilderna och se fler detaljer. Det passar ju bra, en av de viktigaste poängerna med bilderna är att små detaljer ofta får samma uppmärksamhet som de större dragen. Lööf har en fascinerande förmåga att vara både stiliserad och naturalistisk på samma gång.
Här drabbas jag av en viss ambivalens. Jag frågar mig vad han vill med alla dessa extremt manliga, detaljrika och symboliska bilder. Är han konservativ och hävdar att det var bättre förr? Eller känner han sig mest personligen främmande inför en komplicerad modern värld? Det går inte att komma ifrån känslan av släktskap med Joakim Lindegrens Kapten Stofil, men där Lindegren är ironisk är Lööf oftast inte det.

Som en sen besökare av en redan hyllad utställning känner jag en viss besvikelse över själva omfattningen. Kanske är jag som småbarnsförälder lite överdrillad på Jan Lööf, för det är ganska lite i utställningen som jag inte redan hade sett. Men väl där tycker jag utställningen känns mindre än vad jag fått intryck av.
Det är också en väl okritisk utställning. Eftersom Lööf så ofta riktar sig till barn tycker jag att den överdrivna manligheten i hans värld är problematisk. Hans egna kommentarer kring kritiken är också tydligt undanglidande, oftast ironiska. Utställningen vidrör inte den här kritiken alls.

Den intressantaste delen tycker jag är dockorna och de delar av kulisserna som användes vid inspelningen av Skrotnisse och hans vänner. Mina barn älskar filmen och verkar kunna se den hur många gånger som helst så det är roligt att se lite av modellerna på nära håll. Bildkvaliteten i filmen är inte enorm så när man ser modellerna på nära håll träder metodiskheten och Lööfs stora kärlek till de små detaljerna verkligen fram. Den lite sunkiga känslan som finns i filmen är inte lika tydlig utan släktskapen mellan scenerna och Lööfs övriga tecknade värld blir starkare i och med att de tydliga färgerna och renare ytorna verkligen framträder. Jag önskar att modellerna kunde återanvändas och utökas för fler av Lööfs berättelser.

Men det är en sak med scenerna som gör ännu mer intryck på mig. Filmen producerades mellan åren 1978 och -83, under hela fem år. En idag hisnande tidsram för ett enda projekt och något som måste ha krävt ett i dagens perspektiv vansinnigt tålamod och långsiktighet. Denna lilla faktabit tar mig tillbaka till tanken på budskap och jag får då intrycket att Lööfs bakomliggande budskap snarare är en hyllning till det långsamma och metodiska. Rätten att låta ett viktigt arbete ta lång tid. En trevligare tanke än att han bara skulle vara en icke-ironisk Kapten Stofil.

Lööfs styrka ligger i detaljerna och där är han mycket utvecklande för barn. Han berättar hela tiden en mängd dolda småhistorier i bilderna som inte nämns i texten. I Ta fast Fabian finns inte bara Fabian dold i varje bild utan också ett grälande par, tvillingflickor och flera kända personer som blinkningar till den vuxna läsaren.

Apropå budskap finns det en historia som jag tyvärr inte hittade något material från i utställningen. Det är den ur mitt perspektiv tilltalande historien Pelle och farbror Ottos uppfinning. Den visar att Lööfs syn på världen åtminstone kan vara flerdimensionell: den handlar om förbränningsmotorn och om bilar som han ju så ofta och kärleksfullt avbildar. Men mot slutet lyckas han på ett mycket barnvänligt vis vidröra massbilismens problem och slutar med ett ’det är tyvärr dags att ta farväl av Herr Ottos uppfinning’. Lite som en barnversion av Lars Henrikssons Slutkört.
Jacob Oscarson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.