Skuldbefria de skuldbelagda tjejerna

07 november 2011

Förstasidan, Intervju, Nyheter

Feminismen lider av en backlash och smulas mellan fingrarna av många röster som gör sig hörda idag. Medan övriga befolkningen mår bättre mår unga tjejer allt sämre. Som en motvikt till detta har Ung Vänster haft ett år av feministisk offensiv. I våras drevs kampanjen ”Inga fler ursäkter” och i lördags släpptes en uppdaterad version av Makthandbok för tjejer. Internationalens Emma Lundström var där.

Föreläsningssalen i Vänsterpartiets samlingslokaler på Café Marx i Stockholm är fylld av unga människor som berättar om positiva erfarenheter från arbetet med att lyfta feministiska frågor. Någon har anordnat en minifestival med tjejband i Hässleholm, en annan har ordnat feministiskt parkhäng i Malmö. De kommer från Ung Vänsters distriktsstyrelser runt om i landet.
Längst fram står Tove Liljeholm, ordförande för Ung Vänster Storstockholm och chefredaktör för medlemstidningen Röd Press.
– När vi lanserade offensiven hade vi höga målsättningar. Det är lång väg kvar tills vi har den feministiska debatten man skulle önska, men vi har kommit en bit på vägen, säger hon och menar att det framför allt handlar om att medvetandegöra sig själva inom rörelsen till att börja med, och att omsätta de fina formuleringarna i praktiken.
I våras släpptes boken Sprängkraft – Systerskap för förändring där olika skribenter beskriver Ung Vänsters feministiska arbete. För att ta det ett steg längre, nå ut till de unga tjejer som berörs, får vi ikväll en rykande färsk liten bok i handen: Makthandbok för unga tjejer. Ta makten över ditt liv.

Lättare sagt än gjort. Boken riktar sig till unga tjejer i högstadie- och gymnasieålder – de unga tjejer som mår allt sämre alltså.
De som hoppar över skolluncher för att anpassa kroppen efter alltmer förvridna skönhetsideal, ideal som till och med kritiseras inom modebranschen för att vara bara FÖR mycket. För smalt, för glossigt, för retuscherat.
De som inte vågar prata om att de mår dåligt eftersom det inte finns utrymme för deras illamående, varken i föräldrarnas eller i lärarnas tidsplan.
De som utsatts för någon av de nära 6 000 våldtäkter som anmäldes förra året, eller någon av de som tillhör det stora mörkertal som inte anmäldes.
– Det finns allvarliga anledningar till att den här boken kommer just nu. En tredjedel av tjejerna på gymnasiet känner ängslan, oro och ångest, säger Tove Liljeholm och tar upp siffror från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som säger att både de anmälda våldtäkterna ökar, men också det faktiska våldet mot kvinnor.
– Den här boken syftar till att skuldbefria tjejerna i en värld där de hela tiden skuldbeläggs trots att det egentligen handlar om ett systemfel, fortsätter hon och berättar att boken tar upp den vardagsrädsla som tjejer ofta känner. Den som gör att det alltid i bakhuvudet finns en tanke på hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. Att ha nycklarna i handen när man går hem på kvällen. Att ha gympaskor med sig i en påse till festen så att man kan springa snabbt på hemvägen om så skulle behövas. Hela tiden beredd på att det värsta kan hända.

Makthandboken har kommit till som ett diskussionsunderlag. Som ett sätt att få tjejerna att se att det personliga är politiskt, återigen. Att säga ”det är inte dig det är fel på, det är en större struktur”, och att ge redskap som tjejerna kan använda för att ta kontrollen över sitt eget liv och göra sina egna val.
Tove Liljeholm har fått sällskap i bokpresentationen av ordföranden för det feministiska utskottet i Ung Vänster, Felicia Ohly. Efteråt – när den lilla boken delas ut bland minglande, chipsätande och ciderdrickande människor – dröjer sig Tove Liljeholm och Felicia Ohly kvar framför de tomma bänkraderna. De menar att det finns väldigt många anledningar till att den här boken kommer just nu.
– Att vara ung och tjej är ofta en väldigt smal linje att gå på, det är så många krav att leva upp till. Det skrivs många rapporter om hur dåligt unga tjejer mår. Det trista är att man konstaterar det men sen inte gör någonting åt det. Med den här boken vill vi hitta verktyg för att skuldbefria, säger Tove Liljeholm.
Liksom Felicia Ohly är hon instruktör i feministiskt självförsvar. När de är ute och håller i kurser har de märkt att kvinnornas erfarenheter av maktordningen inte skiljer sig särskilt mycket. Tove menar att kvinnor i Sydafrika upplever situationen på samma sätt som gamla tanter i Sverige, eller sjuåringar för den delen.
– Det är ofta så att man aldrig fått tillfälle att prata om det tidigare. Det är ofta första gången när de kommer på självförsvarskursen.

Det är alltså så – snart ett århundrade efter att kvinnors kamp för rösträtt gav utslag i Sverige – att det fortfarande är laddat att prata om kvinnoförtryck, att det är skämmigt för unga tjejer att erkänna för varandra att de mår dåligt. Eller har det blivit bättre och sedan sämre igen? Om det är någon som känner tvivel och undrar vad det är för något som tjejerna ventilerar på självförsvarskurserna, vad det är för känslor och upplevelser som makthandboken försöker ge diskussionsutrymme för, så kan vi kort sammanfatta det med några fakta från boken:
97 procent av de som blir utsatta för våldtäkt är kvinnor. 90-95 procent av de som lider av ätstörningar är tjejer och drygt en av tio sjuåringar har någon gång försökt banta. Sjuåringar alltså. Vidare känner sig 68 procent av alla 15-åriga tjejer stressade av skolarbetet och 13 procent av LO-kvinnorna i åldern 16-29 har blivit trakasserade på jobbet på grund av att de är kvinnor.
Utseendehets blandat med prestationspress.
Att det är så svårt för tjejer att tala om sinsemellan har att göra med att det är farligt att avvika från den smala linjen, menar Tove Liljeholm, rädslan för att uppfattas som svag väger tyngre än lättnaden i att tala om det som är tungt.
– Alla tjejers problem som härrör från strukturen individualiseras, det är DU som inte klarar av det. Det gör att det känns som att man erkänner ett fel om man pratar om det, säger Felicia Ohly och fortsätter:
– Vi hoppas att boken kan skapa rum för tjejer där de här maktstrukturerna inte finns. Ett andrum där man får vila från de här kraven.
Båda menar att det också handlar om att visa att det inte behöver vara så komplicerat att prata om det och Tove Liljeholm förklarar:
– Måste man vara feminist för att tycka att det här är bra? Nej, man behöver bara känna igen sig.

Vi räknar år 2011 och det behövs fortfarande en bok som talar om för tjejer att det är okej att de är sig själva. Som återigen bekräftar att de är offer för ett förtryck som innebär att kvinnor får lägre lön utan att det väcker ramaskri, ges mindre utrymme i klassrummet utan att någon höjer på ögonbrynen och utsätts för sexuella trakasserier utan att säga ifrån. De är ju tjejer.
– Det är jobbigt att inse att det snarare går bakåt än framåt rent praktiskt i samhället. Att ohälsan ökar hos kvinnor, att ingångsskillnaderna ökar mellan män och kvinnor, att våldet ökar, säger Felicia Ohly och Tove Liljeholm lägger till:
– För ett tag sedan kunde man resonera kring feminism men nu tycker folk att det är jättejobbigt och jättehotfullt. Ingen vill vara offer men att vara offer gör ju inte dig till en svagare människa.
– Ett av de viktigaste verktygen för feministisk förändring är att bygga ett systerskap, att starta diskussioner är ett sätt att börja, säger Felicia Ohly innan hon och Tove Liljeholm går ut till de minglande människorna i rummet intill.

Text och foto: Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.