Krönika: Polisen prioriterar bort vardagsbrotten

07 november 2011

Förstasidan, Krönika

Veckans krönikör är Ellen Törnberg.
Det första brevet från inkassoföretaget trillade in i brevlådan en förmiddag i mars. Det var ett krav på en ungefärlig tusenlapp för ett telefonabonnemang och en mobiltelefon jag aldrig hade beställt.
Sen fortsatte kraven och fakturorna för inköpta prylar och tjänster trilla in under de närmsta månaderna. Någon hade använt sig av mitt personnummer för beställa saker på nätet.
Kvinnan hos polisen var ovillig att ta emot anmälan och undrade om jag inte först själv kunde göra lite efterforskningar så att polisen hade något att gå på, ”Du kan väl ringa företagen och be att dom ger dig ip-numret till beställaren?”. Förvirrad ringde jag och frågade, kvinnan på telebolagets kundtjänst skrattade trött och svarade att de bara lämnar ut ip-nummer till polisen, ”Det vet polisen, och det är dessutom inte ditt jobb”.

Efter många om och men fick jag tillslut göra en polisanmälan. Två dagar senare kom beslutet att utredningen var nedlagd, ”Spaningsuppslag saknas”. Men nya inkassokrav fortsatte komma.
Jag bestämde mig för att hjälpa den trötta polisen på traven, jag hade ju adressen dit allt beställt levererats. Skriven på adressen bodde en dömd brottsling på rymmen från ett fängelsestraff. Han var eftersökt och polisen uppmanade på sin hemsida allmänheten att tipsa om man visste något. Och det gjorde ju jag nu, efter tjugo minuters amatördetektivarbete vid datorn hade jag en adress, där han tydligtvis vistades i alla fall ibland, ett aktivt mobilnummer och dessutom fanns ip-nummer att hämta hos flera internetbaserade företag via vilka man skulle kunnat spåra platsen där bedrägerierna begåtts.

Nöjd med detta informerade jag en annan trött polis som under tystnad mottog min andra anmälan och resultatet av mitt detektivarbete. Nu kunde ju både bedrägerierna lösas och den efterspanade rymlingen gripas. Hur lätt som helst, tyckte jag i alla fall. Men jag förstår mig nog inte på polisarbete. Två dagar senare kom meddelandet om den nedlagda utredningen som tydligen helt saknade spaningsuppslag. När jag ringde för att fråga vad jag nu skulle göra då fakturorna och inkassokraven fortsatte komma, var svaret att jag fick fortsätta göra anmälningar.
Då förstod jag äntligen att polisen inte skulle hjälpa mig. Brotten som gav mig både huvudvärk och stressmage, för att inte tala om vilken tid jag fick lägga ner på telefonsamtal och mailande till inkassoföretag och andra som rättfärdigt ville ha betalt för sina produkter och tjänster, skulle förbli ostraffade. Budskapet till brottslingen var: ”Fortsätt! Vi som kan stoppa dig bryr oss i alla fall inte om att göra det.”

Polisens ovilja att lösa så kallade vardagsbrott är inte bara ett problem för oss brottsutsatta, det är också ett självskadebeteende. Bilden av den late polismannen bekräftas och cementeras.
För att tillgodose kraven på den egna bekvämigheten väljer polisen att ineffektivisera sina brottsförebyggande insatser tills de blir nästintill meningslösa. Man gör exempelvis nykterhetskontroller i trafiken i stort sett uteslutande på dagtid (mellan klockan nio och tolv på vardagar) trots att frekvensen för alkohol- och drogpåverkade förare mångdubblas kvälls- och nattetid. Bekvämast så, med färre rapporter att skriva, färre rattonyktra att tampas med och kanske till och med, för polisen, smickrande tolkningar om att rattfylleriet minskat som resultat?
Tänk om man anammade samma strategi inom sjukvården och i äldreomsorgen? Tänk om sjuksystrar och läkare kunde strunta i att behandla de tråkiga sjukdomarna, de sorgliga eller de kladdiga fallen till fördel för de mer spännande?

Ellen Törnberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.