Elsie och kvinnorna

14 november 2011

Film, Förstasidan, Kultur

I ett rum på ABF pågår ett samtal. Kvinnor i övre medelåldern. Ett fåtal män i samma ålder. Det svallande sorlet stillas så fort huvudpersonerna börjar ta på sig mikrofonmyggorna. Det är litteraturprofessorn Ebba Witt Brattström som talar med författaren Elsie Johansson. De talar om kvinnorna i Elsies romaner.

Det är Moas Vänner tillsammans med ABF som står värd för kvällen. Ebba Witt Brattström vill börja med en hyllning som utgår från just Moa Martinsson:
– Du är en hel motståndsrörelse mot glömskan! Bara detta att skriva om kvinnlig erfarenhet är en motståndsrörelse. Du ser framstegen, men också vad de har kostat. Kort sagt, du har gjort storverk, hur känns det?!
Elsie Johansson värjer sig lite mot att hon skulle vara en del av samma linje som Moa Martinsson, en del av den kvinnliga erfarenhetens litteratur:
– Jag har aldrig tänkt någon särskild överbyggnad. De här personerna, som jag skriver om, de har visat sig för mig. Jag har en filmremsa i skallen där de kommer på olika sätt. Nancy kom cyklande på en väg med en grön sträng i mitten.

Elsie Johansson föddes i maj 1931 som femte barnet till en statare i Uppland. Hon började arbeta på posten efter realexamen, gifte sig vid 18 års ålder och fick barn året därpå. Vid 48 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. 1984 kom den första romanen: Kvinnan som mötte en hund. Namn som Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Moa Martinsson dyker upp i samtalet. Men trots det gillar hon inte jämförelsen med den sistnämnda.
– Var och en står för sig och sitt av dem du nämner, jag står för mig och mitt, säger hon samtidigt som hon understryker att hon blivit glad över att kallas för vår tids Moa Martinsson, hon undrar bara över vad som är likheten, är det klasstillhörigheten?
Ebba Witt Brattström menar att likheten kanske ligger i att båda skriver den mest oskrivna historien av dem alla – den om kärleken mellan mor och dotter. En kärlek som hon tror tidigare bara har beskrivits i Martinssons Miatriologi:
– Dessutom gör du någonting världsunikt. Du låter mamman emancipera sig före dottern.
– Jo, jag tyckte att hon kunde få glädjen av att träffa en man, charkuteristen på Tempo. Jag hade unnat min mamma det så jag unnade Nancys mamma det, säger Elsie Johansson och kan nog hålla med om det som Ebba Witt-Brattström säger sedan: att medel- och överklasslitteraturen i större utsträckning består av modersuppror medan modern i arbetarlitteraturen unnar sin dotter ett bättre liv än det hon själv fick.

Den kvinnliga genealogin i Elsie Johanssons romaner ger Ebba Witt Brattström ståpäls. Elsie har beskrivit det som att kvinnorna vandrar genom henne. När hon inte längre finns, vem har de då att vandra igenom, frågar hon sig. Kvinnorna vilar i hennes minne och hon beskriver dem fantastiskt.
Men det handlar om kvinnorna på mödernet. För ”farmors berättelse är tunn, vem skulle ha berättat när inte pappa gjorde det?” Hon menar att hon egentligen bryr sig om männi-skor, om de är män eller kvinnor spelar ingen roll, men det är kvinnorna som har förmedlat. Hon tror att de har haft lättare för att berätta:
– Min pappa fick man lära sig att avläsa via mungipor och ögonbryn. Han hade inte orden.
Det brukar oftast vara omkring sex procent män som kommer och lyssnar på Elsie Johansson.
– Det är som att männen skyggar för kvinnolivet som läggs fram för dem med alla blottade känslor, säger Elsie men tillägger att Nancytrilogin varit den mest utlånade ljudboken bland långtradarförarna, något som gjort henne oerhört glad.

Samtalet vindlar vidare in på sexualitetens område. Romangestalten Hildur citeras i sin syn på män: ”Alla män behöver någon att stöta i, någon att gråta hos och någon att sätta på piedestal, plus att hon måste vara hushållerska.” När Elsie var ung talades det överhuvudtaget inte om sexualitet:
– Även om erotiken bubblade som ett orrspel i buskarna så fanns den inte, säger hon.
Titeln på Elsie Johansson senaste roman – Sin ensamma kropp – har misstolkats av många. Vad kvinnorna menade när de sade ”om en barra hade vurri sin ensamma kropp” var ”om jag bara vore fri och gjorde som jag ville”. Men det talades inte vidare om det:
– Kvinnorna var så brända och så rädda för allt som hade med kroppen att göra. Vad jag gör nu är ju faktiskt en liten revolution i förhållande till min världskupa.
– Då fick jag rätt i alla fall, utbrister Ebba Witt Brattström med tanke på sina inledande ord.
Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.