“Att duga eller inte duga”

14 november 2011

Förstasidan, Krönika, Opinion

Veckans krönikör: Kajsa Rudberg

Vi sitter i det lilla grupprummet, hon och jag. Utanför hörs stoj och stök och jag undrar om de river klassrummet nu när jag inte är där. Hon bara vägrade hålla sitt tal inför klassen så därför sitter vi här istället. Så mycket som hon pratat om hur dålig hon är, ja hur usel –”IG-barn” kallar hon sig själv – förväntar jag mig att få höra stapplande svengelska. Till min förvåning pratar hon istället flytande fint utan några stakningar eller uttalsfel. När hon hållit sitt tal söker jag hennes blick och säger med eftertryck att hon måste sluta tro att hon inte kan prata engelska, att det är en skev självbild hon har. Jag ser och vet att hon tvivlar på mina ord.

Denna scen ur min lärarvikarievardag får mig att fundera över min egen ofta återkommande känsla av att inte duga, att inte räcka till, en känsla som nafsar och gnager i bakhuvudet och följer mig hack i häl. Som en röd tråd genom min universitetstid löper till exempel en ängslig osjälvständighet som straffar sig på tentorna. Jag är påläst och väl insatt i litteraturen och frågeställningarna, men vågar sällan ta ut svängarna utan håller mig lydigt till det redan sagda. ”För osjälvständigt” och ”Fler egna kritiska tankar” är stående kommentarer från lärarna. Det är inte det att jag saknar egna tankar, långtifrån – men är de verkligen värda att lyssna på? Trots att jag inget hellre vill än att vara banbrytande får jag liksom aldrig den där luften under vingarna. Detta till skillnad från vissa manliga kurskamrater som lite lagom ledigt och fritänkande knåpar ihop en tenta på en kväll, medan jag själv nitiskt går igenom kurslitteraturen och grundligt men osjälvständigt svarar på tentafrågorna. Ni kan ju gissa vem som skriver A…
Min förhoppning är att universitetsstudierna så småningom ska leda fram till en forskarkarriär – detta är mitt eviga svar på frågan vad jag vill göra sedan, med livet.
Jag: ”Min dröm är att få doktorera, men det är ju väldigt svårt och hård konkurrens…”
Universitetskille: ”Ja jag ska också doktorera. Man kanske måste söka några gånger, men förr eller senare får man en tjänst.”
Jag: ”Ja jag vet inte det, men hoppas kan man ju alltid…”

Jag undrar så var det kommer ifrån, detta självklara sätt att ta sig själv på allvar och anse sig ha rätt och möjlighet att få det man vill ha här i livet. Att faktiskt utgå från att man duger. Min egen tro på motsatsen gäller inte bara karriären, utan även till exempel relationsområdet. Under en dejt föreslår killen plötsligt att vi ju kan kolla på film ”nästa gång”. Jaså, så det blir en nästa gång, tänker jag och känner först en ilning av lycka i maggropen men finner mig snabbt och inser att han förstås inte menar det han säger. Själv skulle jag aldrig nämna någon nästa gång, för det är ju inte upp till mig att bestämma och varför skulle han vilja träffa mig igen? Och även om han händelsevis skulle vilja det kommer han snart ändra sig med tanke på allt det ointressanta trams jag kläcker ur mig. Dessutom är jag antingen för pladdrig och utlevande, eller för tråkig och tillbakadragen. För självutlämnande och påträngande, eller för tillknäppt och oengagerad. För kaxigt utmanande, eller för mesig… Alltid något som är fel, aldrig tillräckligt bra – aldrig tillräcklig.

Kanske är det därför jag är extra mån om att försöka ge min osäkra elev i grupprummet lite självförtroende. Genom att påverka hennes skeva självbild hoppas jag också förändra min egen. Precis innan vi lämnar rummet tycker jag mig se hur det glimmar till i hennes ögon, som om hon tror på mina ord ändå. En liten seger vunnen. Den är hennes, och min. Just nu duger vi.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.