Tills drömmen går i uppfyllelse

01 november 2011

Förstasidan, Kultur

Kungliga dramatiska teatern i Stockholm såg en aning annorlunda ut i måndagskväll. Bilder från revolutionerna i arabvärlden projicerades på den kalla stenytan och teaterchefen själv, Marie-Louise Ekman stod ute på trappen och hälsade oss välkomna till en kväll med namnet: Den arabiska våren – att göra sin röst hörd.

Mörkret har redan fallit. En brokig skara står utanför Dramaten. Det är fri entré ikväll.
– Allt är självklart gratis därför att det tillhör oss alla, säger Marie-Louise Ekman som tycker att det känns hedrande att göra Dramaten till en samlingsplats för allt dramatiskt som händer just nu. Ikväll handlar det om revolutionernas berättelser. Folkets berättelser.

Vi går in genom de stora tunga dörrarna och dras med uppför trapporna till Målarsalen. Mitt på den vita golvytan står Afrah Nasser, journalist och bloggare från Jemen.
Allting som hon förberett inför kvällen har kastats på ända sedan några dagar tillbaka då varje löpsedel visade bilder på Libyens president Khadaffis döda och blodiga kropp.
– Oavsett hur han dödades så är det en lättnad. Det finns en djup känsla av solidaritet mellan folken i de kämpande länderna och jag kan inte dölja att jag är väldigt lycklig å Libyens vägnar. Jag tror att samma sak kommer att ske i Jemen och Syrien. Människorna kommer att ta sin frihet. Jag hoppas att Saleh och al-Assad lyssnar noga på nyheterna nu, säger hon och visar videoklipp från Förändringstorget i Jemens huvudstad Sana’a. Små flickor som ropar grattis till Libyens folk, ropar: Saleh kommer att följa Khadaffi.

Afrah Nasser menar att det hela började med en önskan. En önskan, plus en önskan, plus en önskan blev ett gemensamt uppror.
– Regeringar ska spegla vad människorna vill, det sker inte i vårt land. Jemen har uppfattats som ett land av terrorism och kidnappningar. Det förändras nu. Jag tror att om bara några år så kommer man att läsa om dessa uppror i era skolor, säger hon och berättar om en kvinna som utmålades negativt när hon själv gick i skolan. En kvinna som hon senare insåg var väldigt modig, som blev hennes förebild: Tawakul Karman, en de tre kvinnor som delade på Nobels fredspris i år.
– När de ringde för att berätta att hon hade vunnit priset satt hon utanför sitt tält på Förändringstorget, ler Afrah Nasser och tillägger att den 32-åriga journalisten och aktivisten nu har satt upp sitt tält utanför FN i New York och vägrar flytta på sig tills Salehs tillgångar blir frysta.

– Det är den arabiska vintern just nu och jag kan inte beskriva känslan av att mitt folk fortfarande är ute på gatorna, säger Afrah Nasser som understryker att protesterna fortfarande är fredliga trots att Jemen är det andra mest vapentäta landet i världen, efter USA.
På sin blogg ”A young Yemeni woman who was born to write” lägger hon ut bilder som vittnar om militärens fruktansvärda övervåld.
– De sista fyra månaderna har jag bara bloggat om blod. Jag ville blogga om skönhet och mode, säger hon och varnar oss för de starka bilderna.

Forskaren Gail Ramsay pratar om den arabiska våren i arabisk litteratur och om den egyptiske bloggaren Wael Abbas. Honom kan man samtidigt se i ett annat rum, på vita duken. Filmen Zero Silence visas i två omgångar och ute i foajéerna finns fotografen Mia Gröndahls foton från Tahrirtorget till beskådning. Hon pratar också som sista akt, och då är det en man som stör och tycker att revolutionerna romantiseras av naiva svenska journalister, att de inte alls gagnar ländernas befolkningar utan bara kommer att leda till att de får det sämre. Siffrorna på antalet människor som dödats av regimerna kokar då i skallen samtidigt som Mia Gröndahl slår vad med mannen om att det kommer att bli bättre.

Kvällens höjdpunkt är ändå föreställningen med samma namn som temakvällen. På den stora scenen myllrar skådespelare, bloggare och dansare om vartannat. Där läses Adonis öppna brev till Syriens president, dagboksanteckningar från Damaskus, det kommer videohälsningar från Egypten och Tunisien, och den syriske poeten Faraj Bayrakdar läser en nyskriven text om hur tortyren mot 15 barn som skrivit slagord på en vägg i Syrien ledde till att upproret spred sig som en eld över landet. Det dansas en dans som liknar tortyr.
Musiken, poesin, dansen. Människans uttryck för sin ilska och sin smärta. Frihetslängtan in i det sista.

Afrah Nasser deltar också här. Hon säger att det måste vara första gången någonting från Jemen visas på Dramaten, publiken skrattar till. Afrah Nasser talar om bloggarnas betydelse.
– De lägger sitt hjärta, sin själ, sina ansträngningar, tid och pengar på att berätta sanningen. Vi vill visa vad som händer på gatan, vad folket säger.
Att hon befinner sig i Sverige beror på att hon fick fler och fler dödshot. När de började hota även hennes familj i maj förra året blev hon rädd. Just då befann hon sig här i Sverige på ett av Svenska Institutets program. Hon mådde väldigt dåligt och fick mardrömmar. Bestämde sig för att det var för farligt att återvända:
– Jag drömmer om att ringa min familj och få höra att de fått el och vatten från staten, jag drömmer om att soldaterna bär gitarrer istället för vapen. Jag drömmer och drömmer tills mina drömmar går i uppfyllelse.
Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.