Venezuela fortfarande ett positivt exempel

21 oktober 2011

Ledare

Vid ett möte i Geneve häromveckan med landets ambassadörer i Europa utlovade Venezuelas utrikesminister, Nicolás Maduro, ett juridiskt stöd till de latinamerikanska immigranter i Europa, som nu i allt större utsträckning hotas av bostadslöshet. Bakgrunden är att i den kapitalistiska krisens Europa får allt fler arbetarfamiljer svårt att betala sin hyra. Den solidariska handelsalliansen ALBA – som Venezuela och Kuba tagit initiativ till – ska stå för stödet till de drabbade familjerna.

Notisen är belysande. Under de senaste tio åren har Venezuelas regering fört en politik, som helt går på tvärs mot den som förs i Sverige och inom EU. Istället för att minska kostnaderna till ”skola, vård och omsorg” har resurserna fördubblats mellan 1999 och 2008, istället för privatiseringar av gemensamt ägda företag har privata företag köpts upp av staten.
Ett av resultat av den förda politiken är en halvering av fattigdomen från 49 procent av alla hushåll 1998 till 24 procent i slutet av 2009. Mycket av den minskade fattigdomen är ett resultat av att arbetslösheten sjunkit från 14,5 procent i början av 1999 till omkring 7 procent i slutet av 2010.

Venezuela är fortfarande i högsta grad ett kapitalistiskt land. Den privata sektorn beräknas svara för omkring 70 procent av den totala ekonomin. Landet är, med 90 procent av sina exportintäkter från oljeförsäljning, fortsatt beroende av den kapitalistiska världsmarknaden. Och, trots en kraftigt ökad självorganisering och politiskt deltagande bland miljoner fattiga människor, består en borgerlig statsapparat med tjänstemän som oftast motarbetar en utvidgning av demokratin i form av arbetarkontroll på de statliga företagen och direktvalda kvarters- och kommunbaserade råd.
Trots Hugo Chavez alla utfästelser om att påbörja en övergång till en ”socialism för det 21 århundradet” har dock alla dessa positiva förändringar för miljoner fattiga människor skett inom ramarna av ett fortsatt kapitalistiskt samhälle. Ska reformerna bli till bestående förändringar krävs att revolutionen går vidare. Det betyder att den självständiga organiseringen i bostadsområden och arbetsplatser som inletts utvecklas till reella demokratiska maktalternativ.

Men med sina begränsningar, sina brister och ibland helt felaktiga politik till trots – hit hör exempelvis det uttalade stödet till Libyens störtade diktator Khadaffi som helt motverkar syftet att utveckla en internationell solidaritet mellan arbetare och förtryckta – är Venezuela fortfarande ett positivt exempel på att en annan politik faktiskt är möjlig. Inte bara för latinamerikaner som vräks från sina hem i den kapitalistiska krisens Europa utan även för alla andra som nu drabbas.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.