Vad gör min pension på börsen?

10 oktober 2011

Förstasidan, Krönika

Känslan av maktlöshet. Den möter exempelvis den som tagit ett djupt andetag och öppnat sitt oranga pensionskuvert – bara för att upptäcka att summan är väsentligt mycket mindre i år än förra året. Ajdå. Vad kunde du gjort annorlunda? Inte mycket, detta beror på ett regeringsbeslut att ta större risker med våra pensionspengar i sjunde AP-fonden.

Att spekulera mera på börsen med våra gemensamma tillgångar. Ansvarslösa sprättar bestämde alltså över våra huvuden att det skulle vara kul att experimentera lite sådär på vinst och förlust. Och så gick det som det gick. Våra surt förvärvade slantar spelas bort på en ytterst – och det vet ALLA att den är – opålitlig börsmarknad, så att vi den dag vi går i pension kanske inte får ut några pengar. Om vi inte sparade själva i madrassen förstås.
Att vara samhällsinvånare i den här staten känns ibland som att vara ett barn som ser farsan ta hushållskassan till Solvalla och bränna rubbet. I hopp om att vinna storkovan förstås. För den här jakten på ständig ekonomisk tillväxt kan liknas vid ett destruktivt spelberoende. Och vilka blir lidande? Kolla ditt pensionskuvert.

Känslan av maktlöshet – och att de leker en elak lek med oss. Den uppstår också när man efter åtta år i Stockholms kommunala bostadskö inte förbättrat sina chanser till en hyreslägenhet utan fortfarande befinner sig runt plats 370 i kö. Och då snackar vi inga flotta vindsvåningar här, utan enkla ytterst ordinära förortslägenheter.
Anledningen är förstås att regeringen gjort allt den kan för att utrota hyresrätten genom att sälja ut vårt gemensamma bestånd. Den som inte vill eller kan ta ett tvåmiljonerslån för att få tak över huvudet måste alltså slåss om de stackars hyresrätterna som finns kvar som vore de stolar i Hela havet stormar. De räcker inte till alla och det är spelets regler. Tittar de på oss då som vuxna på ett barnkalas? Skrattar de åt oss när musiken stängs av och alla snabbt måste hitta en stol? Någon blir utan. Då plockar de bort en stol till och så kör de igång musiken igen.

Känslan av maktlöshet, irritation och ilska. Den bubblar förstås upp varenda gång en rapportering om orättvist använda skattemedel kommer upp. Vanliga Svensson-politikers individuella förmåner som löner, bostäder, resor, fester – ”skattebetalarnas pengar!” – fallskärmar, avgångsvederlag med svindlande summor, (fackrepresentanter inga undantag), får det förstås att bulta i tinningarna. Åh Den Stora Orättvisan! Maktens Girighet!

För att inte tala om alla miljarder som staten avsätter till finanssektorn för att rädda bankerna samtidigt som sjuka utförsäkras och hamnar på bar backe. När man avreglerar kapitalmarknaden, slopar arvsskatten och fastighetsskatten, försämrar för sjukvården, tar bort tandvårdsförsäkringen, sänker bostadsbidragen och inför en illvillig arbetslinje som piskar på människor att ta arbeten som inte ens finns… ja, då framstår regeringen inte ens som en oansvarig förälder utan som en regelrätt mobbare, ett riktigt svin. Och vi vanliga samhällsmedborgare ligger slagna till marken på skolgården när klockan ringer in.

Det här är vår gemensamma trygghet, vårt sociala skyddsnät, som nu håller på att grusas sönder av ideologiska skäl. Den spekuleras bort på börsen, säljs ut till första bästa förbipasserande eller smörjer kråset på de redan välbeställda. Över våra huvuden men framför våra ögon sker det, hur välfärden blev ett experiment, som på lek.

Katarina Wikström
är tillbaka som reporter och kulturredaktör på Internationalen och kör på fram till årsskiftet.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.