Tyrannens fall är inte revolutionens slut utan dess inledning.

22 oktober 2011

Nyheter

Revolutioner skonar ogärna despoter. Från Ludvig XVI och den siste ryske tsaren till Mussolini och Khadaffi är tyrannens blodiga slut inskrivet i själva upprorsdramat. Det folkliga jublet över despotens död – i franska giljotinen eller på ett lastbilsflak i Sirte – kanaliserar åratal av undertryckt vrede, förtvivlan och längtan efter upprättelse. En längtan revolutionärer och undertryckta världen över delar.

Att begråta tyranner får andra göra.

När däremot den nuvarande världsordningens ledare – från Obama, Cameron och Sarkozy till vår egen lille Bildt och Reinfeldt – deltar i jublet ångar hyckleriet. Samma krafter som nyss välkomnade Khadaffi i gemenskapen och ojar sig om mänskliga rättigheter så snart ett hår kröks på någon oljeoligark, har inga folkliga revolutioner i sikte. Deras applåder till ljudet av NATO-bombardemang syftar till att vinna kontroll över utvecklingen, säkra Libyens oljetillgångar och avväpna de rebeller som kan hota Västs intressen.

Tyrannens fall är inte revolutionens slut utan dess inledning.

Nu vidtar kampen för att återuppbygga det libyska samhället på folklig demokratisk och solidarisk grund mot både det gamla förtryckarsystemet och imperialistiskt inflytande.
Det libyska folket ska själva besluta över sin framtid och sitt samhälle. Alla NATO-insatser måste omedelbart avbrytas och stormakternas militära närvaro upphöra.
Det hycklande jublet från västledarna kan snart fastna i halsen när förtryckare på betydligt närmare håll släpas ut ur sina hålor – eller elfenbenstorn!

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet 22 oktober

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.