Svenskarnas Tranströmer

17 oktober 2011

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

De svenska reaktionerna inför Tomas Tranströmers Nobelpris i litteratur är närmast enstämmiga. Äntligen har den store svenske poeten fått priset! Det känns närmast som ett helgerån att komma med avvikande synpunkter i hyllningskören.

Det är sant att Tranströmer är den nu levande svenske poet som haft störst betydelse internationellt sett, men – och det är inte oväsentligt – det var ett tag sedan. Han är både en mycket fin poet och en mycket sympatisk person. Hela hans lyriska produktion präglas av en stark medkänsla med offren för förtryck och en humanistisk grundhållning.
Tranströmers profil var redan från början lågmäld. Den första diktsamlingens titel, 17 dikter (1954), är ett exempel. Om författarskapet ska beskrivas i korthet kanske det räcker att notera ett viktigt tema: vardagens olika skikt; vi uppfattar egentligen bara en del av vad som finns där. Det sublima, upphöjda i musiken är också en tydlig tankefigur. En av de bästa dikterna med det motivet är Schubertiana i Sanningsbarriären (1978). Den andas idealistisk tro på musikens makt, men som samtidigt säger något om musikens styrka.
Jag kan inte undvika att misstänka att entusiasmen över priset mer handlar om att ännu en svensk fått det, än att akademien har belönat ett aktuellt och levande författarskap. Om akademien hade tittat djupare i det som skrivits på senare år, finns det åtminstone en poet som bör vara aktuell: den syriske poeten Adonis, som lever i Frankrike (och som även tillhört den revolutionära vänstern), eller varför inte den polske poeten Adam Zagajewski?

Per-Olof Mattsson,
litteraturvetare

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.