Occupy Brunkebergstorg, Stockholm

31 oktober 2011

Förstasidan, Nyheter, Reportage

Stockholm. Måndag eftermiddag. Klockan är halv fyra. Kylan har plötsligt slagit till med full höstkraft och löven ligger gula på Brunkebergstorg bakom Kulturhuset.
Fasaderna på Swedbank och Riksbankens lokaler står tysta. Trafiken flyter förbi.
Allting är som vanligt.
Om vi bortser från tälthopen under torgets träd. Vi gör inte det. Vi går dit.

För ungefär en vecka sedan var det omfattande protester runtom i världen till stöd för och som en del av Occupy Wall Streetrörelsen i New York. I Stockholm avslutades manifestationen med att ett antal människor vandrade den lilla biten från Sergels torg till Brunkebergstorg och förklarade det ockuperat.
Det har stått om det i de stora tidningarna. Bland annat att Swedbank oroade sig för säkerheten, men att den tillkallade polisen valde att inte köra bort ockupanterna. De var ju så beskedliga. Enda åtgärden från Stockholms stad har varit att med sprinklersystemet i gräsmattorna försöka tvinga ockupanterna på flykt. Det lyckades inte, några är ännu kvar.

Framför ett stort uppspänt vindskydd som verkar utgöra samlingspunkten på det lilla torget, sitter Josefin och Naima. De är i stort sett ensamma bland alla tälten.
– De flesta är på jobbet under dagen och kommer hit efteråt, säger Naima. Hon är 19 år och har dagen innan sagt upp sig från ett jobb som servitris. På Brunkebergstorg har hon varit från dag ett. Varför?
– Jag är här för att jag vill belysa samhällsproblemen och göra folk medvetna. Steg två efter det är att skapa en kreativ miljö dit folk kan komma med sina idéer och lösningar, diskutera dem med oss och försöka göra det till något konkret som vi tillsammans kan jobba för.
På frågan om vilka samhällsproblemen är pekar Naima mot en banner där det står vad ockupanterna är emot. Det handlar om allt möjligt; miljöförstöring, kvinnomisshandel, barnhandel. Samtidigt säger hon att Occupyrörelsen mest handlar om en kritik av det finansiella systemet, av bankerna och korruptionen:
– Jag tror att mycket av problemen som finns i världen grundar sig i den maktstrukturen.
I nuläget tror inte Naima att ockupationen kommer att leda någonstans eftersom det inte finns några konkreta krav:
– Det enda vi gör är typ att hänga här, tälta och prata med folk som går förbi. Så jo, det leder till att vi upplyser fler människor om de problem som finns, men annars är det inte ett jota som händer om inte vi bestämmer oss för ett konkret mål som vi vill uppnå och sen gör det.

Josefin håller inte riktigt med. Hon är konstnär. Hon sover inte på torget men är här under dagarna och hon är inte så säker på att ”mål” är grejen med ockupationen:
– Det kommer mycket påtryckningar utifrån om vad vi tycker och om att vi bara är emot saker. Men vi har en vänsterrörelse i Sverige som är i total upplösning därför att man spenderar så vansinnigt mycket tid bara på att säga att jag är inte sådär, som dem. Ett av skälen till att jag kom hit är att man inte vet vem som går upp och tar mikrofonen. Det är det som är bra. Jag pratar med folk hela dagarna som tycker att saker inte är okej, allt från aktivister till dem som inte skulle sätta sin fot i en demo. De är oroade. Över miljön, över vilka värderingsgrunder som samhället bygger på, över hur man ska betala SL-kortet, över varför vissa får så höga löner.
– Svaret de får är: vi måste anpassa oss till en internationell marknad. På torget kan de som inte vill knyta sig till en politisk rörelse komma och ventilera sina oro, menar Josefin, just därför att målen inte är uttalade:
– Jag tycker att det är bra att det händer något. Varje gång tänker jag att den här gången kommer vi att lyckas nå ut och engagera fler människor på ett aktivt sätt än de som redan är engagerade.

Händerna blir snabbt stelfrusna. De värms på kaffefyllda koppar. Hur klarar de nattkylan?
– Nu när vi har fått militärtält så ökar förutsättningarna för att kunna stanna här, säger Naima som uppskattar att det i nuläget är omkring 20 personer som sover på torget. Ungefär samma antal som deltar i mötena som hålls varje kväll klockan sex.
– Eken är räddad!, ropar någon. Det är Philip som varit med om att stoppa Trafikkontorets planerade fällning av den kanske tusen år gamla eken på Oxenstiernsgatan vid TV-huset i Stockholm. Flera av ockupanterna har sovit där inatt och eken är alltså räddad, tills vidare.
Philip är 24 år och läser filmvetenskap, fast han säger att han egentligen är basketspelare. Han gillar inte att få frågan om varför han är här. Tycker att det börjar kännas som att vara en telefonförsäljare.
Philip bor i närheten, att han stannar på torget beror bara på den globala rörelsen.
– Ur ett svenskt perspektiv är inte ens min strumpa här, med tanke på den representation vi har nu, säger han och pekar på en påverkad man som sitter lojt i en fällstol en bit ifrån, tillägger: alla vet hur verkligheten ser ut, obalansen på vår planet. Vi känner oss helt maktlösa egentligen, det är därför vi sitter här.
– Det är bara aktivisterna och de som är knäppa nog som går ut på gatan, påpekar Josefin medan fler trädkramare dyker upp. Arwyn, Till, River och Didintle förser sig med kaffe och bananer. Inne under presenningen finns allt möjligt smått och gott, till och med färska wienerbröd. Allting är skänkt av vanliga människor, berättar Philip.
Till och Arwyn får syn på ett cementblandarfordon mitt i eftermiddagstrafiken och rusar tjoande efter den.
– De har velat åka en sån där länge, säger River som liksom de andra nykomlingarna studerar socialt entreprenörskap ute i Järna. Han är 18 år gammal och kommer från Portland, Oregon, USA.
– Jag är här för att erbjuda ett öppet utrymme där folk kan dela sina erfarenheter, idéer och lösningar på den här världen som gått åt helvete och få ut oss ur den här kassa verkligheten säger han, fast han säger såklart inte ”åt helvete” och ”kassa” utan ”this fucked up world” och ”this shitty reality”.Vilken verklighet syftar han på?
– Du kan kalla det för systemet, du kan kalla det för korruption, för pengar och girighet.


Didintle är 24 och kommer från Sydafrika. Hon säger att hon uttrycker sig bäst i skrift och ber om anteckningsblocket. Medan hon skriver kommer det en man som vill bli fotograferad tillsammans med de andra men som sedan får för sig att journalisten kanske är polis och blir aggressiv. De andra lugnar ner honom och får honom att avlägsna sig. Didintle skriver febrilt. Det börjar så här:
”It bothers me deeply, det gör mig djupt oroad att vi idag mäter välstånd med pengar som är ett mänskligt påfund. Hur kan du rimligtvis bestämma en människas värde? Vårt värde går bortom det monetära systemet. […] Varför måste vi ha en etikett? Varför kan vi inte bara få vara? Vi är en grupp individer som har samlats här, som är innerligt trötta på vår nuvarande verklighet och som försöker hitta lösningar genom diskussion och andra kreativa metoder.”
– Media och alla andra fortsätter att kräva att vi ska ha krav, som om det är något slags gisslandrama, inflikar River medan Didintle skriver.
Han fortsätter:
– Världen kan bli så oändligt mycket bättre och det är därför vi är här. För att få folk att förenas i att långsamt, eller snabbt, förändra världen.

Gatlyktorna tänds. Snart är det dags för kvällens möte.
– Det finns ett missförstånd, att passivitet beror på brist på information, det tror inte jag, säger Josefin som nu sitter och plinkar på en gitarr.
– Det är så mycket som är fel idag att om du börjar ta ställning så måste du ta ställning till allt och det är förlamande. Det är tröttsamt att känna sig så jävla maktlös. Här får vi i alla fall en möjlighet att göra något annat än att betala in pengar till olika välgörande ändamål, fortsätter hon och avslutar:
– Jag vill kunna fråga någon om vägen utan att det blir dålig stämning. Jag vill ha ett samhälle som inte bygger på misstro. Om det kommer ett tillskott med folk hit tror jag att ockupationen kan hålla ut länge, att de kan hålla liv i sina visioner. Men om de tänker att det inte finns något annat än 20 personer som sitter här och fryser, då får de hjärtat krossat.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.