Mässa, myller & massor av böcker

03 oktober 2011

Förstasidan, Inrikes, Nyheter, Reportage

Sexans spårvagn från Kortedala in mot centrala Göteborg är till brädden fylld med folk. Alkisarna längst bak skrålar och snackar frispråkigt trots den tidiga timmen, resten av
vagnen sorlar lojt. Vid hållplats Svenska mässan väller de flesta av och styr stegen mot huset där en lektion i konsten att vada bland böcker och folk kommer att ges: årets upplaga av Göteborgs internationella bok- och biblioteksmässa. Välkomna!

Mässhallarna kokar av aktivitet. Gångarna är redan som täta fiskstim, bara det att människorna försöker röra sig åt olika håll och alls inte är lika smidiga som småspigg. Det är svårt att se böckerna för alla kroppar och svårt att fästa uppmärksamheten på någon bokpratare för ljudet av tiotusentals människor. I en sådan miljö känns det lugnande att Mohammedkarikeraren Lars Vilks fått stanna hemma på grund av hotbilden, hans rätt att få kränka andra framstår som mindre viktig i förhållande till ett eventuellt utraderande av Europas kulturelit, när det kommer till kritan.

Men det är inte myllret i mässhallarna vi är här för, utan de hundratals seminarier om allt mellan himmel och jord som det bara är att välja och vraka bland. Vi öppnar en dörr och där modererar Carl Tham ett samtal mellan journalisten och författaren Lisa Bjurwald och tysken Thomas Steinfeld, politisk journalist. Båda har de skrivit om de högerradikala krafterna i Europa, och till att börja med gör Carl Tham oss påminda om när det högerextrema partiet FPÖ med Jörg Heider i spetsen kom med i Österrikes regering kring år 2000. EU uppmanade då till bojkott; något som aldrig skulle ske idag när vart och vartannat land har sitt högerextrema parti och dessa partiers retorik färgar av sig i allt högre grad. Som i Danmark där Danskt Folkepartis flyktingpolitik ska fortsätta gälla trots att de inte längre har samma inflytande.

Den verklighet som beskrivs under samtalets gång ger kalla kårar längst ryggraden. Hatet, och hur detta hat förankras bland ”vanligt” folk genom att man utmålar sig som det enda politiska alternativet som verkligen bryr sig om deras situation, ser hur hotade de är av muslimer och romer, ser hur drabbade de är och tar tag i det genom att ge dem syndabockar.
– Ultrahögern har blivit det nya avantgardet säger Lisa Bjurwald och tar ungerska Jobbik som typexempel; ett ungdomsparti som, konstigt nog, grundades av intellektuella på universitetet och som av många ses som ett spännande radikalt alternativ.
I Tjeckien pågår det just nu progromliknande marscher som sprider sig från by till by och som riktar in sig på den romska befolkningen. Islamofobin är förvisso störst just nu, men både Lisa Bjurwald och Thomas Steinfeld poängterar att antiziganismen och antisemitismen inte kommer långt därefter.
Thomas Steinfeld menar att högerextremismen är bakslaget av att modernismens löften är brutna; det blev inte bättre. Något som han tycker märks i länder som Norge – som han tycker har blivit ett konstigt land på sistone – rikedom hindrar inte besvikelsen och besvikelsen behöver någon att skylla på. Steinfeld tror inte heller att det kommer att bli bättre när det gäller högerextremismen, i alla fall inte så länge krisen varar. Möjligtvis att islamhatet mattas av. Ändå är han mer positiv än Lisa Bjurwald som bara ser en nedåtgående spiral. Båda tror i alla fall på en sak när det gäller att motverka högerextremismen i högsta möjliga mån: visa på alternativ och argumentera för dem.
– Det är god gammal trevlig upplysning. Börja med att inte säga vi och dem. Börja med generaliseringarna, säger Thomas Steinfeld.

Vi springer från seminariet till manifestationen som hålls med anledning av att det nu är tio år sedan journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Tio år är en lång tid. Nobelpristagarna i litteratur, Herta Müller och Mario Vargas Llosa talar och ett pressmeddelande skickas ut och ordföranden för Reportrar Utan Gränser hoppas att vi inte ska behöva stå här igen om tio år. De journalister som nyligen fängslades i Etiopien nämns inte med ett ord.
Vi går vidare och öppnar en annan dörr. Där talar samerna Sophia Rehnfjell och Ann Helén Laestadius om en satsning som gjorts i Vindelns kommun. Den samiska kulturen, litteraturen och berättarskatten skulle lyftas och fördomar ställas på skam.

Nere i montermyllret pratar Lars Henriksson om sin bok Slutkört på ett håll medan Anneli Jordahl pratar om sin Augustenbad en sommar på ett annat. Vi hinner höra att var fjärde man hade syfilis på Ellen Keys tid och att dessa män smittade sina fruar – det var ju såklart inte av fruarna de fått sjukdomen utan av de ”glädjeflickor” som det var så naturligt att gå till. Det hette att fruarna fått mässlingen.
Vi myllrar vidare och funderar lite över stämningen på mässan. Det känns lite kallt och hetsigt. Kan det bero på att ”vanligt” folk inte längre har råd att komma? När nu kommunerna skär ner och biblioteken hankar sig fram på knäna kanske det bara blir gräddan kvar, och gräddan är aldrig särskilt varm och hjärtlig av sig. Funderingen svävar ett tag i luften och försvinner i en doft av rödvin som osar förbi i trängseln.
Återigen flyr vi fältet och hamnar där vi skulle, i ett samtal mellan författaren, historikern och aktivisten Tariq Ali, kulturjournalisten Sören Sommelius och moderatorn Görrel Espelund. Det handlar om USA:s president Barack Obama – om alla förväntningar som gått i stå. Tariq Ali har skrivit boken Osamasyndromet. Han sammanfattar PR-trickets ihålighet i Obamas valkampanj:
– Change we can believe in, men vilken förändring? Yes we can! Men vad är det vi kan?
Han menar att vad vi fick är en fortsättning på den gamla politiken, något som bekräftas av att George W Bush tycker att Obama sköter sig alldeles utmärkt.
– Det skrämmande är att USA inte längre är en kulturell supermakt, utan enbart en militär sådan, säger Tariq Ali, som menar att Barack Obama inte gjort någon större skillnad annat än som symbol – för första gången i historien flyttade en svart familj in i Vita huset, ett hus som byggdes av svarta slavar.
– Idag är antalet svarta fångar i de amerikanska fängelserna lika många som antalet slavar precis innan inbördeskriget, säger Ali, som tycker att kommittén för Nobels fredspris som gav priset till Obama borde avskedas. Han menar också att enda vägen ut ur den amerikanska mardrömmen är en vår liknande den arabiska, folket måste resa sig och bryta apatin och känslan av maktlöshet.
När vi kommer ut från samtalet har världens kö bildats och en vakt vill få oss att rätta oss i ledet, fast vi är på väg åt ett helt annat håll. Vem är det som är så populär? Jo, den amerikanske författaren Jonathan Franzen. Hört namnet? Vi bryter normen och går mot strömmen, flera gånger om.

Nästa morgon står det i Göteborgs-Posten att vi alls inte varit skyddade från Lars Vilks. Iförd mössa, riktiga gangstersolglasögon och med Säpovakter omkring sig har han besökt mässan för sakens skull. Men inte nog med det! Göteborgspolisen som också fanns på plats tyckte att en man betedde sig misstänkt i närheten av Vilks. Mannen greps självfallet och fördes bort. Efter många om och men lyckades redaktören för SVT:s Uppdrag granskning, Axel Gårdh Humlesjö – för det var han – övertyga dem om sin identitet vilket medförde ett helt annat ljud i skällan. Resten av mässan skämtar vi om hur man gör för att INTE bete sig misstänkt i närheten av en person med gangstersolglasögon.
Mässan vimlar vidare. Barbro Hedvall pratar om de svenska kvinnornas kamp för rösträtt med utgångspunkt i sin nya bok Vår rättmätiga plats som hon gärna ger i julklapp till Sveriges jämställdhetsminister; vi lär ju ha en sådan, säger hon, även om hon tycker att det inte märks.
På Internationella torget pratar Cecilia Uddén på temat arabisk vår eller höst med Hanin Shakrah, svensk-palestinsk människorättsaktivist som nyss kommit hem från Syrien där hon tillbringat en tid i fängelse. Hon berättar att de senaste månadernas händelser har fått landets medelklass att få upp ögonen för vad som faktiskt pågår, hittills har de förnekat regimens övergrepp. I Syrien finns inget torg att samlas på, där sveper upproret fram som en sandstorm, menar Hanin Shakrah. Alla platser som skulle ha kunnat fungera som samlingspunkter har byggts bort medvetet. Men Hanin är positiv inför framtiden:
– Jag skulle säga att det aldrig varit ljusare.

Den har gången känns bokmässan som en smått frustrerande undervattensström som suger med, kastar än hit och än dit, för att slutligen slunga upp på stranden av en sju timmars bussfärd tillbaka uppöver, mot den i jämförelse just nu bokfattiga huvudstaden. Varför? Kanske helt enkelt bara lite för mycket branschfolk och lite för lite vanliga, hederliga, entusiastiska bokälskare, de hade nog inte råd, vi lever ju i kristider.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.