Krönika: Och nu till något helt annat

17 oktober 2011

Förstasidan, Krönika, Opinion

Västergarn, Gotland. Solblåst och ett upprört hav efter stormarna, stora vågor som rullar in, tvingar stranden att backa flera meter. Jag tänker på Tjallan och Boen. Har jag skrivit om dem förut? Det struntar jag i så fall i. Istället för att lägga ut orden om akuta skeenden som militärens vidriga förehavanden i Egypten, progromerna mot romer i Rumänien eller Håkan Juholts extrema pinsamheter så vill jag skriva några ord om två fiskare.

När jag var liten for Tjallan och Boen omkring på sina flakmopeder här i socknen. Kom i faslig fart nedför Mafridsvägen. Tog kurvan vid Sven i Svängen och puttrade kanske nästsocknes, förbi Strömmen där Axel Ström gick muttrande mellan hus och ladugård. Eller ned till fiskeläget där de hade sin näring livet igenom. Fattigt nått så inihelvete men vid liv var de ju fortfarande.
Jag var aldrig rädd för någon av dem. Det var snarast tryggt att veta att de fanns, spottade sitt snus, rensade sina nät, visste namnen på strömmarna och grunden. De hade inte flytväst. Om man nu en gång ramlade i vattnet så skulle det helst gå fort. De kunde inte simma. Tjallan hade fått örat halvt avslitet som barn. Fått en rejäl hurring av skollärarn. Det bästa med historien var att Tjallans pappa hade sagt ifrån trots att skollärarn representerade överhögheten.
Nu är skolan en hembygdsgård där det hålls stickcaféer och yogaklasser. Våra katter brukade få ungar på uthusvinden snett ovanför killarnas utomhuspissoar. Det var ett sjuhelvetessjå att få ner de små klösande liven från mörkret och klappa dem tama.
Päronträden lämpade sig för pallning. Vi plockade jackfickorna fulla och ragglade hemåt överlastade. Sedan befanns träden vara för gamla och höggs ned.

Om Tjallan och Boen tog vägen ned mot hamnen passerade de Ingrids café och kiosk. Jag och min bror letade enkronor under telefonautomaten där, köpte Jenka och Shejk för att blåsa bubblor och spelade sen flipperspel med rockbandet Kiss eller Hoa hela natten på Jukeboxen.
Ibland känner jag doften från Ingrids, hör knattret från flakmopederna. Men Tjallan och Boen är borta. Ingrid också. Ändå bor vi granne med dem. De ligger på kyrkogården. Delar jord med alla de kvinnor som städade på pensionaten som flockades här en gång i tiden. Förfrysta fiskarhänder och skurgummeknän.

Fiskeläget är numera sommarstugor och golfbanan äter sig allt större. Vi duckar för eventuella bollar när vi ska längst ut på Svältholmen och möta havet ansikte mot ansikte.
Dessutom har vi fått en gräddhylla. Bättre bemedlat folk som byggt sig lyxvillor för semesterbruk och vill ha posten utdelad till varje enskild adress istället för till lådor vid vägen, som lokalbefolkningen.
Gräddhyllan och golfbanan är synonymt med Det Nya Gotland, åtminstone om vi ska tro öns turismchef som har sagt att det är folk som har råd att betala som kommer hit, därav de höga priserna på färjan. Det stilla sinnet undrar försynt: är det inte tvärtom, att de skyhöga priserna gör att det bara är de med mycket pengar som kan komma?
Cykelturismen är i alla händelser utrotningshotad. Istället vaskas det champagne för tusentals kronor under Stockholmsveckan och stadsjeeparna bränner kors och tvärs över ön till olika Upplevelser. Tjallan och Boens vardag känns århundrande bort från detta. Vem har tid att minnas dem?
Jag ignorerar gräddhyllan och åker skidor på den översnöade golfbanan när vintern kommer, som om den inte fanns.

Emma Lundström är vänsterhänt, tvåbent och nyfiken. Bakar just nu många äppelpajer och funderar på att åka till Nashville.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.