Krönika: Fräsch, kompetent… och mediatränad

31 oktober 2011

Förstasidan, Krönika, Opinion

Veckans krönikör är Jimmy Yoler:
Vad gör egentligen våra ministrar? Jag brukar tänka på det när jag hör olika ministrar svara undanglidande på kritiska frågor. Tar de sitt ansvar egentligen? Jag tror inte det. När var det vi sist hörde någon minister uttala orden: ”Det här är oacceptabelt, det kan vi inte tolerera, och vi lovar att satsa vad som behövs för att se till att detta kommer att fungera felfritt igen.”
Det hade man till exempel velat höra migrationsminister Tobias Billström säga i det uppmärksammade fallet där en dement 91-årig kvinna höll på att skickas tillbaka till ensamheten i Ukraina. Istället sa han: ”Har man fått ett nej måste man faktiskt respektera det och åka hem.”

Den vanligaste typen av uttalanden när ministrar ställs mot väggen låter ungefär så här: ”Det har jag ännu inte hunnit sätta mig in i”, eller: ”den här rapporten har jag precis fått och inte hunnit läsa”, eller den klassiska: ”vi har precis tillsatt en förundersökning som skall utreda detta fall”. Än värre, och förtvivlat irriterande, är uttalanden av typen: ”Vi har faktiskt kommit fram till en överenskommelse i bred förankring kring hur dessa regler skall se ut”, alltså med andra ord: ”Det är inte mitt ansvar”.
Infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd har till exempel stigit in i rampljuset igen efter turerna kring Trafikverkets vädjan om mer anslag till spårunderhåll. Hon säger att SAS faktiskt tillämpar striktare regler än EU:s regelverk som reglerar piloters arbetstidsregler, men lik förbannat jobbar piloterna 13 timmar i sträck.

Uttalandet som tar priset som det mest oansvariga är ändå när de faktiskt säger: ”Detta är inte mitt ansvar som minister.” Det brukar följas av: ”Huvudmannen som sköter detta är faktiskt bolagen, så jag föreslår att ni hör med dem”. Det hävdade till exempel tidigare näringsminister Maud Olofsson när det statliga bolaget Vattenfall visade sig missköta sina investeringar. Samma minister hade inte heller något intresse av att ta ansvar för energimarknadens affärer, som med sina fria tyglar praktiskt taget blivit ett oligopol. Ett oligopol hör inte hemma i ett demokratiskt Sverige. Men det struntar hon i.

Ministrar som pressas hårt kan som taktik tugga om samma svar i en så kallad loop. Ett standarsvar som reportern inte kommer förbi hur hon än försöker.
Som klassiskt exempel minns vi Tobias Billströms katastrofala intervju efter att det uppdagades via Wikileaks att han och Carl Bildt sagt att invandringsproblemet skulle kunna skena okontrollerat om irakiska flyktingar tilläts komma in i Sverige under Irakockupationen. I tre och en halv minut hörde vi vår migrationsminister upprepa samma torra och cyniska fras på robotmanér: ”Det är regerings policy att inte kommentera uppgifter från tredje part.”
Andra exempel är äldreomsorgsminister Maria Larssons olika turer kring de omänskliga förhållandena inom äldreomsorgen. Hon hade faktiskt än mer omsorgsfull ton på sina uttalanden: ”Ingen äldre skall behöva känna sig otrygg”, men vad som döljer sig bakom lösningsförslagen är något helt annat än konkreta investeringar.

Mitt tålamod med att höra en minister uttala sig offentligt minskar för varje dag som går. Det är så uppenbart hur mediatränade dessa politiker är. Jag kan tänka mig att de viktigaste allierade en minister kan ha är lojala pr- eller mediakonsulter som kan underlätta trimningen, konsulteringen och skapandet av den fräscha och kompetenta mediapersonligheten. Och där någonstans så fintas allt det politiska ansvarstagandet bort. Ministrarnas omvärldsbevakning är kass eller utförs av andra, deras förtroendeuppdrag genomförs inte enligt löften och de tar inte på sig ansvaret när extrema missförhållanden uppdagas.
Så vad gör de, egentligen?

Jimmy Yoler

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.