Kommer Juholt att klara krisen?

24 oktober 2011

Förstasidan, Inrikes, Nyheter

Det är tveksamt om Juholt klarar denna kris. Det handlar om klass.
Det finns en politikerklass. Formellt verkar Juholt inte ha brutit mot några av de regler som gäller för riksdagsledamöter. Politiker är en kast som i växande grad skiljer sig från sina väljare. Idag är riksdagsmannalönen 56 000 per månad – plus en oöverskådlig lista av arvoden, traktamenten, boendeersättningar, pensioner, inkomstgarantier och reseersättningar.
Och klyftan mellan väljare och deras politiker ökar. 1980 tjänade den högsta politiska eliten, dit Juholt hör, tre gånger mer än en industriarbetare – idag sju gånger! Juholt själv ska ha samma månadslön som statsministern: 144 000, exklusive bostadsbidrag och dubbla bilersättningar.

Klyftan är särskilt stor för socialdemokraterna. Fortfarande röstar mer än hälften av LO-arbetarna på partiet men i ledningen saknas de nästan helt. I Palmes regering hade hälften LO-bakgrund – i Göran Perssons två. Och i riksdagsgruppen dominerar de som, liksom Juholt, varit proffspolitiker under större delen av sitt liv.
En arbetarledare som inte ens reflekterat över det moraliska dilemmat i att skattebetalarna ska stå för hela familjens hyra kommer att få problem att komma på talefot med sina väljare.
Det förs en klasspolitik. Det stora problemet är klassinnehållet i den politik socialdemokraterna för.
De senaste 20-30 åren har välbeställda grupper systematiskt gynnats på låginkomsttagares, sjukas, pensionärers och arbetslösas bekostnad. Det har ibland framställts som en anpassning till medelklassens krav. Men friskolor, nedmontering av välfärdssystem, attackerna mot facken eller RUT-tjänster är inget som drivits fram av en girig medelklass. Det är en väl genomtänk borgerlig klasspolitik, utformad i näringslivets tankesmedjor, lanserad av PR-byråer och borgerliga tidningar och genomförd av regeringar, i synnerhet den sittande.

Som Stefan Svallfors undersökningar visat är försvaret för välfärdsstatens fundamenta obruten långt in i borgerlighetens kärntrupper. Mona Sahlin föll för att hon att ville ”vinna medelklassen åter” genom att anpassa socialdemokratin till det borgerliga mantrat. Inte heller Juholt visar några seriösa ambitioner att utmana det. Genom det budgetförslag han försökte driva igenom – till exempel ingen återställning av A-kassan och ett principiellt ja till RUT, åtminstone för (läs: välbeställda) barnfamiljer och pensionärer – fortsatte han på samma linje.
Ingen har bättre än Lena Andersson (i DN 8/10) avslöjat klassinnehållet i detta förslag:
”Bara en självstympad socialdemokrati – eller en nervös och förborgerligad S-ledning – kan föreslå ett halverat rutavdrag. Barnfamiljer är de sista som borde ha rutavdrag i en socialdemokrati som inte bara är pragmatisk utan ideologisk. Socialdemokratin ska inte genom subventioner bidra till att göra svenska medelklassbarn till varelser som vänjer sig vid att andra tar hand om hemmet och gör det arbete som föräldrarna inte orkar, har tid med eller vill göra eftersom de är viktiga personer med viktiga jobb.”

Och det förekommer ett klassförakt. Juholt kommer inte att vinna tillbaka medelklassen med en Reinfeldt-lightpolitik. Och i de fina salongerna möts han bara han bara av förakt. Juholt med kulbo i Sagerska palatset? Borgerligheten betackar sig. En medial narr, skriver DN:s kulturchef, och liknar honom vid en maktberusad Jeppe på Berget som iklädd falska fjädrar vaknar i baronens säng. Till skillnad från friherre Bildt, som tillåts sussa gott under blodigt täcke i sin egen kammare kommer Juholt att förhånas och förlöjligas och med alla medel göras till borgerlighetens främsta trumfkort 2014.
Som man bäddar får man ligga.
Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.