Hur ser imperialism och globalisering ut i vår tid?

25 oktober 2011

Förstasidan, Intervju, Nyheter


– Man behöver inte vara för talibanerna och man behöver inte vara för USA. Varken i Pakistan eller någon annanstans… det bästa är att bygga en vänsterrörelse på den grund som gäller speciellt för vänsterpolitik, säger Aijaz Ahmad.
Han är marxistisk teoretiker och antiimperialistisk aktivist, och känd i hela världen. Ahmad har skrivit ett halvt dussin böcker och är gästprofessor vid York University i Toronto. Han skriver för den indiska tidskriften Frontline och en nättidning, Newsclick.
Hur ser imperialismen ut idag? I denna intervju med Farooq Sulehria diskuterar Aijaz Ahmad hur vår tids imperialism ser ut, vad globalisering innebär, nationalstaterna, och något om hur vänstern kan agera – klämd mellan talibaner och USA-styrkor.

För ett tiotal år sedan ansåg Hardt och Negri (i den omtalade boken Empire, på svenska Imperiet, 2003) att imperialismen var död. Det imperium de talar om är progressivt, nästan välvilligt. Är imperialismen verkligen död och det framväxande imperiet verkligen välvilligt?

– Det finns en hel del i deras tidigare bok, Empire, som är mycket bra, men jag tror inte att några av deras grundläggande antaganden alls är hållbara. Det är till exempel inte sant att nationalstaterna inte längre spelar någon roll, eller att nationell självständighet har krympt lika mycket för alla länder – lika mycket för Natoländerna, verkar de resonera, som för Libyen eller Afghanistan. Även om man bortser från de ständigt pågående imperialistiska krigen i vår tid och bara ser till de ekonomiska sidorna, så inser man att medan finanskapitalet arbetar transnationellt så är staternas regimer strikt nationella.
– En av motsättningarna i vår tids kapitalism är ju att medan det globala styrelsesättet vilar på ett system av nationsstater, så har det transnationella finanskapitalet ingen egen stat, och det har för övrigt inte WTO, IMF eller Världsbanken heller. Deras makt att ingripa med tvångsmedel i världen är en makt som lånas från de mäktigaste av nationsstaterna, speciellt de tunga kapitalistiska staterna ledda av USA.
– I det här sammanhanget har USA som stat två roller att spela, den ena som USA:s nationella kapitals stat, och den andra som den främsta statliga struktur som arbetar åt det internationella kapitalet som helhet. Vad vi sist och slutligen har, för första gången i historien, är ett globaliserat imperium för själva kapitalet, i all dess nakenhet, och där USA-imperiet spelar den dominerande och centrala rollen, finansiellt, militärt, institutionellt och ideologiskt.
– Hardt och Negri tenderar att bortse från USA:s centrala roll i den globala imperialistiska strukturen. USA har militär i över hundra länder idag, i olika funktioner. Det är svårt att förknippa något ”progressivt” eller ”välvilligt” med ett militärt imperium i denna skala. Du behöver inte fråga mig. Fråga irakierna som är på den mottagande sidan.

Hur ser du på globaliseringsprocessen? Är det verkligen en ny fas i människans historia som globalisterna vill få oss att tro? Eller är det ny-imperialism?
– Ja, imperialismen i vår tid har ju verkligen vissa nya drag. I den meningen kan man givetvis kalla den ”en ny fas i människans historia”. Strävan efter att bilda en sammanhållen världsmarknad har funnits inbyggd i kapitalismen ända från början, och koloniseringen av hela världen var ingen slump utan en förutsättning för hela systemet.
– Mellan slutet av 1400-talet, när allt började, och slutet av 1700-talet handlade den verkliga koloniseringen främst om de amerikanska kontinenterna. Det var först på 1800-talet som Asien och Afrika utsattes för intensiv kolonisering, och världen delades upp i en grupp industrialiserade länder i det utvecklade Västerlandet och ett väldigt område av icke industrialiserade kolonier och beroende områden, många av dem formellt självständiga och dömda till en halvkolonial ställning.
– 1900-talets historia handlar främst om detta systems kris och upplösning, som berodde på frihetsrörelser och nationella befrielsekrig i kolonierna, som ofta överlappade och sammanföll med kamp för socialismen runt om i världen. Men denna historia handlar också om uppkomsten av ett nytt världsimperium som inte var bundet till något territorium, utan innebar en ny typ av överhöghet, ett imperium i den efterkoloniala epoken.

– Man glömmer nuförtiden att två världskrig utkämpades för att avgöra om Tyskland eller USA skulle ärva Storbritanniens, Frankrikes och de övriga kolonialmakternas vacklande koloniala imperier. I och med att Nazityskland besegrades framträdde USA som den nya globala härskaren vars överhöghet inte byggde på kolonisering, utan på ekonomisk, politisk, militär, ideologisk, teknisk-vetenskaplig och juridisk dominans.
– Men denna överhöghet kunde inte bli verkligt global så länge det fanns en stor del av världen, främst bestående av Kina och Comecon-länderna (ekonomisk samarbetsorganisation med bland annat Sovjetunionen, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, Rumänien, Kuba, Vietnam och Mongoliet), som till stor del befann sig utanför det kapitalistiska systemet. När detta alternativa system i Kina- och Sovjetzonerna slutligen upplöstes blev det möjligt för imperiet att verkligen bli globalt. Det var först i början av 1990-talet, efter upplösningen av Sovjetunionen, som begreppet ”globalisering” blev vanligt, som om det handlade om något nytt samhälleligt och vetenskapligt värde.
– Det fanns med andra ord vissa förutsättningar för ett fullskaligt globalt imperium i slutet av 1900-talet, och de kan sammanfattas så här:
1. Uppsplittringen av de tidigare koloniala imperierna måste upphöra om hela den kapitalistiska världen skulle enas under en enda överhöghet.
2. Det måste finnas en stormakt som var utrustad för att klara av detta.
3. De icke-kapitalistiska staterna måste upplösas och föras in i den kapitalistiska marknaden så att den verkligen kunde bli global.
4. De tidigare kolonierna måste industrialiseras i viss grad, och kapitalets värdelag måste utvidgas ända in i de mest avlägsna delar av tredje världens jordbruk, om den kapitalistiska marknaden skulle kunna utvidgas till praktiskt taget hela mänskligheten.
5. Det krävdes ny teknologi för att ena världens finansmarknader och att göra inte bara finanskapitalet utan stora delar av det produktiva kapitalet mera rörligt.
6. På samma sätt krävdes ny militär teknologi, från de välkända ”automated battlefields” från Vietnamkrigets dagar till hela uppsättningen av obemannade ”drönare” i vår egen tid, sådant som kunde leverera imperiets makt effektivt och snabbt gentemot olika svårfångade smärre fiender som man ansåg dök upp överallt i världen.
7. Slutligen krävdes ett komplicerat nätverk för moraliska påtryckningar, ideologisk legitimering och kulturell acceptans, allt från alla typer av NGOer till finare postmodernism till ”slut-på-historien”-ideologi, till masskulturprodukter, liksom den ”högtstående” kulturen inom det mäktigaste universitetssystem världen skådat.

I liberala sammanhang brukar också Sovjetunionen beskrivas som en imperialistmakt. Med tanke på Sovjetunionens roll i Polen, Finland och senare i Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan, kan vi beskriva Sovjetunionen som en imperialistmakt?
– Jag har mängder av reservationer gentemot det system som rådde i det forna USSR. Det var alltför mycket självhärskardöme, alltför centraliserat och byråkratiserat för ett land som visserligen var icke-kapitalistiskt och ansåg sig socialistiskt. De militära interventionerna i Ungern och Tjeckoslovakien var fullständigt oförsvarliga, och den än större interventionen i Afghanistan var dåraktig och mycket kostsam i männi-skoliv och material.
– Jag tror att sovjetledarna var mycket oroade över det praktiskt taget outhärdliga militära trycket från USA och dess Nato-allierade (och som slutligen också krossade dem). De levde i stor ängslan för att systemet skulle börja knaka under detta tryck, och att sprickorna skulle starta i de mindre länderna och därefter spridas som smitta.
– Så varje gång något visade sig som de uppfattade som en utmaning mot systemet inom Sovjetblocket, överreagerade de regelbundet, med den fulla repressiva kraften. Jag anser att detta var felaktigt och brutalt, men jag tror att det fanns ett skäl till den typen av hysterisk överreaktion. Man behöver inte rättfärdiga beteendet, men man måste förstå orsakerna.
– Fallet Afghanistan är däremot en helt annan sak. Till och med Brzezinski (Zbigniew Brzezinski, bland annat säkerhetsrådgivare till president Jimmy Carter) säger idag stolt att han hade organiserat den islamska Jihad i Afghanistan genom något som visade sig vara historiens största CIA-operation, för att helt medvetet tvinga Sovjet att intervenera, och USSR gick direkt i fällan.
– Var då USSR imperialistiskt? Imperialism har att göra med kapitalism, kapitalistisk ackumulation, överföring av tillgångar från andra länder till de imperialistiska länderna, berikande av den imperialistiska borgarklassen, påtvingandet av kapitalistiska produktionsförhållanden på de dominerade länderna och så vidare. Jag kan inte se att begreppet imperialism kan tillämpas på USSR.
– Östtyskland, Ungern och Tjeckoslovakien, just de länder där sovjetstyrkorna undertryckte oppositionen, hade genomgående högre levnadsstandard och per capita-inkomster än Sovjet-unionen. Sovjet levererade vapen till många nationella befrielserörelser, men det är inte känt att landet vann något materiellt på detta. Länder som Nehrus Indien och Nassers Egypten hade starka ekonomiska förbindelser med USSR, och jag känner dussintals indiska statstjänstemän som var direkt inblandade i dessa förbindelser, men jag har aldrig träffat någon som klagat över att Sovjet utnyttjade Indiens ekonomiska svaghet.
– För nationella befrielsestyrkor på tre kontinenter, från Palestina till Kuba, var upplösningen av Sovjetunionen en fullständig katastrof. Detta är mycket svårt att förklara för vänstern i Väst.

Man kan också få höra talas om islamsk imperialism, eller saudiarabisk imperialism. Hur rimligt är det att tala om sådana?
Den sortens struntprat förtjänar inte ett seriöst svar. Varje nationell stat som har lite pengar försöker nå inflytande bortom sina gränser. Saudierna har viftat med sina petrodollar och petro-islam ända sedan Israel krossade de egyptiska och syriska arméerna 1967. I alla andra avseenden är de i grunden beroende av USA.

Kina tränger in i Afrika och Brasilien infiltrerar Latinamerika. Kan det kinesiska inträngandet och den brasilianska infiltrationen beskrivas som imperialism?
– ”Tränga in i” och ”infiltrera” är märkliga ord i det här sammanhanget, ord som kommer från sex och spioneri. Brasilien kan inte ”infiltrera” Latinamerika. Landet ÄR praktiskt taget halva Latinamerika – med den största ytan, den största befolkningen, den mest avancerade ekonomin i Sydamerika och en storslagen intelligentia inom både humaniora, konst, samhällsvetenskap och teknik, och har också Latinamerikas största slumområden.
– Det finns två skäl till att Brasilien förekommer så mycket i media just nu. När det gäller inrikespolitik har Lulas mycket försiktiga men systematiska vänsterpolitik, som aktade sig för konfrontationer, stabiliserat Brasiliens ekonomi, och landet betraktas nu som en framväxande makt i global skala vid sidan av Kina, Ryssland och Indien.
Det andra skälet är att Argentina och Mexiko, de två länder som kunde ha byggt upp lika mäktiga ekonomier, inte gjorde det, och särskilt Mexiko befinner sig i kaos av olika slag. Personligen tror jag att en del av Brasiliens nyvunna ekonomiska rykte bara är uppblåst, och det finns strukturproblem, särskilt inom finansen, som kommer att innebära ett verkligt hot, snarare förr än senare.
– Min kommentar om Kina blir ännu kortare, just eftersom det finns så mycket att säga. Ett grundläggande faktum är att Kina helt enkelt inte har de naturresurser som krävs för att bygga den ekonomi de bygger, men de har enorma finansiella resurser. Så Kina vänder sig till många länder, inte bara i Afrika, och erbjuder mycket frikostiga villkor för de resurser de behöver.
– Kina hade till exempel ett stort antal arbetare – jag har sett siffror på upp till 35 000 – i Libyen, som i all stillhet for hem när Nato startade invasionen. Imperialismen i Libyen härrör från Nato, inte från Kina. Och ett av skälen till att Nato och USA:s egen AFRICOM båda söker skaffa så många militärbaser och militära partnerskap över hela Afrika, är att neka Kina den olja och andra strategiska råvaror landet behöver. Dessutom köper indiska multinationella företag upp tiotusentals hektar mark i Afrika.

I den muslimska världen har antiimperialismen tagits över av islamister. Vilken strategi ska vänstern välja i muslimska länder, särskilt länder som Pakistan och Afghanistan? Ska vänstern gå ihop med krafter som är mot arbetarklassen och kvinnohatande för att bekämpa imperialismen? Eller ska de stödja imperialismen (drönarattacker, ockupationer) som liberalerna föreslår, eftersom talibanerna är ett omedelbart hot som är beredda att eliminera de progressiva? Eller finns det ett tredje val för den mycket lilla, marginaliserade, vänstern i dessa länder?
–Situationen skiljer sig mycket mellan olika muslimska länder. Man kan inte säga någonting som gäller både Turkiet och Afghanistan, både Tunisien och Pakistan. Jag tror att du tänker på Pakistan när du ställer den breda frågan, och även om jag vet ganska lite om situationen just nu i Pakistan ska jag begränsa mig till den frågan. Du beskriver vänstern där som ”marginaliserad”. Mitt eget intryck är också att varken talibanerna eller USA-styrkorna är särskilt intresserade av att få stöd från den pakistanska vänstern, den är för ”marginaliserad” för att de ska bry sig om den.
– Så om pakistanierna funderar på att stödja den ena eller den andra låter det för mig som Sancho Panza och väderkvarnarna. Ni behöver inte stödja talibanerna och inte heller USA. Vare sig det är i Pakistan eller någon annanstans, och inte bara i länder med muslimsk majoritet, är det bästa att bygga en vänsterrörelse på den grund som gäller speciellt för vänsterpolitik. Om det finns ”ett omedelbart hot”, antingen från talibanerna eller amerikanerna, är det bästa att försöka komma ur eldgivningen tills ni är starka nog att slå tillbaka, och under tiden bygga upp någon form av underjordisk tillvaro där ni kan försvinna när en kula är ute efter er. Men bygg upp den där vänstern. Bygg upp den. Bry er inte om den onödiga lyxen att erbjuda er hjälp till en eller annan variant av avskyvärda varelser, som för övrigt inte vill ha er.

Farooq Sulehria
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.