Chiles studenter ställer folkets krav

03 oktober 2011

Förstasidan, Kultur

Det behövs en tändhatt för att gnistan ska väckas hos folket. I Nordafrika var det fruktförsäljare Mohammed Bouazizi som inte orkade leva längre i en skev värld och gjorde sin död till en politisk handling. I Chile är det studenterna som slagit eld på stickan och som väckt ett folkligt uppror till liv genom att ställa rättmätiga krav. Studentledaren Carolina Zapata har varit på besök i Sverige.

Mer än 70 procent av alla traditionella (tidigare statliga) universitet i Chile är ockuperade eller i strejk. Varje vecka genomförs stora protester som kräver svar från regeringen. En hungerstrejk pågår sedan en månad tillbaka och så kallade cacerolazos pågår runt om i landet – namnet kommer från att det under Pinochettiden var vanligt att människor gick upp på vinden eller ut på bakgården och slog mot kastruller – en hörbar protest i det dolda.

Carolina Zapata är 20 år och kommer från Valparaiso i Chile. Där är hon studentledare. Nu sitter hon i en av ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm och berättar om kampen. Hennes farfars bror översätter och väver gärna själv in lite förklaringar här och där. För den som inte kan spanska är det ibland lite svårt att avgöra om det är Carolina eller farfars bror som talar.

I Valparaiso studerar Carolina Zapata historia och samhällsvetenskap på universitet, eller, hon studerade dessa ämnen, innan revolten. Nu handlar hennes liv om att få igenom de krav som studenterna och folket ställer. Hon vill börja med att ge oss en kort resumé av den sociala kampen i Chile efter diktaturen, och denna resumé går egentligen ut på att allting hamnade i stå. Ingen regering har levt upp till de löften de gett, försämringarna har haglat, men folket har inte lyckats mobilisera därför att de sociala nätverken varit utslagna.

För två år sedan uppstod en studentrörelse som kallades för pingvinerna därför att de rörde sig i massor. De tystnade, men sedan fyra månader ställs samma krav av studentrörelsen som samlar sina krafter bland landets övriga befolkning.
– Det är detta som gett rörelsen den största framgången, att de har haft förmågan att ta upp hela samhällsproblematiken i sin kamp, de problem studenterna har känns igen i hemmen och bland arbetarna, säger Carolina Zapata som menar att studentrörelsen inte är den enda drivkraften i det sociala arbetet, den är en del av ett större sammanhang.

Farfars bror påpekar att det är svårt att hitta en likvärdig terminologi på svenska, han vill förenkla översättningen så att vi ska begripa vad det är frågan om eftersom Sverige inte har upplevt något liknande:
– När Carolina talar om att studentrörelsen är en del av hela samhället så är det verkligen så.
– Det som studentrörelsen har lyckats mest med är att få igång de sociala nätverken i hela landet igen. Allting var nollställt efter diktaturen, fortsätter Carolina och farfars bror tillägger:
– Studentrörelsen har alltid haft rollen av tändhatt. Det finns alltid en 68-rörelse i Chile.

Det är frågan om hur skolgång- och utbildning ska finansieras som fick studenterna att till slut säga ifrån. Det och att åternationalisera naturtillgångarna.
– Oavsett social ställning så är det oerhört dyrt att låta sina barn få utbildning i Chile, berättar Carolina Zapata, som menar att ett av de främsta kraven är att skolgången ska vara helt kostnadsfri. Som det är nu så är många skuldsatta för livet när de är färdigutbildade.
I början var kraven svaga, berättar hon, man begärde bara ökade stipendier. Efterhand har de vuxit i styrka och nu är de så omfattande att man till och med ställer krav på att författningen ska ändras så att naturtillgångarna kan nationaliseras och den skenande privatiseringen hejdas.

Men regeringen ger inte vika, studenternas krav får inget gehör. Den politiska maktens inställning tolkas som ett ideologiskt projekt – Carolina Zapata kallar dem barn av Pinochet; de vill ha samma nyliberala utbildningssystem som han. Inte konstigt då att dessa politiker känner sig hotade av en studentrörelse som ifrågasätter allt, hela det nyliberala projektet; och då framförallt privatiseringen av utbildning, hälsovård och naturtillgångar.
Farfars bror upprepar och understryker att det är ett ifrågasättande av hela systemet som sker nu.
– Det är inte längre som studenter vi ställer de här kraven, utan som medborgare. 80 procent av landets befolkning deltar i rörelsen. Vi behöver stärka vänsterrörelsen i världen så att den får någon form av seger någonstans, säger Carolina Zapata som är mån om att framhålla att det är viktigt att de nuvarande rörelserna mynnar ut i organisationer som driver de krav som arbetarrörelsen har.
Studenterna har lyckats mobilisera betydligt fler arbetare än Chiles motsvarihet till LO.

Protesterna fortsätter. Polisövervåld förekommer, en pojke har dödats och det görs massarresteringar men människorna släpps ganska snart igen. Flera av de gymnaiseskolor som också varit ockuperade har nu hamnat under polisens kontroll. Studentledarna drabbas av förföljelse och den mest populära ledaren – comandante Camilla – lever under mordhot – ett hot som landets biträdande kulturminister har instämt i. Den sjunde oktober är en avgörande dag. Då börjar det nya läsåret och de studenter som då inte går tillbaka till föreläsningssalarna riskerar att bli av med ett helt läsår. Detta ses som skrämselretorik av många, men har skapat splittring bland studenterna. Carolina Zapata är inte orolig:
– Folk är medvetna om att det inte är ett läsår det handlar om utan att det är framtiden de kämpar för. Det finns en rädsla men de som protesterar tar den risken det innebär. Övertygelsen är det viktigaste, det är inte bara slagord.

Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.