Chiles studenter på gatan igen

31 oktober 2011

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Förra veckan gick Chiles studenter ut i två protestdagar.
Och de studentprotester som pågått i ett halvår flammade upp igen, med fyra marscher i huvudstaden Santiago, med polisattacker, vattenkanoner och barrikader.

På torsdagen bröt sig 60 studenter in i parlamentet, under ett möte där man diskuterade utbildningsbudgeten. Studenterna som stormade mötet ställde sig på borden och krävde en folkomröstning om Chiles utbildningspolitik.
Just en sådan folkomröstning är nu ett alltmer växande krav bland chilenarna. Chiles tidigare socialdemokratiska regering förmådde hålla de sociala kraven i schack, men högern vann valet i januari 2010. Många missnöjda röstade för högern för att straffa en borgerlig socialdemokrati.
Mindre än två år senare, med en ekonomisk tillväxt på sex procent och en arbetslöshet på 7 procent – siffror som skulle framkalla avundsjuka i Europa – trädde studentrörelsen fram med sina krav och sänkte högerregeringen i opinionsmätningarna.

Sedan dess är Chile inte längre samma land som i början av 2011. Demonstrationer med eller utan tillstånd, ockuperade skolor och högskolor, konfrontationer mellan studenter och kravallpolis, stenar och barrikader mot tårgas, polisrepression och ständigt nya arresterade studenter utgör en del av denna kaotiska bild.
Regeringens opinionssiffror har rasat, idag har den stöd hos 22 procent av väljarna. 80 procent av befolkningen står idag bakom studenternas krav enligt opinionsundersökningarna.

Sedan augusti söker studenterna stöd hos fackföreningar och andra sociala organisationer. Studentrörelsens ledare har sagt att kampen kommer att förlängas och skulle kunna pågå fram till 2012.
Först ignorerade regeringen rörelsens krav och sedan svarade den negativt. Det var en strategi som stärkte studenterna och slutade med att utbildningsministern fick gå. Sedan kombinerade regeringen moroten och piskan. Detta inleddes med en hård repressiv åtgärd för en otillåten marsch i Santiago vilket resulterade i att mer än 800 studenter häktades. Protesterna återupplivades genom cacerolas (då folk slår på kastruller) av studenternas föräldrar.
Samtidigt erbjöds de fattigaste studenterna (40 procent av eleverna) stipendier och studielån. Regeringen lovade dessutom att rätt till bra utbildning skulle bli lag och att man skulle påbörja ett tillbakadragande av kommunaliseringen av skolan. Dessa eftergifter hade nog kunnat fungera i början av konflikten, men inte efter fyra månader av kraftfulla protester.

De frågor som förhandlades skickades till parlamentet. Samtidigt utövade regeringen en stor press på studenterna: inga stipendier till dem som strejkade, hot om stängning av skolor, tillkännagivandet av en lag som innebär fängelse för dem som ockuperade skolor.
Studenterna svarade med att lämna förhandlingsbordet, anklagade regeringen för oförsonlighet och återupptog protesterna på gatorna, efter ”vapenvilan” i september. Camila Vallejos, studenternas mest karismatiska ledare, sade då att ”under dessa omständigheter är det omöjligt att fortsätta”. En sådan dialog blir fullständigt meningslös, hävdade hon.

Studentrörelsens fortsatta kamp beror inte bara på viljan hos de studerande utan även på förmågan att få andra sociala grupper att stödja deras krav och där är fackföreningsrörelsen en avgörande faktor.

Alex Fuentes

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.