Bashar al-Assad allt mera trängd

10 oktober 2011

Analys, Nyheter

Läget i Syrien har förändrats, skriver Benny Åsman. Assads regim är allt mera trängd. Våld fungerar inte för att stoppa upproret som istället sprider sig. Det förekommer redan väpnat motstånd på vissa håll, och nu måste upproret ta ställning till om regimens våld ska mötas med våld. USA:s och EU:s blockad mot Syriens oljehandel innebär ekonomiska problem, och drastiska lönesänkningar och höjda skatter har blivit följden. Samtidigt har två olika råd just bildats bland oppositionen.

Fredag den 30 september var det som alla andra fredagar i Syrien. Ett trettiotal personer dödades av regimens elitstyrkor när kraven på frihet och värdighet restes i många städer, ifrån Damaskus förorter till Homs, Hama, al-Rastan, Idlib, Deraa och andra platser.
Det har nu gått över sex månader sedan den arabiska vårens första spirande skott slog ut i Syrien. Den groteska regimen i Damaskus svarade omedelbart med brutalt våld. Liksom i Libyen finns det ingen ersättare till diktatorn. Khadaffi och Assad kan inte bytas ut. De kan bara segra eller störtas. De som går i diktaturens ledband kan inte bryta banden och sluta upp bakom nya ledare som fortsätter i de gamla spåren. I stället gäller det att sluta upp bakom diktatorn eller helt bryta med regimen och riskera mycket av den personliga säkerheten.

Därför har utvecklingen i Syrien inte följt samma mönster som i Libyen. För till skillnad från det libyska samhället är Syrien mer delat mellan olika religiösa samfund som speglar de historiska motsättningarna mellan bland annat sunni- och shiamuslimer. Dessutom finns det en betydande kristen minoritet i landet som hittills gett regimen ett passivt stöd orsakat av en rädsla för vad en seger för upproret skulle innebära för de kristna.
Till det kommer att Assads makt har sin sociala rot i den alawitiska minoriteten. Alla officerare i armén är alawiter, en gren av shiamuslimerna, och de fruktade säkerhetstrupperna under inrikesministeriets kontroll har också sin bas i den alawitiska minoriteten som utgör cirka tio procent av Syriens 23 miljoner medborgare.
Den sociala och framför allt religiösa sammansättningen av landet har gjort det möjligt för Assad att tills nu stå emot den revolt som hittills bara omfattat den stora sunnimuslimska befolkningsmajoriteten, strax över 70 procent.
I huvudstaden Damaskus och storstaden Aleppo, världens äldsta kontinuerligt bebodda stad, har Assad också lyckats mobilisera ett stöd från en stor del av de rika affärsmän som inte gett mycket för ”demokratiska frågor” så länge de tjänat stora pengar i skydd av diktaturen.
Nu, sex månader in i upproret, har ändå Assads regim hamnat i en återvändsgränd. Regimens elitbrigader åker från stad till stad för att slå ned protesterna. Minst två tusen personer har enligt olika källor redan mördats av elittrupperna och de svartklädda Shabiha, en sorts civilmilis med sitt ursprung i en smuggelmaffia i kuststäderna i norr, som agerar ostört tillsammans med militären. Ändå sprider sig protesterna från stad till stad, och även i Damaskus folkliga förorter demonstrerar nu oppositionella. Den brutala repressionen har inte den effekt som regimen räknat med.
Regimen står alltmer med ryggen mot väggen. Våldet fungerar inte och inga politiska alternativ i form av reformer och förhandlingar med den brokiga oppositionen ligger inom räckhåll. Samtidigt står upproret mot regimen också inför en osäker framtid. Besvara regimens förtryck med väpnat våld eller inte? Det är ett problem som ställs akut sedan en tid tillbaka.

I vissa städer som Hama och Homs där elitbrigaderna och Shabiha utmärkt sig mest har det förekommit väpnat motstånd. Exakt vilka som deltar i det väpnade motståndet är inte lätt att belysa eftersom utländska journalister inte kan förflytta sig i landet. De senaste veckorna finns det dessutom trovärdiga rapporter om att hela arméenheter hoppat av och strider mot de reguljära förbanden i städer som al-Rastan och Homs. I al-Rastan har ett stort antal soldater deserterat och strider sedan någon vecka mot regimens elitstyrkor.
Enligt överste Riad Asaad, som hoppat av från Assads armé, är det inte mindre än 10 000 soldater som deserterat. Vi har ingen möjlighet att verifiera detta. Men det faktum att officerskåren rekryteras i den alawitiska minoriteten och soldaterna till sin majoritet är sunniter kan bli fatal för Assad. Soldaterna ställs inför valet att skjuta på bröder och vänner eller att ansluta sig till upproret. Regimens agerande driver soldater till avhopp.

I staden Homs mördade säkerhetsstyrkorna den 18-åriga flickan Zainab al-Hosni bara för att hennes bror deltog i organiseringen av demonstrationerna i staden. Hennes kropp med avkapat huvud återlämnades till familjen med ursäkten att ”extremister” var ansvariga. Människorna i Homs vet var ansvaret ligger. Zainabs död verkar har elektrifierat många unga som vill hämnas med vapen i hand.
Efter att sex månaders fredliga protester mötts av allt kraftigare våld frågar sig nu delar av oppositionen om våld ska mötas med våld. Inom oppositionen råder delade meningar om vilken väg som bör följas. Faktum är att det redan pågår ett väpnat motstånd och att grupper av officerare och soldater anslutit sig till upproret. Om det är en framkomlig väg och rätt taktik kan vi inte bedöma. Bara utgången av striderna kommer att ge svar på den frågan. Assads regim har ett starkare grepp om landet än vad Khadaffi hade och stödjer sig på minoriteter som är tveksamma till oppositionens kamp eller rent av fientliga till den. Det ger honom en starkare position än Khadaffi. Men räcker det?
För regimens manöverutrymme krymper. Inom landet börjar det ekonomiska läget att snabbt förvärras. Regimen har gett order till landets industrier, statliga och privata, att bara betala ut 65 procent av lönerna och de statsanställda ska beläggas med en extra inkomstskatt på 15 procent. Statskassan börjar sina under den internationella blockaden och Assad behöver pengar för att hålla sin förtryckarapparat vid gott mod.
Assads internationella ställningar ger också vika. Det goda förhållandet till Erdogans Turkiet sviktar. I dagarna har det kommit fram diplomatisk information som kastar ljus över Erdogans tilltagande avoghet mot diktatorn i Damaskus. Under sommaren erbjöd tydligen Erdogan Assad att hjälpa till med att få ett slut på protesterna i Syrien. Det skulle enligt Erdogan kunna fixas om det Muslimska brödraskapet i Syrien gavs tre eller fyra ministerposter i regimen. Enligt diplomatiska läckor avfärdade Assad planen. Det skulle i så fall kunna förklara Turkiets plötsliga kärvhet mot Damaskus.
Att ett stort antal flyktingar dessutom nu befinner sig på turkisk mark förbättrar inte humöret i Ankara. Dessutom innebär USA:s och EU:s blockad mot den syriska oljehandeln ett stort avbräck för regimen som nu därför tvingas till extrabeskattning av grupper som varit lojala mot regimen. Vilken effekt det kan få är inte klart. Det finns redan rapporter om affärsmän som börjar knyta näven i byxfickan.

I dagarna samlades också ett antal oppositionella i Ankara och bildade Syriska Nationella Rådet med 140 medlemmar, varav hälften finns i Syrien. Rådet är en samling med en stor ideologisk och religiös spännvidd. SNR har nära kontakter med de lokala råd som finns i de flesta städer och byar i Syrien. Samtidigt har en annan oppositionell gruppering, Nationella Rådet för Demokratisk Förändring, bildats inom landet i opposition till SNR som NRDF anser lämnar dörrar öppna för en utländsk inblandning i kampen mot Assad.
Det är ännu omöjligt att som utomstående bedöma oppositionens taktiska problem i kampen mot diktaturen. Vilket inte hindrar oss från att till fullo solidarisera oss med alla i Syrien och den arabiska världen som kämpar för frihet, värdighet och demokratiska fri- och rättigheter.

Benny Åsman

,

About Benny Åsman

Gammal utopist som tror en bättre värld är möjlig.

View all posts by Benny Åsman

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.