Att rota i minnena efter en högkultur

10 oktober 2011

Konst, Kultur

Regnet duggar tätt över Skeppsholmen i Stockholm. En dörr finns i berget. Den leder rakt in i ett tidspann på flera tusen år. I bergrummet där den kinesiska terracottaarmén stod uppradad förra året finns nu föremål från Inkariket, fokus ligger på guld, guld och silver.

Sol och måne, guld och silver, man och kvinna. Ett samarbete har inletts mellan museer i Sverige och Peru. Första resultatet är den här utställningen. Svårt att inte bli nyfiken. Inkaguldet, det låter avgörande, det låter omfattande, det låter mytologiskt. 11 103 förhandssålda biljetter. Den som någon gång under sitt liv haft den minsta gnutta intresse för de gamla högkulturerna i Sydamerika kan inte undgå att bli nyfiken. Så vi går in genom dörren.

De stora formationerna i öknen – landningsbanor för ufon eller en stor kalender? Och var det nu Inka som spelade den där bollsporten där den ledaren för det vinnande laget avrättades rituellt? Eller var det Mayakulturen? Vad vet vi egentligen om de gamla kulturerna i Sydamerika?
Historien om Inkariket är inget som låter sig sammanfattas på några rader. Det som kallas Inkakulturen varade i ungefär 400 år, men sträcker sig egentligen över ett betydligt längre tidsspann än så. Först vid den nionde Inkan började expansionen. Kulturer med egna starka särdrag inlemmas i Inkariket som växer – de får gärna behålla sina särdrag, så länge de följer Inkans lagar. Kontrollen sker genom att ett vägsystem byggs upp där löpare springer många mil, rapporterar från alla rikets hörn.
Inkakulturen var extremt hierarkisk och expansionsivern går att jämföra med romarrikets. Inget skriftspråk fanns men ett räknesystem uppbyggt på decimaler. Ett system som också det användes för att ha kontroll på alla i hela riket. Alla människor var övervakade och det gick inte att vara sjuk utan att sjukskriva sig.
Det är något väldigt starkt och intensivt i att rota i minnet av en högkultur som är för evigt borta. Den fanns men finns inte. Kvar är föremål som vart och ett är en historia, men som vi aldrig kan få att tala klarspråk, berätta exakt vad bäraren tänkte som hade det där halsbandet, eller hur den festen var där det där kruset användes. Montrarna i bergrummet är fyllda av föremål som talar tyst. Det är svårt att nå igenom glaset. Snyggt uppställt är allting men det fattas berättelser. En liten text vid varje föremål hade suttit fint. Några ord. Istället finns de stora skärmarna där skeenden berättas. Då måste man vända föremålen ryggen.

Tydligen har utställningen blivit stämd för att det är för lite guld. Alltid någon som retar upp sig. Men att ha guldet som absolut fokus känns kanske lite missvisande. Namnet Inka hade räckt, det lockar tillräckligt. Guld, silver, stenar, keramik – i hundratals år har det legat begravt djupt ned i jorden, nu finns de här i ett duggregnande Sverige, långt från platserna där de en gång tillverkades. Nu finns de här och bär vittnesmål om otroligt fina konstnärliga tekniker, om tankar och livsåskådning, om ett liv så långt från vårt och ändå så likt – lika fåfängt till exempel. Det borde räcka.

Bara en sådan sak som att se de kronor och nässmycken som de högre stånden klädde sig i. Tänk dig att forma huvudet med plankor så att det blir långsmalt och kan få plats i en långsmal krona. Att ha stora ringar i öronen så att de hänger tungt mot axlarna. Eller att ha ett nässmycke som täcker munnen – Inkan var en form av gud och gudomligheter rör inte på munnen när de pratar, därför måste munnen vara täckt – eftersom ingen människa kan prata riktigt ordentligt utan att röra på munnen (om vi bortser från riktigt skickliga buktalare förstås). Jämför med de fåfängdheter som vi håller på med idag. Pressa in, trycka ut, omforma och anpassa – mänsklighetens eviga gissel? Eller står vi där nöjda en dag allihop?!

När solen svettas så bildas guld, när månen gråter bildas silver av dess tårar. Så lydde myten. Inkan var solens son och hans fru var månens dotter. Guld fanns i stora mängder. Lades i munnen på de döda. Smyckade kläder och konst. Ju mer besmyckat ju högre upp i hierarkin. Enligt berättelserna bar Inkan sina plagg endast en gång.
Det vi ser är gravfynd, därför extra fina. Det mesta av det guld som fanns i bruk när spanjorerna kom smältes ner av desamma och gjordes till mynt – skapade inflation. Pengar, pengar, alltid dessa pengar. Istället hade vi kunnat ha alla dessa vackra föremål bevarade. Om nu inte girigheten hade varit en så stark drivkraft hos så stora delar av mänskligheten.

Det finns som sagt hur mycket som helst att skriva om Inka. Att de städade hela huvudstaden Cusco när de bar ut sina mumier och hade fest för dem varje år. Att de hade 200 olika sorters potatis. Att den siste Inkan tillfångatogs av spanjorerna och dömdes till döden, efter att man hade mottagit en enorm lösen, som man självfallet behöll. Att det blir kaos när det inte längre finns någon ledare. Att spanjorernas sjukdomar dödade större delen av befolkningen.
Det sägs att tio procent överlevde. Tio procent. Det sägs att upptäckten av Amerika är den största katastrofen i Amerikas historia. Utställningen vill vara en del i att skapa förståelse för Inkariket och för det som kom efter. Även om det inte helt har lyckats så är det en god vilja. Det hade bara varit skönt om man låtit de hopkrupna mumifierade kropparna få stanna hemma, i vila. Hade de varit många hade de haft övertaget, men nu är de bara två och utsatta bland alla vackra föremål och människor som ser på dem genom glaset. Orden ”vila i frid” dyker upp i huvudet. Vila i frid alla offer för expansion och förtryck. Vila i frid Inka.
Text och foto: Emma Lundström

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.