Vykort från glesbygden

26 september 2011

Förstasidan

Sameland: Någon har tejpat över vägskyltarna med de samiska ortsnamnen med silvertejp. Här, i Västerbottens inland, finns ännu motsättningarna kvar och ibland svallar hatet upp. Emma Lundström återvänder till en svindlande vacker avfolkningsbygd, präglad av mörk historia, frostskadade vägar och puttrande kaffepannor.

Det regnar i Västerbottens inland. Efter en strålande sommar har himlen öppnat sig. Det är råttornas år, och fåglarnas. Rovdjur, mätta på gnagare, låter tjäder och orre vara. De stora fjäderfäna äter gruset i vägrenen och samsas med älgarna om att vara trafikfarliga. Vi har rest från brittsommaren söderöver, norrut mot den annalkande hösten. Björkarnas löv skiftar i färg och singlar mot marken. Det luktar gott.
90 mil och så är vi nästan framme. Bakom oss sträcker Sverige på sig mot kontinenten. Framför oss ligger myrar, fjäll, skogar och sjöar så långt ögat kan nå och längre. Myrlandet. Björnlandet.

Det första vi lägger märke till är att vägskyltarna är nya. Nybyggarnamnen har fått sällskap av de samiska benämningarna på inlandsorterna – sameland, nybyggarland, avfolkningsbygd, glesbygd. Äntligen, tänker vi, det var väl på tiden. Nu när samerna inte längre tvångskristnas, nåjderna inte längre bränns på bål med sina trummor och detta Sveriges urfolk inte längre förbjuds att tala sitt modersmål eller utöva sin kultur. Det är inte så länge sedan.
I Åsele har det blivit problem. Upprepade gånger har de samiska ortsnamnen tejpats över med silvertejp, sådan som fastnar med klibbigt saktmod och är väldigt svår att få bort. Egenmäktigt förfarande lyder polisens rubricering.
Det finns motsättningar. Ibland svallar hatet upp. Det är inte första gången. Rennäringen, rovdjursjakten. Även mellan samegrupperna finns konflikter. Vilka får och får inte ha renar.
Från början hade man renar för familjebruk. Idag är rennäringen nog det som de flesta sydsvenskar förknippar med landets urfolk. Utan att för den skull veta något om den mörka historien. Liksom i Australien skulle vi här kunna tala om den stulna generationen. Vi skulle kunna fördjupa oss i hur samebarn togs från sina hem för att gå i svensk skola där de fick stryk om de så mycket som yttrade sig på den samiska dialekt som var deras modersmål och identitet. Vi skulle kunna tala om att en samisk jojkare började gråta när han talade om hur splittrat det samiska folket är. Vi skulle kunna tala om den höga och ökande självmordfrekvensen.

Ekorrarna springer uppför stugväggen, tisslar i väggarna. Deras samtal är som ett litet mysigt knatter. Några gånger under årens lopp har vi sett fjällugglan. Den magnifika tysta flykten över lägda. Vidare ut över nejden. In i skogen. Det luktar pors om vi följer efter. En doft som är så god och så flyktig att den inte går att beskriva för den som aldrig andats in den.
Längst vägen står husen tomma. Ibland som om de bara blivit lämnade mitt i ett dagsverke. I varje by finns en affär, ibland två. För några år sedan fick Nästansjö utmärkelsen Årets Skogsby. Vi brukar alltid handla på Koopen – på kooperativa. I år är det stängt. Om vi vänder oss bort från skylten som talar om att affären har upphört – har vi en av världens vackraste utsikter. Nästansjön vilar under de regntunga skyarna.

Affären i Bäsksjö har inte varit öppen på länge. En gång i tiden satt tant Tora bakom kassaapparaten i det gula huset och vi badade i den lilla dammen som anlagts invid Bäskån. Skylten med öppettider sitter fortfarande bredvid dörren och snöskyffeln står knappt synlig bredvid bron, insnärjd i grönska. Nybyggarland.
En gång i tiden var här många boställen. Ett tungt slit. Allting går i cykler. Naturen ger vika en tum, och tar över igen så fort vi lägger ned lien och båset står tomt efter sista kon. Författaren Slas – Stig Claesson – gjorde en gång en film där han reste genom Sverige och berättade om vad han såg. Han hälsade på men ingen var hemma. Han påpekade att det inte är mycket bevänt med att bli nostalgisk och ömma för den tid som flytt, för den tid som flytt häruppe var i mångt och mycket ett jäkla slit. Men det stämmer inte att ingen är hemma. I vissa kök står kaffepannan på vedspisen, stickorna klirrar och berättelserna är många.
Men vi hittar inte längre kallkällan i hembyn, hygget har gjort oss helt vill.

I stugan sätter vi på radion. Humorprogrammet Tankesmedjan har anmälts till granskningsnämnden. De har skämtat om att eftersom samerna jagar lodjur, järvar och björnar olagligt (ett påstående de helt saknar belägg för) så är lösningen på problemet att skjuta alla samer. Det är som att kastas tillbaka till trettiotalet. Byt ut samer mot judar så klingar det bekant. Är det någon som skrattar?
Man har rätt att skämta om allt i ett humorprogram tycker en medarbetare på Tankesmedjan. Har man det? Vi sitter tysta, värmer händerna på tekopparna. För några månader sedan var det en norsk man som tänkte radera ut hela den norska socialdemokratins ungdomsorganisation. Vi tänker på det. Om man nu får skämta om allt kanske man i alla fall kunde se sig omkring en smula och lägga märke till de strömningar som skämtet oundvikligen blir och är en del av. Vill man bidra till de strömningarna?

Vi går längs den enskilda vägen som mynnar ut vid den allmänna som leder till Storuman. Den gamla hembygdsgården står kvar. Till och med utedasset. Biljettluckan är tom. Det blir ingen dans här nuförtiden. Men om vi lyssnar kan vi höra fotstampet. Björksly och blåbärsris. Av de två Stockholmskvinnornas hus är bara skalet kvar, golvet har rasat ner i källaren. Att det ens fanns en källare till det lilla rucklet!
Vi kommer fram till Vojmån. Det har aldrig varit så mycket vatten. Forsande, gurglande, brusande, virvlande sveper vattenmassorna fram. Längre ned heter den Ångermanälven. Det vanliga badstället finns inte, så mycket vatten som här är. Vi hittar en liten lugn ingröpning och doppar oss i det isande vattnet. Huden blir alldeles len. Häromåret splittrades bygden i två läger när svallvågorna gick heta i debatten kring frågan om regleringen av Vojmån. Vattenfall och kommunen ville reglera på ett sätt som helt skulle förändra det fria vattendraget – med negativa konsekvenser för fiske och turism. Man lockade med arbetstillfällen utan att säga att dessa arbetstillfällen bara skulle vara tillfälliga.
Kommunen och Vattenfall förlorade omröstningen. Vojmån forsar vidare.

Uppe på vägen blickar vi bortåt mot Mötingselberget där fiolmakaren Nils Andersson bodde tills nyligen. Vid dryga 92 års ålder – han var inte riktigt säker – kunde han fortfarande gå upp på vinden i huset som föräldrarna en gång byggde – till verkstaden där tusentals fiolkroppar i mer eller mindre färdigt skick låg och vilade. Fick han in flödet jobbade han i flera dagar utan mat – gick bara in och lade sig på sängen i kammaren när han behövde blunda en stund. Han ville hitta Stradivariusljudet.
I den andra kammaren stod föräldrarnas sovrum kvar som om tiden aldrig gått och stränga farföräldrar blickade ned på dubbelsängen och på bibeln som låg på nattduksbordet.
Vi ser att vägen är alldeles frostskadad – ett ärr har spruckit upp längst med den gamla asfalten. Sen vänder vi om och vandrar hemåt mot stugan.

Text och illustration: Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.