Vilsenhet om socialism på V-debatt

13 september 2011

Förstasidan, Kommentar, Nyheter

– Vi är Sveriges socialistiska parti, underströk Jonas Sjöstedt i torsdagens debatt i Stockholm om framtidens V-ledare. Ändå var det just på frågan om ”socialismen” som osäkerheten spred sig mest påtagligt i panelen.


– Är socialismen ett helt annat system, som en annan planet med 300 grader varmt?, frågade Flammans samtalsledare Aron Etzler. Och fick till svar att den handlade om ”internationell skatt på kapitalet” (Hans Linde). ”Minska finanssektorn och starta en statlig investeringsbank” (Ulla Andersson). ”Ekonomin är ingen naturlag, den går att styra”, (Rossana Dinamarca). ”Vi ska bli bättre på att tala om socialism”, (Jonas Sjöstedt). Men på frågan om vi redan har haft socialism – som i Göran Greiders version av 1970-talet – tilltog osäkerheten. ”Nej, nu svamlar jag” (Dinamarca). ”Vi ska utöka det gemensamma” (Andersson).
Kort sagt, på partiets klassiska portalfråga, som utgjort själva existensmotivet gentemot socialdemokratin och det rödaste skynket för borgerligheten, tycktes panelen närmast häpet oförberedd.

Svarslösheten speglar inte bara kandidaternas eller ens vänsterpartiets alternativlöshet sedan murens fall. När socialismen tidigare åtminstone kunde formuleras som kritik av sovjetblockets defekter tycks arbetarrörelsens hela 1900-talsprojekt ha havererat hos dess traditionella partier. Hukande under borgerlighetens ideologiska offensiver kring kärnfrågan: klassmakten över samhällets ekonomiska fundament, har såväl socialdemokrater som vänsterpartier styrt över till andra centrala frågor kring makt och vanmakt, som könsmaktsordningar, rasism och social utslagning. Här är oftast argumenten slipade och perspektiven klara. Men det räcker inte på långa vägar när finanskapitalismen skakar i grunden och skuldkriserna sopar undan ambitioner och goda förslag på andra områden.

Utan insikt om nödvändigheten att bryta sig ut ur den kapitalistiska världsordningens tvångströja – och en strategi för det – kommer vänsterns goda förslag på dagspolitikens område att studsa stumt mot den ekonomiska obönhörligheten och i värsta fall anpassas till kapitalismens krympande livsrum. Ett uttryck för det var Rossana Dinamarcas resoluta nej till att vrida Saab ur spekulanten Mullers händer: ”Ska vi äga en bilfabrik – nej!”
Att vänsterkrafter är räddare än delar av borgerligheten inför att kröka ett hår på kapitalets hjässa säger något om reträtten. När till och med USA:s regering kan gå in och åtminstone tillfälligt säkra fordonsindustrin, måste socialister offensivt kunna föreslå att staten säkrar jobb och anläggningar för arbetarnas och teknikernas kompetenta klimatomställning av produktionen.

Vänstern inför ”socialismen” får inte bli som bränt barn inför elden. Då övergår formuleringen av de stora samhälls- och krislösningarna till andra, i bästa fall till ekologister och gröna, i sämsta till nationalister och religiösa fundamentalister. Vulkaner av inspiration finns idag att hämta från de unga folkliga massrörelserna runt Medelhavet och på andra håll där just visioner och strategier för den stora omställningen bort från kapitalismen utvecklas. Förenade med de äldre socialistiska arbetarrörelsernas negativa lärdomar av statligt tyranni och byråkratvälde och de mer revolutionära strömningarnas erfarenheter av demokratisk självorganisering underifrån kan reella socialistiska vägar ut ur dagens globala återvändsgränder röjas.

Att ”socialismen” inte kan vara något slutet system eller avgjord ordning som både tjänstemännen i DDR och på Statens planverk kunde förvalta i evigheters evighet står klart efter 1900-talets uppgång och fall. Socialism handlar inte om en ”annan planet” eller ”something completely different” utan om processer av förändring och övergång – från socialt minoritetsvälde till de underställda majoriteternas demokratiska styre av samhällslivets olika områden och materiella förutsättningar. Det rör sig om ett här och nu in i framtiden, där både Göran Greiders minnen av arbetarklassens erövringar på 1970-talet och ”De indignerades” kamp för nya ”allmänningar” i dagens Sydeuropa utgör delar av socialismens framåtrörelse i tiden.
De regleringar av finanskapitalet V-kandidaterna talade om hör absolut till den rörelseriktningen. Dinamarcas resoluta nej till samhällsansvar för fordonsindustrin gör det inte. De splittrade och strödda svaren på rörelsens existensfråga visar att den ideologiska kratern i vänsterpartiet efter östblockets fall ännu inte fyllts med nya perspektiv ut ur dagens kapitalistiska världsordning. Den kvava tendensen till begränsning inom svensk parlamentarisk dagspolitik – med dess idag närmast unika provinsiella isolering – är tyvärr inte löftesrik. Själva öppenheten i den nuvarande debatten erbjuder dock en möjlighet att låta de folkliga upprorens och alternativens värld skölja in i processen. Den rör ju inte ”Idol 2012” – utan hur vi tillsammans kan ingjuta ny folklig masskraft och försätta kapitalets berg.

Håkan Blomqvist

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.