Tio år av statsterror

09 september 2011

Ledare

Tio år har gått sedan den där dagen då flygplanen kraschade in i World Trade Center. USA:s president, George W Bush, var inte sen att utropa ”kriget mot terrorn”. Med det menade han i praktiken att USA nu skulle ta sig den ensidiga rätten att starta vilka anfallskrig man ville. Och snart lanserade han invasionen av Afghanistan för att lite senare låta den följas av attacken mot Irak.
Officiellt handlade båda krigen om att bekämpa al-Qaida. I fallet Irak hävdade Vita huset – utan minsta bevis – att Saddam Hussein haft ett hemligt samarbete med Osama bin Ladin. När lögnen sedan sprack var det så dags, då var de amerikanska soldaterna redan på plats. Det krig som inletts redan tidigare, det mot Afghanistan, hade på ytan framstått som lite mer välmotiverat. Al-Qaida hade verkligen haft en fristad där under talibanregimen. Men den saken hade faktiskt inte hindrat att Washington och talibanerna haft tämligen goda om än inofficiella relationer under några år på 1990-talet. Och efter 11 september var talibanerna öppna för diskussioner om villkoren för att lämna ut bin Ladin till USA. Mycket pekar på att kriget var fullständigt onödigt – ifall Vita husets mål bara var att få tag i de ansvariga för terrorattacken – men krig blev det.

Nu visade det sig att al-Qaidas ledning lätt kunde smita över till Pakistan i samband med invasionen. Och i dag är det väl ingen som tror att den omfattande och långvariga amerikanska satsningen egentligen handlat om att ställa ett fåtal personer inför rätta Det tog faktiskt inte heller lång tid innan Bush började retuschera sin egen historieskrivning. Redan i mars 2002, efter bara några månaders krigföring, säger den amerikanske presidenten att kriget egentligen inte handlar om att ta fast al-Qaidaledaren: ”Jag vet inte var han finns. Och ni vet, jag lägger helt enkelt inte så mycket tid på honom”.

Men vad handlade då invasionen om? Där var Bush medvetet suddig och viftade allmänt med sin älsklingsparoll, ”kriget mot terrorn”. Den frasen var så ihålig att till och med Zbigniew Brzezinski, en gång nationell säkerhetsrådgivare åt president Carter, senare avfärdat den som sakligt meningslös och betecknat den som ett rent politiskt bedrägeri. Brzezinski hade själv med förkärlek ägnat sig åt fula tricks på den tiden han utövade inflytande över den amerikanska utrikespolitiken. Han hade legat bakom det hemliga CIA-stödet till de islamistiska rebellerna i Afghanistan i slutet av 1970-talet, alltså då de styrande i Kabul haft nära förbindelser med Sovjet. Enligt vad han själv senare medgett hade syftet med detta varit att locka Sovjetunionen att invadera för att säkra ett fortsatt inflytande över landet. Brzezinski hade kalkylerat med att Moskva på det sättet skulle fastna i ett dyrbart krig som inte kunde vinnas.
När Brzezinski kritiserat ”kriget mot terrorn” har han alltså gjort det utifrån djupa kunskaper om politiskt rävspel på hög nivå. Hans insiktsfulla poäng är att Bush helt enkelt var ute efter att spela på rädsla. Och han har tillagt: ”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera allmänheten bakom målsättningar de vill driva igenom”.
Men om ”kriget mot terrorn” hela tiden varit ren demagogi – vad har då egentligen legat bakom alltihop? Svaret är uppenbart: framför allt har det handlat om olja. I fallet Irak med dess stora oljefält är det lätt att se motiven bakom invasionen. När det gäller Afghanistan är man tvungen att känna till de amerikanska planerna på att via pipelines få ut olja från de centralasiatiska republikerna till hamnar vid världshaven.
Dagens industrisamhällen är baserade på fossila bränslen. Och makten över oljan är därmed nyckeln till en tätposition över världsekonomin. De amerikanska krigen efter 11 september har därför egentligen inte varit riktade mot mindre väsentliga aktörer som al-Qaida, talibanerna eller Saddam Hussein. Långt viktigare har det varit att behålla en hotad tätposition i konkurrensen med andra ekonomiska maktblock som Kina, Ryssland och EU.
Dagens kamp om oljan är med andra ord väldigt lik huggsexan när de europeiska kolonialmakterna på 1800-talet styckade upp Afrika mellan sig med paroller om kristendom, civilisation och framåtskridande. Och den här gången är Sverige med på ett litet hörn med egna stridande soldater i Afghanistan i ”kriget mot terrorn”. Det var 200 år sedan Sverige var i krig innan dess. Det är inte ett trendbrott att vara stolt över.

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.