Tahrirandan fotograferad

05 september 2011

Konst, Kultur

I onsdags öppnade utställningen ”Tahrirtorget – Revolutionens hjärta” på Medelhavsmuseet i Stockholm. På de tunga gamla träväggarna i ett av museets tjusiga rum som luktar gammal flärd hänger nu ett antal fotografier från torget vars namn plötsligt låg på allas läppar i januari i år då den egyptiska revolutionen slog ut i full blom.

Formgivaren, fotografen och författaren Mia Gröndahl bor på Österlen i Skåne halva året, den andra halvan lever hon i Kairo. Hennes bostad ligger ganska nära Tahrirtorget men i likhet med många andra trodde hon inte att det skulle bli fullfjädrad revolution då i januari, därför var hon inte på torget den 25. Istället reste hon runt i området för att lansera sin fotoutställning Gaza Graffiti. Studenterna i Gaza kände med upproret i Egypten:
– Det är ju tur att de äntligen gjort revolution. Folket i Egypten som är så fattiga, så sade de i Gaza.
Inte heller den andra februari då Mubarakanhängarna stormade torget var Mia Gröndahl där, något som hon i efterhand tycker är skönt med tanke på hur journalister behandlades.
Först den fjärde februari hoppade hon in i en taxi utanför sin bostad, men istället för att åka till torget som hon bad om, blev hon mer eller mindre kidnappad av taxichauffören som släppte av henne någon helt annanstans där Mubarakanhängare tog kameran.

När hon till sist kom fram till torget hade hon alltså ingen kamera. Istället kunde hon vara mer närvarande:
– När man arbetar som bildkonstnär kan kameran ibland komma emellan och göra att man missar det mer finstilta i det som händer.
Mia Gröndahl uppfattades inte heller som journalist och blev snabbare en del av vad hon menar att människor i efterhand har kallat för Tahrirandan, att alla såg sig som jämställda egyptier.
– Detta är något väldigt ovanligt i ett så extremt klassamhälle som det egyptiska, säger hon, och kommer in på det förtryck som utövats mot det egyptiska folket under 34 års tid. Hon menar att det också handlar om att de har låtit sig förtryckas, att det har legat ett moln över egyptierna, en uppgivenhet inför Mubaraks styre. När hon kom till Tahrirtorget den fjärde februari var det ett nytt slags egyptier hon mötte:
– Jag kan fortfarande bli så rörd när jag pratar om det. Det var så starkt att se människorna skapa ett nytt sätt att vara. Det var en mycket modig handling att vara på Tahrirtorget.

Mia Gröndahl pratar lite om de bilder som finns i rummet. De är hämtade ur den fotobok som hon sammanställt, och alla som haft det minsta intresse av att söka efter bilder från revolutionen på Internet kan inte ha undgått att se liknande bilder förut, på det sättet är det inget nytt.
Varje bild har en liten förklarande bildtext. Det hela kan kännas lite för torftigt för att vara en utställning som ska spegla andan som präglat och präglar en pågående revolution med många berättelser. Det är mer spännande att lyssna på Mia Gröndahls berättelse om tiden på torget. Hur alla plötsligt ville uttrycka sin åsikt efter årtionden av tystnad. Om skrivstationerna som upprättades där analfabeter kunde få hjälp med att skriva slagord. Papperslapparna som sedan lades på marken och blev stora mattor med slagord där alla kunde läsa vad andra tyckt.
Vid två tillfällen kände hon sig så pass hotad att hon kastade sig in i en taxi för att komma därifrån. Resten av tiden förbluffades hon över stämningen på detta torg, ett sätt att leva som hon ser som en modell över det framtida samhälle som egyptierna skulle vilja leva i. Hon talar om upphävandet av klassgränserna och om solidariteten, om läkarstationerna och dagisen som upprättades för att alla skulle kunna delta, även kvinnorna. Kvinnorna som spelade en avgörande roll i revolutionen.

När det gäller till exempel kvinnornas deltagande är Mia Gröndahl arg över hur förvrängd mediabilden var till en början, den som hon själv hade tagit till sig innan hon kom till torget. Bilden var att det handlade om en våldsam plats där det islamistiska inslaget var stort.
– Det var den stereotypa bilden av ett ilsket Mellanöstern i konflikt, menar hon och vill ge en känga till svenska media som reproducerade den bilden. Bland annat gick hon igenom de bildspel som Svenska Dagbladet och Aftonbladet lade upp på sina hemsidor. Av hundra bilder var det endast fyra som visade kvinnor som deltog i protesterna. Verkligheten såg annorlunda ut och det var en av sporrarna till att Mia Gröndahl ville dokumentera.
När hon på torget stötte på Sveriges radios korrespondent Cecilia Uddén fick hon låna hennes fickkamera som hon genast började använda sig av tills hon fick tag på en liten Canon som hon säger att det går alldeles utmärkt att göra fotoutställningar med.

Den elfte februari avsattes Hosni Mubarak, men Mia Gröndahl fortsatte med sitt fotograferande fram till den 25 samma månad. Innan revolutionen var Tahrirtorget ingen plats hon skulle ha satt sin fot på frivilligt annat än för att förnya sina stämplar på det fruktade inrikesministeriet Mugamma. Torget var inget annat en ett enda stort trafikkaos, skräckinjagande för en fotgängare. Nu menar hon att bilarna återtagit torget. När hon var i Kairo i juni var det många av de ungdomar som bott på torget som nu satt hemma med någon slags nostalgisk känsla inför det som skett:
– De har inte gått med i någon rörelse eller något parti utan sitter hemma och minns Tahrirtorget som en förälskelse.
En man sade till henne att de inte var på Tahrirtoget för att byta parlament utan för att revolutionerna hela det egyptiska samhället i grunden:
– Ska vi ha en revolution värd namnet måste den börja i varje människas huvud.

Protesterna fortsätter. Mia Gröndahl menar att det självklart är viktigt att man på det viset fortsätter att sätta press på arméns högsta råd inför valet, men hon anser också att man måste jobba på flera fronter och inte matta ut folket genom demonstrationer:
– Det viktiga nu är att man organiserar sig politiskt, att de unga ansluter sig till partier och blir en del av den politiska processen. Om de överlåter det åt de gamla, då vet jag inte hur det ska gå. De unga kan inte förlita sig på dem, säger hon och jämför med ungdomsrevolten i Europa 1968 – detta att göra uppror mot ett förstockat system för att få ett annat liv.

På Mia Gröndahls svarta t-shirt står det: ”Tahrir square. I was there…”. Hon känner sig föryngrad av revolutionen, av människorna hon mötte.
– De var besjälade och modiga, den gnistan saknar jag i Sverige. Jag tackar den egyptiska ungdomen som har gett mig gnistan tillbaka, säger hon med ett stort leende. I Sverige tycker hon att demokratin har drabbats av någon slags utmattning:
– Man pratar väldigt mycket om vikten av demokrati i andra länder men vi är förbaskat dåliga på att ta vara på vår egen demokrati.
Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.