Stalin var Gud & Hoxha profet

26 september 2011

Böcker, Förstasidan, Kultur

Det tog Magnus Utvik 30 år innan han orkade tänka tillbaka på sin tid i stalinistiska Kommunistiska Partiet i Sverige, men det resulterade i en bok som är mycket läsvärd. Per Leander har djupdykt i en svårt sekteristisk värld med svavelosande våldsretorik och hård social kontroll.

När Sovjetunionens nya ledare Nikita Chrusjtjov tre år efter Stalins död höll sitt stora tal för den kommunistiska världens ledare 1956, i vilket han fördömde och tog avstånd från Stalin, fick den polske stalinistiske ledaren Boleslaw Bierut en hjärtattack och dog av chocken. De övriga ledarna för Sovjets satellitstater fann sig snart i den av Moskva förkunnade avstaliniseringen och de flesta kommunister, som ju också levt i skräck inför Stalins terror, välkomnade att man nu förpassade Stalin från socialismens stora profet till socialismens förrädare.

Men det fanns ett undantag: i det lilla landet Albanien vägrade landets ultrastalinistiska diktator Enver Hoxha att överge Stalin och försvarade honom högljutt mot ”revisionisterna” i Moskva. Efter att även ha brutit med det maoistiska Kina på sjuttiotalet, härskade Hoxha med järnhand över ett allt mer isolerat Albanien fram till sin död 1985. Men i Sverige hade han en allierad i det lilla sekteristiska Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) som hade sin ”storhetstid” på 1980-talet med något hundratal medlemmar och sympatisörer.
Magnus Utviks självbiografiska berättelse om sina ungdomsår i denna destruktiva politiska sekt – där utrensning av gamla medlemmar framstår som viktigare än värvning av nya – är en fascinerande historisk dokumentation och ett levande litterärt porträtt av ett parti, en tidsepok och ett tonårsliv i hopp och förtvivlan. Rent allmänt är det en skildring av hur en människa kan utnyttjas och bryts ner i vilken politisk eller religiös sekt som helst.

Att den unge Magnus blir kommunist är egentligen inget konstigt. Han växer upp i en familj med arbetarklassbakgrund och blir tidigt klassmedveten. Men pappan är socialdemokrat och medan den äldre generationen bär med sig minnet av hur Sverige blev ett bättre land för arbetarna tack vare socialdemokratin, kunde den yngre generationen se hur socialdemokratin inte längre räckte till. Att utvecklingen mot socialism gick bakåt istället för framåt. ”Allt höll på att gå åt helvete. Arbetslösheten steg. Klyftan mellan rika och fattiga ökade”, skriver Utvik.
När vi får lära känna honom i boken är Magnus gymnasist i Värnamo och medlem i Kommunistisk Ungdom (dagens Ung Vänster). KU och dess moderparti Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) är det största av Sveriges många olika vänsterpartier, det minst extrema av dem, vänligt inställda till Sovjetunionen och samtidigt stödparti till Socialdemokraterna. Medlemsantalet är högt, men medlemmarnas intresse för djupare politiska diskussioner är desto mindre.

Som Magnus säger till sin tjej: ”’Du kan inte ana hur mycket snack och lite handling det är i KU. Allt, precis allt, handlar om att sossarna ska vinna nästa val och VPK öka några tiondels procent. Det finns ingen revolutionär linje. Ingen egen vilja. Vi är sju, åtta stycken som är aktiva, de andra, de gamla, är nöjda med livet. Älskar att sitta och grilla på verandan eller åka på semester i husvagn. Gärna revolution men först en rejäl campingssemester!’”
Att Magnus politiskt skulle hamna i en galen sekt är egentligen förvånande. För det är inte någon ensam och vilsen ung kille det handlar om. Magnus har inga svårigheter för det sociala umgänget och han är snarare nyfiken och kunskapstörstande än dogmatiker. Men han får inte den intellektuella stimulans han behöver hos Kommunistisk Ungdom där man hellre diskuterar betygssystemet i svenska skolan än marxismen och världsrevolutionen. Och han är allt annat än sekteristisk: ”För att bilda mig som kommunist läste jag inte bara böcker som var godkända av VPK. En gång i veckan satt jag på biblioteket och gick igenom Gnistan, Rödluvan, Folket i Bild och Norrskensflamman.”

Så när det hoxhaistiska Kommunistiska Partiet i Sverige öppnar en bokhandel i Värnamo går han dit av samma anledning, för att se vilka de egentligen är de där ”albanerna” i KPS. Han låter sig inte övertalas av deras idéer första gången, inte andra eller tredje gången heller. Men efter många långa diskussioner med Håkan, en karismatisk äldre kille som har svaret på alla frågor, väljer Magnus till sist att bryta med KU och ansluta sig till KPS. Han är övertygad om att VPK har övergett ”marxism-leninismen” (de är ju snarare reformister än revolutionärer), och stödet till Sovjet är efter Stalins död inte längre aktuellt eftersom Sovjet blivit ”statskapitaliskt” och ”imperialistiskt” och ska fördömas lika mycket som man fördömer USA.
Magnus och hans mentor Håkan kämpar under nått år med att försöka värva fler medlemmar till partiet, men lyckas inte väcka något intresse för KPS i Värnamo. Till sist får Magnus tillstånd av partiledningen att flytta till Göteborg för att tillsammans med den äldre och socialt missanpassade kamraten Ulf från Norrköping, och den mystiske Lars som egentligen är medlem i KPML(r), ansvara för byggandet av KPS:s partiavdelning i Sveriges största arbetarstad.

Samtidigt blir partiets sekterism allt mer uppenbar: Sälj allt du inte behöver så partiet får pengar. Umgås helst inte med folk som inte är med i partiet. Läs inte böcker som inte är godkända av partiet. Lyssna inte på musik som inte är godkänd av partiet…
Men Magnus fortsätter att tro på partiet i flera år, även om han börjar känna sig besvärad av att partiet inte växer. Men storleken på partiet ska inte ha någon betydelse. Står man för den enda rätta ”marxist-leninistiska”-politiken kommer arbetarna förr eller senare sluta upp bakom KPS. Men KPS politik går i princip bara ut på att försöka avslöja och krossa ”revisionisterna” och ”trotskisterna” i de andra vänsterpartierna: VPK, SKP, KPML(r), Socialistiska Partiet. Efter den väpnade revolutionen ska inget annat parti vara tillåtet och ”revisionisterna” avrättas.
Vid ett offentligt möte i Göteborg dit partiets ledare Anders Persson rest ner från Stockholm för att hålla tal, och det faktiskt kommer en sex-sju personer för att lyssna, får Magnus en tankeställare när en äldre arbetare ställer sig upp och frågar vad KPS tänker göra åt de höga matpriserna. Först framstår det som att mannen som pratar om leverpastej är förvirrad, men snart står det klart att han är den mest verklighetsförankrade personen i rummet, och att partiledaren Anders Persson som enbart är besatt av att bekämpa ”revisionisterna” är den som verkligen är förvirrad.

När Magnus till sist bryter med KPS – bland annat efter att ha läst Kenth-Åke Anderssons Lögnens Renässans som avslöjar hur Stalin mördade Lenins bolsjeviker – är han på gränsen till självmord, men lyckas gå vidare.
Det tar 30 år innan han orkar tänka tillbaka på sin tid i KPS, men det resulterade i en bok som är mycket läsvärd.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.