Premiärvisning av Zero Silence

13 september 2011

Film, Kultur

Den sista augusti för med sig en föraning om att hösten står alldeles utanför dörren och snart kommer att knacka på med full kraft. Utanför Kägelbanan på Mosebacke i Stockholm växer sakta människoskaran som trampar på stället i väntan på att bli insläppta. Det är premiärvisning av filmen Zero Silence – om ungdomsrevolterna i Nordafrika och Mellanöstern.

Till slut blir vi insläppta. Snabbt fylls varje stol och golvyta av människokroppar som finner sig tillrätta. Det minglas lite vid baren. Det väntas.
– Sorry for keeping you waiting, ledsna att ni får vänta men vi håller på att organisera en simultanvisning av filmen här intill. Tack för ert tålamod och fortsätt gärna att mingla!, säger en man. Sedan dröjer det bara en liten stund så släcks ljuset i lokalen och filmen kan börja.

Deras namn flyger förbi: Hossam, Miral, Rebecca, Edouard, Wael. Några av de unga aktivister, bloggare, konstnärer, musiker och ”helt vanliga” ungdomar i Tunisien, Egypten och Libanon som alla har bidragit till det faktum att vi idag lever i en tid av revolution. Av hundra timmars intervjuer blev det en film som vi kan sitta och titta på i ett Sverige vid randen av september. Vi kan höra deras röster så som de lät 2009. Om vi inte hade det så kan vi en gång för alla få helt klart för oss att allt snack om att revolutionen kom plötsligt och ur intet är ren och skär smörja.

Från november 2009 till juli i år, 2011, har de tre unga filmarna Javeria Rizvi Kabani, Alexandra Sandels och Jonny von Wallström följt dessa människor och lyssnat till deras åsikter. De har dokumenterat hur kampen mot förtryck och sociala orättvisor bedrivits med hjälp av Internet och sociala medier. De har lyssnat på berättelser om gripanden, trakasserier, och misshandel. Revolutionen var en hägring i en avlägsen framtid. Plötsligt blev den stundens högst verkliga verklighet.
– När man sköt studenter som krävde jobb, då vaknade folk, säger Lilia i filmen och börjar gråta när hon tänker på att det lika gärna kunde ha varit hon som blivit skjuten:
– Det är det bästa vi har fått ut av revolutionen, att människor nu kan tala fritt.

Filmen är indelad i olika kapitel. Som till exempel ”Egypt – the articulation of freedom” – ”Egypten – friheten formulerad”. Bloggarna Wael Abbas och Hossam el-Hamalawy formulerar väl. Liksom Miral Brinjy – hon som stod på Tahrirtorget mitt under brinnande revolution och berättade om kampen medan stridsflygplanen bullrade över Kairo – ett klipp från filmmaterialet som lades upp på Youtube och som snabbt spreds på Facebook.
Andra videoklipp vi får se i filmen är de som började sippra ut från häktena och som visade övergreppen på aktivister som gripits – ren tortyr. I början av filmen uttrycker Wael Abbas mor sin oro över vad sonen har för sig, även om hon vill ha förändring. Waels svar är precist:
– Vem ska skapa den förändringen om jag förblir tyst? Människor litar på mig, jag tänker inte svika dem.

Som trotskistisk socialist har Hossam el-Hamalawy talat om revolution i många år och därför också själv utsatts för tortyr. Den som söker på hans namn på Internet hittar många klipp där han redan för flera år sedan talar om de sociala orättvisorna ur ett marxistiskt perspektiv, om textilfabriksstrejkerna i Mahalla el-Kubra, om den egyptiska staten som genomkorrupt och om den revolution som måste komma. Och så kom den, tidigare än väntat och med full kraft.

I filmen tätnar stämningen ju närmare själva revolutionsutbrotten vi kommer och känslan dyker upp att det skulle ha varit underbart att ha fått se alla de hundra filmtimmarna istället för dessa glimtar av en så omfattande och fantastisk process – en folkresning.
Så kommer siffror på alla som skadats och dödats under revolutionen, hittills.
– Det var meningen att armén skulle skydda revolutionen, inte kidnappa den, säger en trött Wael i juni i år. Han fortsätter:
– Är Egypten ett fritt land? Inte än, inte än.

Applåderna vill inte ta slut när eftertexterna rullar och vi får också fortsätta en stund till i stämningen av den låt som blev filmens tema, skriven och framförd av sångerskan Rebekka Karijord: Wear it like a crown. Den handlar om rädsla, om att följa sitt hjärta trots rädslan.
Efteråt är det samtal med de tre filmarna som berättar om hur projektet tog sin början. Hur de under en kurs för unga ledare mötte personerna som är med i filmen. De tyckte att det minsta de kunde göra var att åtminstone berätta deras historier.
Och så visar det sig att tre av dem är här hos oss idag, Lilia Weslaty, Wael Abbas och Miral Brinjy. Alla i hela den överfyllda lokalen reser sig applåderande upp när de tre aktivisterna går fram till scenen. Håret reser sig på armarna och det känns i ögonvrårna.

– Ni är lite som superhjältar, säger mannen som presenterar dem. Tack så mycket för att ni har gett oss en lektion i demokrati. Ni är så modiga.
Det är inte mycket tid kvar så de tre får snabbt svara på frågor från publiken. Vilket ögonblick var det avgörande för revolutionens utbrott, frågar någon och Lilia Weslaty från Tunisien svarar:
– När vi såg att de riktigt fattiga gick ut och sade nog nu. De som skapade den här revolutionen var de som allra mest kände av diktaturens orättvisa.
Lilia hoppas att hennes land i framtiden ska bli det allra första där alla mänskliga rättigheter respekteras. Wael önskar att folket i hans land, Egypten, ska få leva i värdighet och att alla ska samma möjligheter.
– Kampen fortsätter, säger Miral.

Efteråt står både Miral och Lilia ute i sensommarmörkret och röker tillsammans med sina pojkvänner. Miral är inställd på att vara hoppfull när det gäller Egyptens framtid, samtidigt är hon skeptisk till upplägget inför valet i oktober, som det ser ut nu kanske det inte ens blir av. Blir det av så går hennes röst till Mohamed ElBaradei.
När vi hörs via mail några dagar senare försöker hon förstå sig på den nya vallagen som redan kritiserats starkt i media. Förutom det tycker hon att svenskar är underbara människor och om allt går vägen tänker hon gifta sig med pojkvännen så snart som möjligt.

Det som stannar kvar efter mötet med både Lilia Weslaty och Miral Brinjy är deras ögon, ord och leenden, oavsett situationen nu så har förändringen trätt i kraft inom människorna i deras hemländer – deras kamp har fått verkan.
Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.