Premiärdebatt i Stockholm i en trängsel utan like

13 september 2011

Inrikes, Nyheter, Reportage, Stockholm

Fotoblixtarna smäller av. Fyra personer i fokus. Sandlersalen i ABF-huset i Stockholm ska bara kunna rymma 150 personer men det känns som om vi är antalet fler. Det blir ståplats i tre timmar och många besvikna som får vända utanför dörren; den som inte kom i god tid får gå hem och titta på direktsändningen av kvällens stora ”releasefest”: presentationen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater.

Vi har otur. Husets största lokal är redan uthyrd till något annat evenemang. Men vi trängs vid gott mod och tidningen Flammans chefredaktör Aron Etzler stoppar skjortan innanför byxlinningen innan han tar tag i kvällens uppdrag som moderator. Ljudet testas.
– Ett, två, ett, två, säger Hans Linde.
Ulla Andersson drämmer i med refrängen på favoritlåten:
– Jag har sett många vackra människor bo under en gran, men inte en enda vacker människa på Stureplan, vilket får Rossana Dinamarca att med ett leende tycka att ribban för ljudtestet blir för hög. Jonas Sjöstedt ber oss gissa progglåten:
– Jag åt min gröt och läste tidningen med väskan i min hand.
– Välkomna till en mycket speciell kväll, säger Aron Etzler och presenterar upplägget med ämnen och publikfrågestunder. Sen bär det av i rasande fart. Så fort någon talar lite mer än en minut blir Aron Etzler onådig, oftast är det Ulla Andersson som får skäll.
Första frågan är varför valet 2010 förlorades. Hans Linde menar att det berodde på att alltför många människor inte kunde se skillnaden mellan de borgerliga och de rödgröna och på att det rödgröna samarbetet blev ett samarbete mellan människorna i partiledningen.
Alla verkar de vara överens om att de inte lyckades samla in tillräckligt mycket åsikter från folk ute i landet. Rossana Dinamarca lyfter fram att regeringen lyckades hamna i oppositionsroll:
– De sade hoppa och vi sade; hur högt?!
Jonas Sjöstedt påpekar att Vänsterpartiet faktiskt inte förlorade i alla valkretsar utan gick framåt i norr. Men han håller med Dinamarca om att regeringen lyckades gå i opposition och lägga över bevisbördan på den egentliga oppositionen:
– Vi var för mesiga. De rödgröna blev en kopia av regeringen. Det var inte en folkrörelse utan i grunden ett partiledarsamarbete.

Aron Etzler springer fram över frågorna och svaren. Vad ska Vänsterpartiet göra för att lyfta frågor som arbetslöshet och utanförskap? Rossana Dinamarca säger satsa på infrastruktur och utbildning. Ulla Andersson vill ha ännu mer jobbfokus. Jonas Sjöstedt talar om tydliggörandet av vad Vänsterpartiet står för.

Utbildningspolitiken då?, undrar Etzler.
Jonas Sjöstedt vill motverka att det allmänna skolsystemet slås sönder så att det inte längre är tal om en skola för alla.
– Alla barn ska ha rätt till läxhjälp, säger han och får medhåll av Rossana Dinamarca som menar att skolan är den tydligaste klassfrågan idag med den elitism som pågår.
Aron Etzler slänger in en kontrollfråga: tycker verkligen alla kandidaterna att det är en självklarhet att man ska sitta i nästa regering?
– Nej, säger Jonas Sjöstedt. Inte i en regering till varje pris utan i en regering för ett jämlikt Sverige. Han tycker att vi ska göra som vänstern i Frankrike; att medlemmarna bestämmer om partiet ska gå med eller inte när man ser hur regeringsplattformen ser ut.

När Aron Etzler kommer med klassiska: ”vilken är den viktigaste frågan just nu?”, säger Hans Linde att det handlar om att möta fler människor, att finnas närvarande i människors vardag. Ulla Andersson vill ta vara på varje enskild medlem i partiet och formulera agendan underifrån, hon pratar för länge och Aron Etzler bråkar lite med henne så att det blir utrymme för Rossana Dinamarca att tala om att det behövs ett generationsskifte och Jonas Sjöstedt att fokusera på större jämlikhet, ungdomar i arbete, lösningar på klimatkrisen och vilka människor som ska nås:
– Vi ska inte delta i schackspelet om övre medelklassen i städerna utan satsa på förorterna, bruksorterna och landsbygden.

Några gånger under kvällen ger Aron Etzler de fyra partiledarämnen olika scenarier där de får föreställa sig vad de skulle svara på en viss fråga eller annan om de till exempel att stod i en TV-studio i direktsänd debatt med Jimmie Åkesson, eller Göran Hägglund, eller Maud Olofsson. Rossana Dinamarca får stå i en TV-studio med Fredrik Reinfeldt som har räknat ut hur mycket Vänsterpartiets politik skulle kosta och som undrar hur man tänkt sig att det ska gå ihop.
– Vänsterpartiet har aldrig och kommer aldrig att lägga något ofinansierat förslag, säger Dinamarca tvärsäkert.
Sedan blir det dags för publikfrågor. Hans Linde är för ett militärt alliansfritt Sverige. Ulla Andersson ger förslag på hur det statliga ägandet skulle kunna utbredas medan Jonas Sjöstedt poängterar att det inte bara handlar om att få tillbaka apotek, järnväg och bilprovning i gemensam ägo utan om att också ställa krav på hur detta ägande styrs så att inte alla företag styrs som Vattenfall. Hans Linde tycker att det ska startas nya statliga företag och Rossana Dinamarca påminner om att det är väldigt svårt att köpa tillbaka det som redan är sålt, det har blivit på tok för dyrt.

Fyrtiotalisten Karin Petre är oroad inför ålderdomen och alla fyra kandidaterna är ense om att arbetet inom äldreomsorgen måste lyftas, att personalen måste få bättre arbetsvillkor och de äldre få möjlighet att bestämma själva vad de vill göra med sin tid. Hans Linde kommer att tänka på sin farmor som innan hon dog bodde på ett äldreboende i Staffanstorp:
– När de väl kom in där behandlades de som om de alla var samma. Istället måste det vara individanpassat och alla måste få möjlighet att fortsätta utvecklas och uppfylla sina drömmar.

– Självklart vill vi klippa svansen av den vildsinta spekulationen, säger Jonas Sjöstedt som svar på Aron Etzlers fråga om den brinnande världsekonomiska krisen och om det finns något alternativ till det rådande kapitalistiska systemet, egentligen.
Sjöstedt talar om långsiktiga lösningar, om att Vänsterpartiet fick hundra procent rätt i allt de sade om euron och om att det inte är skattebetalarna som ska stå för kalaset utan de som har spekulerat i statsobligationer.
Hans Linde säger att även om Vänsterpartiets svar på krisen kanske inte är så sexigt så står det sig i alla fall mot Alliansen som inget svar har. Ulla Andersson tar upp den en procent av Sveriges befolkning som äger 30 procent av den totala förmögenheten i landet och banksektorn som är fyra och en halv gånger vår BNP.
– Det är många som har den inställningen att det skulle vara en naturlag med kriserna, att det är som när det regnar. Men ekonomin är inte en naturlag, den går i allra högsta grad att styra, säger Rossana Dinamarca.

Aron Etzler tycker att det låter som om Vänsterpartiets uppgift är att gå tillbaka till 1983 men det håller ingen med honom om.
– Vi är Sveriges socialistiska parti och måste prata konkret om vad det betyder 2011. Att det handlar om att minska kapitalets makt och att det är steg på väg mot socialismen. Vi är dåliga på att prata om socialism och det ska vi bli bättre på, menar Jonas Sjöstedt och tillägger att kapitalet försöker äta tillbaka det som arbetarrörelsen har vunnit.
Följdfrågan från moderatorn blir vilket system det är som Vänsterpartiet talar om, debattören, poeten och chefredaktören för Dala-Demokraten, Göran Greider, har ju sagt att vi en gång har haft socialism i det här landet, håller någon med om det och är socialism á la Göran Greider man vill åt?
– Nej, säger Rossana Dinamarca.
Hans Linde kommer att tänka på en av karaktärerna i filmen ”Tillsammans” av Lukas Moodysson som säger ”Du är socialdemokrat, jag är socialist, det är skillnad”, till mannen som hon har gått ifrån.
– Demokratin har aldrig omfattat alla delar av samhället i Sverige, det är en bit kvar, säger han.
Sedan kommer den obligatoriska frågan: är det någon som har kallat sig eller som kallar sig för kommunist?
Jonas Sjöstedt tycker att ordet är förbrukat. Demokratisk socialist vill han kallas.
Rossana Dinamarca gick med i Ung Vänster efter namnbytet, liksom Hans Linde som menar att han gick med i ett socialistiskt och feministiskt parti. Ulla Andersson kallar sig själv naiv som trodde att det gick att kalla sig kommunist om man trodde på det som var bra med kommunismen, inte det som gått snett.

Aron Etzler undrar vad det betyder att man ska skärpa den feministiska profilen och Rossana Dinamarca pekar på tillbakagången för feminismen i hela samhället till följd av en regering som drivit en antifeministisk politik:
– Vi måste höja kvinnors löner. Skattesänkarpolitik är bara bra för männen.
Ulla Andersson vill ställa kvinnors levnadsvillkor högst på dagordningen. Hans Linde – som påpekar att han är en av de unga män som växte upp med antologin ”Fittstim” – tycker att Vänsterpartiet är duktiga på att se till att feminismen finns med överallt, men han tycker också att det finns en risk för att den blir ”mainstreamad”, att den inte alltid ska vara en del av allt annat utan måste sättas i fokus. Bland annat vill han lyfta frågan om våld i nära relationer eftersom var fjärde kvinna blir slagen av en man som hon har en nära relation med. Inlägget får applåder.

Fasta jobb på heltid kombinerat med arbetstidsförkortning, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring, mer pengar till hemtjänsten i Sorsele istället för Rut i storstäderna, inställningen till surrogatmödraskap, generationsbytesdiskussionen, att stärka kvinnorna i partiet, problemet med utanförskap för de unga vuxna, ändrad lagstiftning kring arbetsmarknadsfrågor, bostadssegregation, göra om systemet med rotavdrag så att det kan gagna även de som bor i lägenhet, välfärd för alla, den enorma omställning som krävs för att vi ska kunna rädda klimatet. Ämnena är många och frågorna betas av i rask takt.
När vi till slut kommer fram till varje kandidats lilla plädering för VARFÖR just hon eller han så är koncentrationen på upphällningen. Känslan som återstår är att de verkar luta åt ungefär samma håll allihop även om åsikterna går isär när det gäller delat ledarskap och medlemsomröstning om partiledarposten. De verkar åtminstone alla ha självförtroende nog att sätta sitt namn överst på listan och vilja styra partiet i en riktning som de hoppas ska leda till fler väljare.

På möra ben ramlar vi ut ur lokalen. Nu är det väl bara att vänta och se. Under tiden vore det trevligt om socialismen inte bara är något som det SKA talas om utan något som det faktiskt också verkligen TALAS om.
Partiledarkandidatsturnén pågår fram till den första december i år och nedslag görs över större delen av landet.

Text, illustration Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.