Phil Ochs: Till minne av en av dem som kämpat för våra rättigheter

05 september 2011

Förstasidan, Kultur, Kulturkrönika

Detta är en liten hyllning. En liten hyllning till den amerikanske musikern Phil Ochs. Om bara några år är jag lika gammal som han var när han dog. Den 9 april 1976 tog han sitt liv. Fyra år senare föddes jag och på skivspelaren därhemma snurrade I ain’t marching anymore. Phil Ochs skivor stod sida vid sida i hyllan med bland andra Keith Jarrett, Melanie, Tim Buckley, Janis Joplin, Bob Dylan, Miriam Makeba, Fergal Sharkey, Chet Baker, Johnny Lee Hooker, Charlie Parker och Röda Bönor. Listan kan göras lång, LP-skivor är tunna och får plats många bredvid varandra. Melankolin finns hos de flesta av dem. Hos några slog den över.

Det var underbart att sitta och bläddra bland skivorna som barn, titta på alla de vackra omslagen, hitta på historier om människorna som fick röst om man satte nålen mot den svarta, glatta ytan och knäppte på knappen som satte på ljudet. Den där speciella tillbrusningen som slog till och försvann när ljudet kommit igång. Allan Edwall läste Nalle Puh. Fergal Sharkey sjöng en jättefin låt som man kunde dansa till, ”it never happens to me”, det händer aldrig mig, gick refrängen.
Phil Ochs var en klass för sig. Det var något sorgligt med honom. Det var pappas skivor och vi lyssnade bara på dem ibland, det blev för sorgligt annars. Det var det här med att han hade sagt så mycket bra och sen gick han och tog livet av sig. Alkoholhelvetet och manodepressionen. Upp på 60-talet, ned på 70-talet.

I tonåren blev Phil Ochs min följeslagare. Jag hade honom på kassettband. Texterna etsade sig fast i skallen. De politiska, humoristiska, melankoliska, sorgsna, eftertänksamma, slagkraftiga texterna. Det var bara en låt som jag undvek att spela hemma: When I’m Gone. När jag är borta. För sorgligt.
Men Changes kunde jag inte låta bli: ”Sit by my side, come as close as the air”, sitt vid min sida, kom lika nära som luften.
Det var som om han sjöng om livet, kärleken och döden, allt i ett. Precis vad som behövs. Titelspåret till på skivan I Ain’t Marching Anymore, dedikerade han till ”the nice folks in Nato”, de snälla människorna i Nato. Liksom What Are You Fighting For? är det en av de bästa antikrigssångerna som skrivits. För att inte tala om Is There Anybody Here?, är det någon här som tror att det tar bort skulden att bara följa order?
I’m Going To Say It Now, Talking Vietnam Blues, Ringing Of Revolution, The War Is Over, ja, den som aldrig har hört en Phil Ochslåt kan förmodligen lätt göra sig en bild av vilken typ av musik det handlar om. Låttitlarnas budskap är inte helt otydligt. För den som vill veta mer finns det två biografier och några CD-skivor med hans samlade sånger. Jag har ingetdera, hittills har det räckt med LP-skivorna och kassettbanden. På något sätt är det där jag vill ha honom. Även om det säkert bara är att göra en sökning på musiktjänsten Spotify på nätet för att få upp Phil Ochs samlade verk. Jag vägrar. Än så länge. Och bara när det gäller Phil Ochs.

Grejen med Phil Ochs var att han sjöng om det han trodde på. Det han sjöng var inte tomt. Han var självfallet inte fläckfri, han trodde till exempel på Mao och var säkert blind för en massa annat som jag inte har en aning om eftersom jag inte var med och kunde diskutera med honom. Men det finns en nerv i hans musik, en strävan efter att få folk att se sig själva och göra något bra av sina liv istället för att slösa bort sig som soldater, eller som kapitalhungrande liberaler som vänder kappan efter vinden så fort det börjar blåsa. Han skrev hundratals sånger under sin korta tid i livet, bidrog till att mobilisera både krigsmotstånd, kampen för arbetarnas rättigheter och civilrättsrörelsen.
Mindre än ett år före självmordet organiserade han en stor konsert i Central Park i New York för att fira att Vietnamkriget tagit slut.

Phil Ochs vilar för det mesta i skivsamlingen nuförtiden. Men det betyder inte att jag inte minns honom. Textrader gör sig ofta påminda. Men få vet idag vem han var. Ingen hade en aning när jag sade vad jag lyssnade på i högstadiet. Bob Dylan var inte lika politisk, honom känner desto fler till. Phil Ochs skämtade ofta om att folk likställde honom med en sämre kopia av Dylan. Dylan är Dylan. Ochs var Ochs. Olika fokus. Den senare sedd genom nutidens disiga bakåtblick.
Att minnas dem som kämpat för allas lika rättigheter. Minnas dem som skrivit sångerna om kampen. Vi minns alldeles för lite i förhållande till alla minnen som finns och som vi skulle kunna stärka oss med.

Så det här är en liten bit av ett minne och därför en liten hyllning till mannen med det konstiga namnet som sjöng i de stora högtalarna hemma i vardagsrummet. Som fortfarande får mig att gråta när When I’m Gone sällsynt gör sina svarta cirklar på LP-spelaren:
“Won’t see the golden of the sun when I’m gone / And the evenings and the mornings will be one when I’m gone / Can’t be singing louder than the guns when I’m gone / So I guess I’ll have to do it while I’m here”
Jag kommer inte att se den gyllene solen när jag är borta / Och kvällarna och morgnarna kommer att vara ett och samma när jag är borta / Kan inte sjunga högre än vapnen när jag är borta / Så jag antar att jag måste göra det medan jag är här”.

Text och illustration: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.