Legenden Django Reinhardt

19 september 2011

Kultur

 

Det är lördagskväll och festival i Dieselverkstaden i Sickla i Stockholm. Doften från popcornmaskinerna i Filmstaden vägg i vägg ringlar sig in i näsborrarna medan gitarrslingor fyller öronen. Förra året var det hundra år sedan den musikaliske virtuosen Django Reinhardt föddes i Belgien. I Sverige firas han varje år av Svenska Django Reinhardt Sällskapet. Ikväll ska fingrar flyga över gitarrhalsarna.

Ingen har spelat gitarr som Django Reinhardt. Han skapade sin egen musik fylld av egensinnig improvisationsglädje och teknikbriljans. Duke Ellington kallade spelstilen rätt och slätt för Django-musik men den kallas också bland annat för Jazz Manouche eller Hot Club efter Franska hotkvintetten – det band som Django Reinhardt bildade i Frankrike 1934. Gruppen spelade in många grammofonskivor och det allra mest karaktäristiska för dem är det finliriga samspelet mellan Django Reinhardt och den extremt skicklige violinisten Stéphane Grappelli.
Kvällens festival inleds också av Gunnar Lidberg Hot Quartet där det är Gunnar Lidbergs kärlek till de flyhänta fiolmelodierna som lyfter vad som annars mera känns som ett husband än en festivalakt. Django Reinhardt ska ha haft mycket känsla och mycket energi.
Känsla och energi. Vi borde sitta på ett danshak där snabba swingfötter slår mot golvet till de medryckande tongångarna. Django Reinhardts musik känns inte som om den är menad för introverta scenframträdanden utan till för helt andra lokaler – för rörelse och liv.

Django Reinhardt är en kultfigur, en av jazzens storheter. Självlärd och med en helt egen spelstil – hans lillfinger och ringfinger på vänster hand brändes ihop när han var 18 år och även om de gick att sära på så blev de aldrig riktigt användbara igen. Istället för att ge upp ändrade Django Reinhardt gitarrens strängsättning och blev en mästare. Franska hotkvintetten turnerade över hela Europa och 1946 turnerade Django Reinhardt med Duke Ellington i USA – han blev inte behandlad som den stjärna han var i Europa, trivdes inte och for hem.
På Dieselverkstaden denna kväll finns det egentligen bara en musiker som lyfter stämningen dit där den bör vara om man lyssnar på inspelningarna med Reinhardt: Olli Soikkeli. Han är 20 år och Finlands främste Django Reinhardt-tolkare. Yngst på stället lyser han av spelglädje och får liv i musiken på ett sätt som inget av de andra banden lyckas med. Hur kommer det sig?
– Jag kommer från en liten stad i östra delen av Finland och där hade jag en gammal gitarrlärare som introducerade Djangos musik för mig, säger Olli Soikkeli som började spela i tolvårsåldern. Två år senare var han fast för Django:
– Jag tycker om energin och utmaningen i musiken.
Är det en förklaring? Gunnar Lidberg med sin fiol och Olli Soikkeli med sin gitarr – båda skulle man vilja lyssna på i smyg när de övar hemma och tar sig en stunds total hängivenhet – de ser ut att älska fingrarnas snabba flykt.

Jean Baptiste Django Reinhardt var rom. En annan benämning på Hot Club-musiken är gypsy jazz – zigenarjazz. Större delen av sin uppväxt levde han i ett läger utanför Paris. Hans föräldrar var franska romer som livnärde sig som varietéartister – musiken fanns runtomkring honom och redan som trettonåring var han professionell musiker – då på banjo och fiol. Han fick ingen skolgång och var analfabet upp i vuxen ålder. På något vis lyckades han fortsätta spela sin musik under andra världskriget utan att hamna i koncentrationsläger och följaktligen också undkomma vad romerna kallar Porajmos – tyskarnas utrotande av flera hundra tusen romer. Kriget innebar att Reinhardt och Grappelli gjorde paus i samspelet eftersom Grappelli stannade i Storbritannien, där de båda hade vistats innan krigsutbrottet, medan Reinhardt omedelbart ska ha återvänt till Frankrike.
Kristina Glaeser – som har arbetat med att få upp medias ögon för Django Reinhardtfestivalen – är förvånad över hur få det är i Sverige som känner till den franskbelgiske musikern som spelade med flera av de mest lysande namnen på jazzens stjärnhimmel; Louis Armstrong, Duke Ellington, Benny Carter och Dizzie Gillespie, bland andra.
– Ringer du till en kulturredaktion på en svensk dagstidning så har de inte så bra koll på den här musiken, de letar efter nytt. Men om man pratar med en romsk redaktion, tidskrift eller radiokanal så vet alla, oavsett ålder, vem Django Reinhardt var.

Flera av Django Reinhardts låtar är snarlika. Snabba, lätta och med ett typiskt komp som, om det spelas utan känsla, blir outhärdligt. Det kanske måste vara utåtriktat för att vara bra.
Gitarristen Gustaf Lundgren och hans trio är inkännande, närvarande och mycket, mycket skickliga, men tomrummet kvarstår mellan publiken och musikerna. Inåtvändheten stör.
Bandet Swing Magnifiques sångerska Josefin Peters upphäver tomrummet en smula med sin medryckande sångstil, men det är ändå bara Olli Soikkeli som överbryggar det helt, han får sina kompmusiker att svettas och skratta och efteråt, när han förklarar att det är hans första spelning i Sverige och att han hoppas få komma tillbaka, får han snabbt svar på tal:
– Come back tomorrow, kom tillbaka imorgon!

Efter år av alltmer sällsynta uppträdanden och ett tillbakadraget liv återförenades Django Reinhardt med Stéphane Grappelli och spelade under en turné i Italien 1949 in uppemot 50 låtar tillsammans med honom och en italiensk rytmsektion. Många år senare gavs ett antal av dessa låtar ut på den retrospektiva skivan Djangology. Fyra år senare, den 16 maj 1953, dog Django Reinhardt av en hjärnblödning. Hans barnbarn har idag särskilt tillstånd av borgmästaren i den lilla franska staden Samois – där Reinhardt tillbringade sina sista år – att ställa husvagnarna innanför stadsgränsen några dagar för att sköta om graven.
Django Reinhardt blev 43 år gammal men hans musik får fortfarande fötterna att vilja dansa och munnen att vilja nynna med.

Text och illustration: Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.