Israels proteströrelse måste välja mellan höger och vänster

19 september 2011

Analys, Förstasidan

Illusionen om nationell enighet måste falla, säger Michel Warschawski.
För mindre än ett år sedan var hela arabregionen från Tunisien i väst till Jemen i sydöst skådeplatsen för en gigantisk och fantastisk folklig resning för frihet och demokrati. Hosni Mubaraks och Zine el Abidine Ben Alis diktaturer sedan tiotals år slängdes ut på några veckor, och vägen tycktes ligga öppen för nya demokratiska regimer. Inte alla regimer i regionen ställdes inför denna utmaning, men det var inte ett enda land i regionen som inte påverkades av de folkliga rörelserna inom eller utanför deras gränser. Utom en – staten Israel.


Israel tycktes som en ö av stabilitet i ett hav av oroligheter och revolutioner, och dess ledare tvekade inte en minut att sälja denna stabilitet till västregeringarna: ”För att försvara era intressen i regionen kan ni inte lita på ens de hårdaste diktaturerna som ni stöder med pengar och militär utrustning, förr eller senare kan folkliga rörelser ta över och sätta allt på spel som ni har investerat i dessa allierade”, ungefär så sa de israeliska ledarna till sina västerländska motsvarigheter. ”Staten Israel är er enda stabila och pålitliga allierade!”
Men några månader senare överrumplades den ”israeliska stabiliteten” av den största folkliga mobilisering landet någonsin sett. Enligt polisen demonstrerade 350 000 kvinnor och män i Israels största städer 6 augusti. Mer än tio procent av hela den vuxna befolkningen! Fram tills nu var denna demonstration höjdpunkten på en månadslång mobilisering, men definitivt inte dess slutpunkt.

Rörelsen startade kring en enda fråga: bostäder. Efter flera årtionden då ett israeliskt par kunde skaffa sig en hyfsad bostad tack vare statligt subventionerade lån, har den nya nyliberala ekonomin gjort detta nästan omöjligt. Ett ungt par där båda har bra löner kan inte längre köpa en lägenhet. De statliga bidragen och billiga lånen har skurits ner, mark har privatiserats och systemet med allmännyttiga bostäder har monterats ner, vilket gör det nästan omöjligt för ett ungt par att få tag i en lägenhet. Politiken drabbar inte bara de fattiga utan större delen av medelklassen.
Och den nuvarande rörelsen startade faktiskt som en medelklassrörelse. Det var först nyligen som de svagare delarna av samhället kom med i rörelsen, både i de stora städerna och i periferin. Man får komma ihåg att enligt Israeli National Insurance lever 30 procent av de israeliska barnen under fattigdomsgränsen, det vill säga något mindre än en fjärdedel av israelerna betraktas som fattiga… i ett land som är rikare än genomsnittet i EU.
Men mycket snabbt utvecklades kraven kring bostäderna till en övergripande utmaning mot hela det nyliberala systemet.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit en av världens mest aggressiva ledare när det gäller att genomföra den nyliberala ekonomin; när han var finansminister (1998-1999) var marknadsekonomin hans religion, privat företagsamhet och ”fri” konkurrens hans bibel. Och i få länder var processen med privatisering och nedmontering av den offentliga sektorn och det offentliga ägandet så brutal och så fullständig. Nästan ingenting finns kvar av den gamla välfärdsstaten (somliga skulle till och med kalla den socialistisk) och till och med utbildningssystemet privatiseras gradvis.
Att Netanyahu återvände till premiärministerposten tydde på en ny offensiv, men istället för att gå till frontalattack mot de fattiga och medelklassen valde han denna gång en annan metod: att ge till de rika, särskilt genom att drastiskt skära ner inkomstskatten för företag och höginkomsttagare. Genom Netanyahu blev kopplingen pengar-makt fullt synlig på ett verkligt provokativt sätt, och den personliga vänskapen mellan Netanyahu, hans ministrar och högre tjänstemän å ena sidan och industribossarna – de lokala oligarkerna – å andra sidan, förekommer praktiskt taget varje dag på lokalpressens första sida.
Genom att ropa ”social rättvisa” och ”mot privatiseringar – välfärdsstat” utmanar demonstranterna själva hjärtpunkten i Netanyahus ekonomiska och sociala filosofi och praxis.
”Industribossarnas regering”, så är det den israeliska medelklassen uppfattar Netanyahus regering, och med rätta: alla andra samhällsskikt skjuts åt sidan, inte bara de fattiga.

Men efter ett par veckors mobiliseringar började nya samhällsgrupper komma med i kampen, de som kallas ”Israels periferi”. Periferi har en dubbel betydelse: geografisk periferi, at bo utanför de tre stora städerna (Tel Aviv, Jerusalem, Haifa), och samhällsperiferi.
Under de första veckorna var inte de mest försvagade grupperna med i mobiliseringarna, och rörelsens talespersoner hävdade att de tillhörde medelklassen, som om detta sociologiska faktum skulle ge dem privilegier jämfört med de fattiga. De insisterade dessutom på att de till skillnad från de fattiga är ”normerande israeler”, vilket i detta land betyder att de betalar skatt och gör militärtjänst.
Lördag 13 augusti gick tiotusentals av de ”perifera” israelerna ut på gatan, särskilt i Netanya och Beersheba, och genom detta ändrade de rörelsens klassnatur. Samtidigt kom ytterligare två grupper med i mobiliseringarna: fattiga kvinnor (särskilt i Haifa) och den palestinska minoriteten. I båda fallen ställdes nya krav som gällde just dessa grupper. det är värt att notera att till exempel de arabiska demonstranterna välkomnades av de judiska, varav somliga förklarade att ”de inte alls har några problem med araber, men att de hatar palestinier (sic)”.

I första stadiet påminde rörelsen om hur World Social Forum startade under det första decenniet av 2000-talet: inget program, ingen ledning, ingen gemensam agenda förutom de två utnötta parollerna. Var och en var rörelsen och kom fram med sina egna krav och bekymmer. Rothschild Avenue i Tel Aviv, där den första tältstaden inrättades, blev snabbt ett väldigt forum för debatt, utbyte och dialog, förutom kulturella aktiviteter; välkända artister kom för att uttrycka solidaritet och bidra till mobiliseringen. Demonstranterna hävdade envist att de var ”varken vänster eller höger”, och många Likudväljare är verkligen med i rörelsen. De är också noga med att skilja på en ”social” rörelse och en ”politisk” rörelse, och förnekar envist att de är ”politiska”. Men ingen kan förneka att rörelsen öppet utmanar den nyliberala ekonomin och uppmanar till ett återvändande till välfärdsstaten. I den meningen handlar det om en brytning med den samförståndspolitik som alla stora israeliska partier för – Likud, Kadima och de olika splittringarna av Labourpartiet.
Rörelsens och dess talespersoners verkliga natur kommer att bli uppenbar när de måste besvara den fråga som Netanyahu och cheferna för finansdepartementet redan har dragit upp – mer pengar till bostäder, vård och utbildning, varifrån ska de tas? Frågan är relevant… och svaret uppenbart: från den väldiga budgeten avsedd för bosättningar, från försvarsbudgeten, från skattelättnaderna för storföretag och banker. Det finns gott om pengar, men beslutet är politiskt.

Benjamin Netanyahus första reaktion på rörelsen var inte överraskande: ”Rörelsen är politiskt motiverad och manipulerad av vänstern”, men snart förklarade hans närmaste rådgivare för honom att om rörelsen är vänstern i Israel, så är vänstern majoriteten av väljarna. Netanyahu ändrade alltså sin argumentering och hävdade att ändrade budgetprioriteringar skulle försvaga Israels säkerhet. Ehud Barak lät ännu råare från sin flotta lägenhet i ett av de dyraste husen i Tel Aviv: ”Israel är inte Schweiz”, sa kibbutzniken som blev miljonär.
Som brukligt i Israel blev regeringens nästa svar att tillsätta en kommission. Den leds av professor Trachtenberg. Dess mandat är mycket begränsat och medlemmarna ur stånd – och de flesta ovilliga – att förhålla sig till proteströrelsens främsta krav: ett slut på den nyliberala ekonomin och ett återvändande till någon form av reglerad kapitalism. I bästa fall kommer den att fokusera på kritik av kapitalkoncentrationen, kritisera ”industribossarna” och föreslå några åtgärder för att begränsa deras finansiella makt.

Nästa steg för den nuvarande ultrahögerregeringen kan mycket väl inspireras av Ehud Barak: ställa till med gränsproblem vid en av Israels grannländer eller till och med provocera fram en rad terroristaktiviteter i Israel och hoppas att ”säkerhetsfrågan” återskapar en anda av nationell enhet inför ett yttre hot. Det skulle inte vara första gången en israelisk regering använder denna smutsiga strategi.
Men det verkar som om den allmänna opinionen i Israel är smartare idag än förr: när talespersoner för regeringen nyligen tog upp säkerhetsfrågan svarade demonstranterna: ”Bostäder, utbildning och hälsovård är vår verkliga säkerhet”, och visade att de är väl medvetna om det gamla tricket. Kommer det att räcka för att avhålla den israeliska regeringen från at starta ett krig? Ingen kan besvara den frågan. Den breda publicitet som ägnats åt besöket från den amerikanske krigshetsande Glenn Beck och hans rasistiska uttalanden är definitivt inget gott tecken.

Ett alternativt program
Demonstranterna reagerade på regeringens initiativ genom att upprätta sin egen kommission av progressiva ekonomer, sociologer och sociala aktivister. Denna alternativa grupp har en mycket blandad sammansättning, med bland annat en tidigare biträdande chef för Bank of Israel, och en hel del aktivister har uttryckt ovilja mot den alternativa kommissionen.
Alla i det progressiva lägret är överens om att ett alternativ bör innehålla:
– en drastisk ökning av budgeten för hälsovård, utbildning och välfärd
– den nuvarande lagen om allmännyttiga bostäder och budgetfördelning för byggande av dessa över hela landet ska användas
– en akutplan för ”periferins” utveckling
– höja storföretagens skatter
– expropriering av tomma hus över hela landet
– lägga ner Land Authority Administration (som administrerar de 97 procent av israelisk mark som är offentligt ägd. Att äga mark betyder i Israel vanligen att hyra den. Land Administration kan förhindra att araber i Israel får hyra mark. Ö. a.)
Men detta räcker inte, och ytterligare krav ingår definitivt inte i rörelsens gemensamma uppfattningar, eftersom rörelsen anstränger sig att förbli ”varken vänster eller höger”. Men man måste inse att social rättvisa, liksom demokrati, inte kan delas upp. Det är en fråga om antingen eller.
Vad som måste prioriteras är de mest eftersatta grupperna, särskilt palestinier och de ultraortodoxa grupperna: de grupperna är inte huvudfrågan – minst sagt – för proteströrelsens talespersoner från medelklassen.
För att kunna finansiera de protesterandes legitima krav måste man kräva stora nedskärningar i budgeten för bosättningar och ”säkerhet”.
Förr eller senare måste rörelsen ge upp sin inställning att vara icke-politisk. Höger och vänster är rakt motsatta riktningar, den ena leder till mer fattigdom och social diskriminering, och den andra till en mer rättvis fördelning av tillgångar. En av demonstranternas mest populära paroller, ”revolution”, är ett mycket tvetydigt program. För att uppnå ens en liten del av detta krävs att man gör val och att illusionen om nationell enighet faller.

Michel Warschawski

Översättning från engelska: Gunvor Karlström

(Från Alternative Information Center, 28 augusti).
Michel Warschawski är journalist och författare och har grundat Alternative Information Center (AIC) i Israel.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.