Första skoldagen … och sen då?

26 september 2011

Förstasidan, Krönika, Nyheter

Krönikör vecka 38: Ebba Elena Karlström är vänsterpartist som pluggar, jobbar och har två barn och lika många hundar.

Jag hade inför denna hösttermin två glada förväntansfulla tjejer som har väntat i bortåt ett år på den här dagen. Tioåringen skulle börja fyran och sexåringen i sexårs.
Spänning hade byggts upp och båda räknade dagarna inför första skoldagen. Vad spännande med nya rutiner, ny klass och ny skola för båda, sexåringen babblade på om läxor. Hennes stora förebild, storasyster, hade ju läxor, nu ska hon också ha det. Storasyster älskade skolan, det syntes, så det smittade av sig på lillasyster.
Min nioåring och jag gick till hennes första skoldag. Hoppsan. En klass med 35 elever, med två ihopslagna treor och en ny konstruktion med tre mentorer. Jag satt med henne de fyra första timmarna och känslan inför kaoset som fanns där, även när denna gigantiska grupp blev delad på två, går inte att beskriva. Läraren pratade men inte ens jag hörde henne, allt pladder och knuffande och stönande gjorde det omöjligt att höra något.
Jag gick hem med en klump i magen, men hoppades att det skulle ordna upp sig.  

Nästa dag gick äldsta dottern ensam till skolan – det tar fem minuter – och jag såg till att vara hemma när hon kom hem. Storgråtandes kom hon hem en halvtimma försenad. Hon stortjöt och sa att hon aldrig ville tillbaka, aldrig aldrig. Något sådant hade aldrig hänt med denna skolglada flicka.
Hon berättade om hur hon blev omringad av fem personer och blev slagen i ryggen av en kille i hennes klass på fritids, hon berättade om ord och trakasserier som hon aldrig har kunnat nämna igen. Hon berättar hur hon fick gå ut en annan väg och gå en omväg när hon skulle hem. För att dessa personer fanns kvar på skolgården.
Själv är jag uppväxt i den tuffa stockholmsförorten Rågsved på 80-talet, och har gått igenom två olika grundskolor, ett ungdomscenter samt folkhögskola och komvux – allt för att avsluta grundskolan – plus en gymnasieutbildning. Jag trodde att jag hade sett allt under mina år, men det hade jag inte. I min väg har jag sett engagerade lärare, väldigt skoltrötta syokonsulenter, lärare som har drabbats av hjärtflimmer i 50-årsåldern, nya nyutexaminerade lärare.
Jag såg så kallade butterflyknivar som var mer eller mindre vardag i högstadiet, samt sökande tjejer och killar som var allt ifrån punkare ena dagen och satanister andra dagen.
Men aldrig detta.

Rasande gick jag tillbaka till skolan nästa dag, högg tag i närmaste lärare och krävde samtal med alla berörda. Efter mycket om och men fick jag till ett samtal. Som slutade med att läraren sa att det var väldigt mycket just nu för henne, de tre mentorerna var inte tre mentorer, en var sjuk, och en pluggar två dagar i veckan, så den här dagen var hon ensam med 35 elever.
Killen som var drivande i överfallet kom till mig under dagen, han var helt knäckt, han grät och grät och grät och bad om ursäkt, han kröp ihop i fosterställning. Jag tyckte synd om honom. Jag insåg att detta inte var hans fel, jag ville ge honom en kram och tårarna rullade, han behöver vägledning och stöd av vuxna.
Nej, nån polisanmälan blev det inte – man tänker så mycket i första stunden. Det är faktiskt de vuxna som har ansvaret.
Det här håller bara inte. Minister Björklund, kommunen, eller vem det än är som har högsta ansvaret, sätt fart.
Barn ska inte ha det så här. Varken de små mobbarna eller offren ska leva på det här sättet. Fler vuxna, bättre planering, tack.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.