Brinnande barrikader i Santiago

05 september 2011

Nyheter, Utrikes

Den 24 augusti vaknade Chiles huvudstad Santiago med brinnande barrikader. Santiago var en ödelagd stad. Landsorganisationen (CUT) hade manat till generalstrejk. Strejken var både ett stöd till studenternas massiva protester mot utbildningssystemet och mot den ekonomiska modellen, samt mot den nuvarande konstitutionen som rått sedan militärkuppen 1973.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation) jämförs med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko.

Budskapet löd: köp ingenting, besök inga livsmedelsbutiker, varken kontanter eller bankomatkort, handla inte på nätet, ladda inte upp, gå inte till banken; gå ingenstans. Låt oss omvandla strejken till en konsumentstrejk – låt dem känna av detta där vi vet att det svider mest. Det var ovanligt tyst, en storstrejk var ett historiskt faktum.
Under de senaste tre månaderna har studenterna deltagit i massdemonstrationer mot utbildningssystemet som är ett direkt arv från Pinochetdiktaturens år. Studenterna och deras föräldrar har vänt sig mot att utbildningen är avgiftsbelagd varför föräldrarna tvingas skuldsätta sig för att kunna ha sina barn i skolan.
I mitten av augusti samlades ännu än gång hundratusentals studenter och lärare i huvudstaden Santiago, liknande protester ägde rum i hela Chile. Den spanska tidningen El País konstaterar: ”De gick uppenbarligen för långt med privatiseringen.” Regeringen tvingades nämligen retirera: utbildningsministern byttes ut samtidigt som små eftergifter och ”dialog” utlovades.
Men för de radikaliserade studenterna är frågan större än så och de har mobiliserat eftersom de anser att utbildningssystemet måste förändras i grunden. Gymnasieelever och universitetsstuderande har anfört omfattande ekonomiska och även politiska krav som har lett till att högerregeringen känt sig hårt trängd. De växande kraftfulla demonstrationerna har spridit sig till allt större grupper i samhället och motståndet har riktats mot nyliberalismens hjärtefrågor. Det är bakgrunden till generalstrejken den 24 och 25 augusti.

CUT:s krav bygger delvis på studenternas krav. Man kräver en reform som ersätter ett klasspräglat skattesystem, avskaffandet av pensionssystemet där sparade medel går till spekulation, utbyggnad av hälsovården, gratis utbildning av hög klass på gymnasier och högskolor, ny arbetsrätt (rätt till kollektiv löneförhandling och strejkrätt) samt en ny politisk konstitution i stället för den som regeringarna ärvt från Pinochetdiktaturen.
Drygt 80 organisationer hörsammade CUT:s uppmaning och ställde sig bakom storstrejken. Både inom den privata och offentliga sektorn gick arbetare och tjänstemän ut i strejk. Chile lamslogs rapporterade Ekos korrespondent. Gruvarbetare (kopparindustrin är vital i Chiles ekonomi), studenter, föräldrar, lärare, postarbetare, transportarbetare, jordbruksarbetare, sjukhuspersonal, hamnarbetare, journalister, urbefolkningsgrupper, fritidspersonal, flygtekniker, bostadskommittéer, miljöaktivister, akademiker, gendarmer och så vidare gjorde gemensam sak och sa ifrån. 600 000 strejkade (80 procent inom den offentliga sektorn) och betydligt fler sympatiserade med strejken.

Högerregeringen har inte velat lyssna på studenternas krav. På kort tid har den lyckats samla på sig många fiender och har idag alla möjliga krafter emot sig även om kritikerna inte utgör en homogen kraft. Även den politiska oppositionen (från kristdemokraterna i parlamentet till den utomparlamentariska vänstern) gav sitt stöd till strejken, vilket fick regeringen att hota med repressalier varefter repressiva åtgärder vidtogs i preventivt syfte. Inför strejken hotade regeringen med att ta till lagen om statens inre säkerhet, de strejkande skrämdes med fängelsestraff medan insatsstyrkan gjorde sig redo.
Under första strejkdagen inträffade isolerade skärmytslingar med militariserade polisstyrkor och gator fylldes med tårgas. Flera uppseendeväckande bilder med digra kravallutrustade poliser som jagade tioåriga elever liksom poliser med dragna pistoler mot fredliga demonstranter filmades och visades i media. Som vanligt i sådana demonstrationer konfronterade en del maskerade ungdomar kravallpolisen vilket borgerliga media gjorde en stor sak av, man grep hundratals aktivister.
Den andra dagen visade arbetarna och studenterna sin styrka genom massiva och fredliga manifestationer över hela landet. Fyra stora protestmarscher med drygt 300 000 människor sammanstrålade sedan i Santiago. Den dagen sköts också en 16-årig pojke till döds från en polisbil.

Camila Vallejos, ordförande i FECH (studentfederation), var en av huvudtalarna: ”Så länge regeringen inte svarar på våra krav kommer denna rörelse att fortsätta. Vi stödjer arbetarnas krav eftersom utbildningen är en social angelägenhet som omfattar våra föräldrar och alla chilenska familjer.” Camila Vallejos studerar geografi, är 23 år och är redan en karismatisk ledare av stora mått. Världspressen skildrar studentrörelsen och Camila Vallejos. The Guardian har jämfört henne med revolutionären Sub Comandante Marcos i Mexiko: ”Sedan zapatisternas Sub comandante Marcos dagar Latinamerika inte varit förtrollad av en rebelledare.” Hon kan på en presskonferens få en minister avsatt och dagen därpå leda en massdemonstration som förändrar huvudstadens politiska utseende. En politisk ”idol”.
Det är uppenbart att CUT:s ledning liksom den politiska oppositionen har blivit överväldigad av studenternas massiva mobiliseringar. CUT:s ledning åtnjuter egentligen inget större förtroende inom fackföreningsrörelsen, det är studenterna som får stöd av 80 procent av befolkningen. Fram tills nu hade fackledningen inte ställt sig uppgiften att organisera och mobilisera medlemmarna mot regeringens övergripande nyliberala politik. Men trycket har varit stort och till slut tvingades även CUT:s ledning till en sympatistrejk. Generalstrejken är den första mot en högerregering som Chile haft under de senaste 60 åren.
Alex Fuentes
inti@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.