Ännu fler små steg av tyranni

23 september 2011

Ledare

I den i veckan av regeringen offentliggjorda budgeten finns ett förslag om skattereduktion för gåvor till ideella organisationer som sysslar med hjälpverksamhet eller främjande av forskning. Det handlar om att man som enskild individ ska kunna göra avdrag på 25 procent för gåvor till sådana organisationer. Gåvorna måste uppgå till minst 200 kronor per organisation och 2000 kronor per beskattningsår. Maximal skattereduktion är 1500 kronor per person och år. Förslaget ska träda i kraft från 1 januari 2012 och beräknas kosta 250 miljoner i minskade skatteintäkter.

Det är Kristdemokraterna (Kd) som varit pådrivande i regeringen, och att man nu får igenom det kan lite grann ses som plåster på såren efter att man fick bita i gräset i sin profilfråga om sänkt skatt för pensionärer. Till Kd:s förtret har det inte heller blivit någon höjd spritskatt, och alliansbröderna släppte inte heller i första vändan igenom ett förslag om ersättning till fosterhemsbarn som utsatts för vanvård. Sensommaren har kantats av nederlag för Göran Hägglund och Kd, illustrerat av ett allt kämpigare lindanseri runt fyraprocentsspärren.

”Under alldeles för lång tid har socialdemokraterna drivit en politik som resulterat i att det civila samhället försvagats”, så sa Göran Hägglund när han i Almedalen 2009 lanserade förslaget om skattereduktion på gåvor. Symptomatiskt är här att stärkandet av det civila samhället i Hägglunds värdekonservativa värld blir synonymt med mer stöd till välgörenhet. Om man istället talade om nödvändigheten av fler strejker och folkliga mobiliseringar, genom att också fackföreningar och sociala rörelser är en del av Hägglunds så omhuldade civila samhälle, skulle säkert denne Kd-ledare bli något blek om nosen.

Förslaget om skattereduktion på gåvor bör ses som en del av den borgerliga regeringens övergripande strategi; med de små stegens tyranni sänks skatter och privata intressenter får allt större spelrum inom den offentliga sektorn. Med lägre skatter och mer pengar i plånboken är det meningen att vi själva – och då framförallt medel och överklass – ska finansiera vår välfärd; genom bland annat privata försäkringar och rut-avdrag – samt välgörenhetsgåvor till mindre bemedlade när andan faller på.

I sin förlängning skapas ett samhälle där stödet vid exempelvis arbetslöshet, sjukdom, ålderdom eller ekonomiskt obestånd snarare blir en ynnest än en rättighet, ett samhälle där de som inte haft turen att hamna på solsidan tvingas stå med mössan i sin hand. Vi socialister avskyr denna typ av samhällsmodell som potentaterna i Rosenbad hela tiden sitter och snickrar på. Sällan har det varit mer påtvunget än idag att mobilisera till strid för den generella sociala välfärden.

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.