”Samordningen sprack på kvinnopottsfrågan”

19 september 2011

Förstasidan, Inrikes

Jan-Olov Carlsson, klubbordförande för Metall på Volvo Umeå, var med på IF Metalls avtalsråd.

När IF Metalls avtalsråd träffades för att diskutera höstens avtalsförhandlingar var intresset stort för sprickan inom LO-samordningen och vilka konsekvenser det kommer att få i avtalsrörelsen. IF Metalls förbundsledning fick en överväldigande majoritet att bekräfta sprickan som uppstått på grund av kvinnopotten. Jan-Olov Carlsson, klubb-ordförande för IF Metall på Volvo LV i Umeå och ombud för avdelningen i södra Västerbotten, deltog på IF Metalls avtalsråd. Han hade en avvikande uppfattning och förekom flitigt i debatten.


Hur är det allmänna läget inför avtalsrörelsen?
– Det finns en uppdämd irritation över svaga löneavtal de senaste avtalsrörelserna och för att de dessutom innehållit försämringar i allmänna villkor. Trots att alla nu ropar att vargen kanske kommer igen och att ivriga försök görs från arbetsgivarhåll att pränta in ett krismedvetande, finns det starka förväntningar på löneökningar i den nivå som kraven ligger. Men å andra sidan är en splittrad avtalsrörelse ett faktum, vilket stärker arbetsgivarna. Det är också irriterande att lönekravens storlek är preciserade till sista tiondels procent innan avtalsrådet har kunnat påverka. Det finns en bristande respekt för att demokratin ska ha ett reellt innehåll, och inte bara ett formellt.

Hur gick diskussionerna om sprickan inom LO-samordningen och IF Metalls ansvar?
– Tyvärr måste jag än en gång konstatera att en stor majoritet i avtalsrådet föredrar en branschenhet före en klassenhet. FI-plattformen (samordningen mellan industriförbund på arbetar- och tjänstemannasidan) är överordnad, och IF Metall ser LO-samordningen som ett möjligt komplement, men som man lika gärna kan vara utan.
– Samordningen sprack på kvinnopottsfrågan. I princip hade alla förbund enats om en ny modell på förslag från IF Metall, men när den skulle omsättas i praktiken och siffersättas, då reserverade sig IF Metall som menade att kvinnopottssatsningen blev för stor. Skillnaderna var i praktiken 40 kr/mån som det skulle ”belasta” det tänkta löneutrymmet.
– Min ståndpunkt var att om vi verkligen vill nå en samordning och begynnande klassenhet, och om vi ger avtalsrörelsen en betydelse av att också kunna påverka den politiska agendan, då spräcker man inte en samordning med en skillnad på 40 kronor i kvinnopott. Tyvärr valde en överväldigande majoritet av avtalsrådet att bekräfta förbundsledningens agerande i frågan.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå att det kan hända när alla tycks vara överens om att ojämställda löner mellan könen inte kan accepteras.
– Ett avgörande argument från förbundsledningen är att modellen för kvinnopotter inte skulle ge lågavlönade, inte minst kvinnor, inom våra egna avtalsområden som till exempel tvätteribranschen, någonting extra från en kvinnopott fast löneläget där ligger väsentligt under Kommunal eller Handels. Jag menar att en kvinnopott, även om den har sina tekniska brister, inte ska kunna avfärdas genom våra egna misslyckanden med låglönebranscher inom IF Metall. Det finns ingen motsättning mellan en allmän kvinnopott, och att vi själva tar strid för våra sämst betalda grupper inom ramen för förbundsförhandlingar.

Frågan om övertiden var en stor fråga på kongressen, hur gick det med den?
– Det är uppenbart att övertiden är ett problem på många arbetsplatser. Vi har ett rättsläge där var och en ”är skyldig att arbeta upp till 150 timmar per år om arbetsgivaren så begär” och där arbetsgivaren i praktiken avgör vilka skäl som är giltiga för att slippa arbeta övertid. Med alltmer slimmade bemanningar och linebunden produktion som kräver att alla är på plats samtidigt, blir den moderna livegenskapen plötsligt uppenbar. IF Metalls ledning har förstått att någonting måste göras. Deras förslag till hantering var att förhandlingsdelegationerna för respektive område ska formulera skarpa förslag hur det fackliga och individuella inflytandet över övertidsarbetet ska stärkas inte minst på arbetsplatser med linebundet arbete. Det innebär att frågan kommer att finnas med i årets avtalsförhandling.

Fanns det något mer av intresse?
– Övertidsfrågan är en maktfråga. En annan maktfråga som avtalsrådet beslutade om i strid med förbundsledningen var att kräva en stupstock för fördelning av löneavtal när de lokala parterna inte kan enas. Vid oenighet, och det blir allt vanligare, fördelar arbetsgivaren ensidigt de löneökningar som årets förhandlingar gett. På individnivå kan det slå oerhört orättvist. Mot förbundsledningens uttryckliga vilja beslutade avtalsrådet att det nu måste bli ett slut på detta. Alla ska få lika mycket av avtalet om inte de lokala parterna kommer överens om annat.
Både när det gäller övertidsfrågan och stupstocksregeln handlar det om en kursändring där vi ställer makt och inflytandefrågorna på sin spets. Det är inte en dag för tidigt!

Intervju: Internationalens redaktion

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.