Varför går Vänsterpartiet kräftgång?

19 augusti 2011

Ledare

Lars Ohly höll nyligen sitt sista sommartal som partiledare. Ohly sa många bra saker och kritiserade helt riktigt Reinfeldt för hans otydlighet i kampen mot rasismen Ohly menade också att bankerna ska betala sin egen kris.
Helt rätt! Vi har ofta hört både Lars Ohly och andra företrädare för Vänsterpartiet säga bra saker. Vi socialister kan säkert ställa oss bakom det mest som kommer från V. Problemet ligger på ett annat plan, nämligen när det kommer till den politiska praktiken, då faller de vackra orden platt till marken.

Vänsterpartiet tar nämligen få eller inga initiativ till organisering av protesterna underifrån i samhället. Försöken till den nödvändiga reorganiseringen av arbetarrörelsen lyser med sin frånvaro. Vänsterpartiets fokus ligger på överenskommelser på det parlamentariska planet.
I dessa förhandlingar med andra partier säljer V ut och kompromissar bort arbetarkraven. Allra tydligast har detta varit under socialdemokratiska regeringar då V även stött grova nedskärningar i välfärden. Under de rödgröna förhandlingarna inför förra årets val gick man också med på utgiftstak och mycket annat.

Lars Ohly har nu aviserat sin avgång. Det var väntat mot bakgrund av att röstetalet kontinuerligt reducerats i varenda val under hans tid som partiledare.
Kommer V att förändras med en ny partiledare? Nej, ingen avgörande kursändring är i sikte. Svagheterna sitter i väggarna sen årtionden tillbaka. Partiet har sin grund i en stalinistisk organisation som tillhörde Kommunistiska Internationalen – och efter dennas nedläggning 1943 en mer löslig samarbetsform – under den byråkratiska diktaturens tid i Moskva.
Förutom att alltid försvara Moskva utvecklade partiet ett alltmer försiktigt uppträdande i politiken, särskilt gentemot socialdemokratin. Under Hilding Hagbergs ordförandeskap (1950-64) uttrycktes detta som ”den vänliga pådrivarens” roll.
Utvecklingen framtvingade en uppgörelse med försvaret av de forna öststatsdiktaturerna, även om olika former av kontakter inte avbröts förrän sovjetblocket upplöstes. Rollen som vänlig pådrivare har dock aldrig ifrågasatts på allvar, den fortsätter att vara rättesnöret för den politiska inriktningen. Dock med den skillnaden att V inte längre har några fästen i fackföreningarna. Förutsättningarna för att vara en vänlig pådrivare, som åtminstone skulle kunna få något lite i utbyte, har alltså minskat.

Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.
Vi kan se vad som händer om man inte har detta fokus. Vänsterpartiets försök att ”vrida politiken åt vänster” leder inte bara till uteblivna resultat, det resulterar också i en ren kräftgång. I slutet av 90-talet ökade V:s röstetal i valen. Inte som ett resultat av egna meriter utan på grund av det omfattande missnöjet med de massiva nedskärningar som socialdemokraterna genomförde.
Kunde V dra någon fördel av detta? Nej, därför att fokus fortsatt låg på det parlamentariska schackrandet, inte på organisering underifrån. Medlemstillströmningen i början av 2000-talet lyckades man inte heller använda som en språngbräda för framsteg. Jämfört med 1980 hade partiets medlemsskara vid förra årets val reducerats med hälften. Efter det senaste valet, då många upprördes av rasisternas framgångar, fick V en ny tillströmning av medlemmar.

Det är inte långsökt att befara att det kommer att gå på samma vis den här gången. Vänsterpartiet befinner sig i en långvarig kronisk kris till följd av sin politiska inriktning. Ja, ska sanningen fram så är partiet, i sitt nuvarande skick, en stor bromskloss för radikalisering åt vänster. När unga människor väcks upp och söker aktivering i politiken så är det naturligt att man vänder sig till V. Resultatet blir i många fall antingen passivisering eller att man sugs upp i den parlamentariska praktiken.
I nuläget gör du som vill ha ett radikalt socialistiskt alternativ klokt i att vända dig till Socialistiska Partiet. Ännu ett litet parti, men om fler drar de logiska konsekvenserna kan vi utvecklas till ett salt i arbetarrörelsen som på sikt kan få saker att hända.

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.