Stoppa semestersabotörerna

08 augusti 2011

Kommentar, Nyheter

Det är en god tumregel att inför nya, förment vetenskapliga forskningsresultat ställa frågan:
– Vems intressen tjänar den här sanningen? Det är en regel som kom till pass i mitten av juli då media kokade en tidig rötmånadssoppa på en holländsk undersökning som sades visa att hälsoeffekterna av en månads sammanhängande semester var mindre än om man spred ut ledigheten i kortare perioder över året.
I det här fallet krävdes dock ingen djupare analys för att få klarhet i vilka intressenterna var. Som ett hungrigt abborrstim högg företrädare för den svenska borgarklassens propagandaorgan på betet. Industrisemestern är död, förkunnade otaliga ledarsidor och debattartiklar. Sommarsemester är omodernt, dyrt, skadar konkurrenskraften, är påtvingad sysslolöshet, är inflexibelt, gör folk olyckliga, har inget berättigande eftersom nästan ingen längre jobbar i industrin… och så vidare. Alla opinionsmakarna avslutade med att hänvisa till de holländska forskningsresultaten.

Dagens argument har påtagliga likheter med debatten då de två första semesterveckorna infördes 1938. Då stod nationalekonomer till tjänst med att i vetenskapliga termer förklara att industrin aldrig skulle kunna bära denna ledighet. Oron var stor för moraliskt förfall; att arbetarna inte skulle handskas med ledigheten utan festa om eller helt enkelt slå dank.

En vecka gick, sedan tvangs Sveriges Radio, som lanserat nyheten, meddela att man misstolkat forskningsresultaten. Inga av de påstådda slutsatserna kunde beläggas utan var en enskild forskares personliga åsikter.
Det lär dock knappast avskräcka semestersabotörerna i Svenskt Näringsliv, Almega, Företagarna och de borgerliga ledarskribenter som ivrigt stormat upp på barrikaderna i kamp mot den förhatliga sommarsemestern.

Borgarklassens motvilja mot semestern handlar framför allt om önskan att tillskansa sig ännu mer av det samhälliga mervärdet genom att göra arbetskraften ännu mer flexibel – att få oss alla att arbeta efter den maximala profitens villkor. Det är samma intresse som ligger bakom de senaste decenniernas krav på förändringar av arbetslagstiftning, urholkandet av anställningstryggheten, kraven på ”flexibilitet” i form av årsarbetstid, resultatlön och lösa anställningsformer.
Argumenten för att splittra upp semesteruttaget draperas naturligtvis i en liberal valfrihetsdiskurs. Individen ska själv få bestämma över sin fritid. Det låter bestickande, men det är inte särskilt svårt att inse att det i verkligheten inte är lätt för individen att, öga mot öga med chefen, hävda sin vilja gentemot arbetsplatsens/företagets behov.

Men intrycket av samordnad attack från borgerskapets propagandagarden avspeglar också det faktum att semestern är att likställa med en medborgerlig rättighet. Och för att ta tillbaks rättigheter krävs mobilisering av det tyngsta artilleriet.
Arbetarrörelsen drev inte igenom kravet på semester med fackliga förhandlingar. Det skedde genom politiska beslut. Semesterlagen som garanterar fyra veckors sammanhängande sommarledighet är inte förhandlingsbar. Semestern är inget möjligt växelmynt i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Den är en medborgerlig rättighet – lika för alla.
(Förutom för dem som är arbetslösa – där är villkoren såväl otydliga som orättvisa.)

Och kanske är det också så att angreppet på semestern representerar borgarklassens, halvt förträngda, längtan åter till privilegiesamhället. Till en hierarkisk ordning där semesterns längd var ett mått på hur högt man stod på samhällsstegen – och där de lägre skikten inte betroddes med att kunna hantera ens en eller två veckors ledighet.
Det faller in i ett politiskt mönster av långsiktig politisk reaktion där jämlikhetsprinciper som skapades under folkhemsbygget urgröps, förvrids eller öppet ifrågasätts. De är principer som aldrig avskaffade klasskillnaderna men i alla fall påbjöd likabehandling inför myndigheter och samhällsinstitutioner. Vi ser hur principerna lutar till fall på område efter område; inom skolan, vården, pensionssystemet.

När arbetet någon gång i tredje semesterveckan på allvar släpper taget i kroppen och medvetandet är det en befriande känsla, men också delvis skrämmande. Först då anar man fullt ut kraften i hur vi som människor skapas av vårt vardagsliv; och i synnerhet av vår arbetsvardag – hur vårt samhälleliga vara bestämmer vårt medvetande. Med ledigheten blir vi varse personlighetsdrag och känslor som hållits undanträngda. Att något annat är möjligt. Semestern ger oss möjligheten att komma i kontakt med ”våra bästa stämningars längtan”.
Därur gror kraften till samhällsförändring.

Peter Jervelycke Belfrage
intis@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.