Stockholms Prideparad: inte bara ett glädjetåg

15 augusti 2011

Nyheter, Reportage

Regnbågsflaggor över hela staden. Ett Pride park i Kungsträdgården öppen för alla. Kulturhuset omvandlat till Pride house och evenemang som sprider ut sig som tentakler från huvudområdena. När det är Pride är det Pride i hela Stockholm. Som en självklarhet.

foto: Emma Lundström/Internationalen

Samtidigt, i större delen av världen, är det livsfarligt att på något som helst vis manifestera sin sexuella läggning, sin kärlek. Aktivisterna som kommer från länder som Israel och Sydafrika för att delta i paraden och hålla föredrag kan knappt tro att det är sant. Kontrasten är som natt och dag. Som en glimt av härligheten för den som ska återvända hem, där hemma är lika med att dagligen riskera livet.
En man från Jerusalem Open house för hbtq-personer berättar till exempel att det ”öppna huset” inte alls är öppet, rent praktiskt. Låsta dörrar och säkerhetsvakter är ett måste eftersom en man som mördat homosexuella 2009 fortfarande går fri. Där har Prideparaden anslutit sig till de stora demonstrationer som pågår i Israel just nu, där kraven bland annat rör varje människas rätt att leva ett värdigt liv. Mannen deltar i Stockholm Pride för första gången, för honom är det som en dröm att det är regnbågsflaggor på alla bussar:
– I’ll go home on Sunday, jag åker hem på söndag, så för mig kommer Stockholm alltid att vara så gay!

I ett rum visas en halvt oredigerad film om begravningen av en lesbisk kvinna som mördades brutalt i Johannesburg i Sydafrika tidigare i år, en av många vars liv abrupt avslutas på grund av hatet. Den kvinnliga videoaktivisten som är i Stockholm för att berätta om situationen i Sydafrika säger att det ofta är närstående till offren som utför morden. Så stor är rädslan. Så stort är hatet.
Att se videoklippen på människorna som med plakat och sång följer kistan med den mördade unga kvinnan, först till mordplatsen för att få med hennens ande därifrån, sedan till hennes hem, och sedan till kyrkogården, är fantastiskt. När de hoppande och skanderande springer omkring den långsamt åkande kistbilen, riskerar sina liv för att visa för den döda att hon inte är ensam, är det lätt att låta tårarna rinna. Det är mod. Det är medmänsklighet. Det är sådant som ger hopp mitt i det hopplösa.
– Even if you rape us and kill us, även om du våldtar oss och dödar oss så kommer vi att fortsätta hela vägen fram, säger videoaktivisten och det lyser om henne när hon någon dag senare deltar i själva paraden. Hon deltar för alla dem som dör i tysthet, som tvingas in i äktenskap, som stöts bort från sin familj, som våldtas och misshandlas.

Iran, Irak, Uganda, Vitryssland, Ryssland, Palestina… länderna är otaliga där det är omöjligt eller i princip omöjligt att visa sin kärlek om denna kärlek inte är anpassad till rådande normer. Att ansluta sig till sektionen i tåget där många går med svart tejp för munnen och texten på de vita t-shirtarna lyder: Marching for those who can’t, Vi går för dem som inte kan, känns som det allra mest relevanta efter ett Pride med öppenhet och solidaritet i fokus.
Så länge det finns människor som förvägras sina mänskliga rättigheter kan Prideparaden inte enbart vara ett färgsprakande jippo, den måste också vara en demonstration, en manifestation för dem som förlorat sina liv och för dem som riskerar att göra det så fort de lämnat regnbågsflaggorna i Stockholm bakom sig igen.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.