Ett slag för öppenheten

15 augusti 2011

Kultur

Årets Pridefestival i Stockholm tillägnades öppenheten. Istället för att kosta skjortan var det gratis att spankulera in på festivalområdena och Pride Park kokade av aktiviteter mitt i själva Kungsträdgården. En dryg vecka innan festivalen drog igång skedde terrordådet i Norge. Öppenheten, och att tänja på de gränser för den som fortfarande finns, blev med ens viktigare än någonsin.

Tiina Rosenberg. Foto: Emma Lundsrtöm/ Internationalen

”Kulturmarxister” var ett begrepp som den högerextremistiske mördaren använde sig av i föraktfulla ordalag. Ett flertal av dem som samlades på Teater Tribunalen på Hornsgatan under en kväll med beteckningen ”Gå till vänster under Pride” kunde nog tänkas falla in i den kategorin. Varm och trevlig stämning, Palestinaaktivister, homosexuella socialister, radikalfeminister… blandningen var salig och när vi klev in i lokalen gjorde vi det alla från scenen, bakvänt och rättframt.

Vi klämmer ihop oss på bänkarna i den kvava lokalen, luftkonditioneringen måste vara avstängd över sommaren säger någon men ingen bekymras nämnvärt. Musikern och arrangören Jan Hammarlund introducerar första akten: skådespelaren och före detta vänsterpolitikern Tasso Stafilidis som tillsammans med Helen Sandgren Åström gör fina tolkningar av Vladimir Vysotskij och Jacques Brel. Dramatiska och ödesmättade visor.
Sedan är det dags för Linda 49, också känd som Anders Karlsmark som en gång i tiden var med och startade kultbandet Commando M Pigg – då i annan mundering kan tänka. Linda 49 i sitt blonda hår och sin babyblå dräkt är fenomenalt butter och deppig. Hon börjar med att säga ”Usch” upprepade gånger och river sedan loss i en låt med refrängen ”jag är en misslyckad tjej, alla skiter i mig”. Det är härligt, publiken är med och många kan inte låta bli att gapskratta till mellansnack på temat ”om du inte gillar doften av det här bageriet, då kan du dra dit pepparn växer!”. Bergochdalbanan går upp och ner för Linda 49 men det slutar i alla fall en smula hoppfullt för hon sjunger att ”vare sig jag är en man, frukt eller kvinna, så kommer jag alltid att vara din vän…inna!”

För 30 år sedan, när dåvarande gayradion spelade en av Jan Hammarlunds låtar som spelats in när han var lite hes, ringde en kvinna till radion och undrade om hesheten berodde på att han var homosexuell. Nu är han inte hes, istället är han bekymrad:
– Ni vet väl när Carl Bildt blir feminist? Det är när han pratar om Afghanistan, att vi har trupper där för att befria kvinnorna. I det här landet har vi numera en yrkesarmé som man söker till och där man måste skriva under ett papper där man går med på att tjäna utomlands. Ungdomsarbetslösheten ligger på en bit över 40 procent. Hela den här kombinationen oroar mig en smula. Applåderna efter låten om Afghanistan vill inte riktigt ta slut. En hyllningslåt till Täfteåfestivalen utanför Umeå avslutas med konstaterandet att heteronormativiteten har tappat mark, åtminstone i Västerbotten. Hammarlund borde kanske tillägga ett ”och åtminstone på vänstermysfestivaler”.

Efter en låt om kärlek mellan en palestinskmuslimsk och en israeliskjudisk man bjuder Jan Hammarlund upp Jonatan Stanczak på scen. Som en av grundarna till Frihetsteatern i Jenin och aktiv i Palestinagrupperna är han oroad över de två medarbetarna som den israeliska armén grep föregående vecka och håller häktade utan egentlig orsak. Men ikväll är han här för att göra lite reklam för Ezra Nawi, en homosexuell israelisk människorättsaktivist av judisktarabiskt ursprung som anslutit sig till den palestinska befrielsekampen och som landar i Sverige följande dag för en turné runtom i landet som pågår till den 22 augusti.
– Han provocerar och inspirerar och bidrar till att riva murarna, både de mentala och de fysiska, säger Jonatan Stanzcak. Första mötet och visningen av filmen Citizen Nawi sker nästa dag på Biografen Zita, Internationalen bestämmer sig för att gå. Sedan är det paus.

Det minglas. Linda 49 går förbi i kritstrecksrandig kostym. En av kvällens höjdpunkter, den alltid lika verbalt knivskarpa genusvetaren, teatervetaren och professorn Tiina Rosenberg sitter vid baren och lutar huvudet förtroligt in mot Jan Hammarlund som står på andra sidan. Ett mumlande sorl, och ute; en ljummen augustikväll.
Så, äntligen, är det dags för den oefterhärmliga Tiina Rosenberg! Jan Hammarlund avslöjar att hon en gång i tiden studerade vid Karl Marxuniversitetet i Leipzig:
– Hon är en av dem som håller den intellektuella nivån uppe på de här evenemangen och hon är en av de få som kan konsten att hålla en banderoll på rätt sätt.
– Jag vill påminna om att vi ligger på förlorarsidan som feminister och socialister i dessa tider. Men jävlar vad vi är bra, vi lyssnar inte på kontrarevolutionen!, säger hon och utfärdar en stor applåd för Jan Hammarlund vars demonstrationshistoria hon menar skulle få dem som har vänsterengagemanget som en hobby i ett år eller två, att blekna. En stor applåd går till Lesbisk Front för allt de gjort och kommer att göra. Och en till oss alla i publiken, för att vi är här.
Eftersom hon har blivit medelklass och anställd så har hon tagit semester med råge, säger hon, därför gjorde hon som många andra och kollade nyheterna sporadiskt i tron att inget händer på sommaren, men en dag hade allting hänt, i Norge.
– Vi måste tala om att demokratins historia i Europa är kort. Och när den återigen är hotad, vilka är det då som hotar den? Blonda män med bakåtslickat hår och nazistsympatier som dödar små socialdemokratiska barn. Tiina Rosenberg påpekar att vi kanske inte är rätt publik för det här talet eftersom vi redan är invigda, men hon fortsätter. Svadan är massiv och det mesta så tänkvärt att pennan önskar hinna med att få ned det på pappret. Hon är snabb som en pil som skjuter iväg från en spänd båge när hon talar om sammanhanget kring ”den ensamme galningen”, om Sannfinländarna, Fremskrittsparitet, Sverigedemokraterna och Danskt Folkeparti. Men också om modifierade lagförslag från de borgerliga, om asylpolitik och invandringspolitik. Hon menar att partier som Sverigedemokraterna inte är de som skapar rasismen utan de som gjort den rådande politiken tydlig.
– Man försöker redan nu att isolera detta våld till en ensam galning och lyfta fram vänsteraktivister som om de är på samma nivå som Breivik.
Tiina Rosenberg menar att när det talades om mångkultur för två år sedan så var hon och flera med henne kritiska till begreppet som de tyckte inte hade något egentligt innehåll. Också lagarna i ämnet kändes urholkade och meningslösa. Idag har hon blivit en lagkramare.
– Jag klamrar mig fast vid jämställdhetslagen för att den skyddar andra människor. Det är i alla fall en sak som fortfarande utmärker Sverige, att vi tar emot flyktingar. Jag vet att det är många aktivister här som inte håller med och jag håller med er i er kritik. Vi tar emot dem, men hur det är sen när de har kommit hit är en annan sak. Det krävs en nödvändig politisk analys, framhåller hon och frågar retoriskt ”varifrån kommer rasismen och främlingsfientligheten?”. Överallltifrån blir svaret:
– Den är inkorporerad, den finns på så väldigt många håll och kanter som vi inte vill se, liksom sexismen.
Nyss hörde hon en man utanför Pride Park beskriva för några vad det handlade om:
– They make a parade every year and they dress up in funny clothes. Jaha, var det det vi kämpade för att få göra i alla år! Nej!
– Strukturell diskriminering, strukturell rasism. Begreppet strukturell rasism var en av de första sakerna regeringen Reinfeldt avskaffade. Vi vill väl inte ha en tredje omgång av Alliansen?!, utbrister Tiina Rosenberg och trots att publikens hjärnor måste gå på högvarv för att hänga med i hennes halsbrytande, och faktiskt inte alltid helt sammanhängande, samtidsanalyser, så hinner den med att applådera. Härinne vill vi inte ha en tredje omgång av ett Sverige styrt som ett företag.

Tiina Rosenberg bryter ut i en tirad över ”bara-jag-klarar-migsamhället” där det räknas som ett socialt framsteg att färre får möjlighet till ersättning och tvingas ut i arbetslivet trots att de av olika skäl egentligen inte kan.
– Jag jobbar med utbildning. Utbildningsminister Björklund är inte ens bildad, men han ska ha språktest!, Tiina Rosenberg låter rasande när hon säger det och hennes finlandssvenska är god för öronen när hon fortsätter:
– Jag skulle vilja be Björklund om ackusativformen på svenska, och på tyska… vilken är den korrekta svenskan?!
Istället för att anklaga Alliansen för Breivik ställer Tiina Rosenbeg dem till svars för att inte ta ansvar för att dessa frågor är på frammarsch.
– Vi måste ha ett antirasistiskt handlingsprogram, säger hon med kraft och om det hade funnits ett bord i närheten så hade det legat nära till hands att slå näven i det. På allvar.
Hon höjer vinglaset, hoppas att det inte ska stöta de som inte dricker, och utbringar en skål:
– Låt den röda stjärnan lysa över er. Skål för den gamla rödvinsvänstern, vi får väl hoppas att vår tid kommer tillbaka.

Christina Kjellsson är precis vad vi behöver som avslutning. Hon kommer från Jämtland men bor i Göteborg. Säger att det finns en fördom mot jämtarna, att de är kommunister för att de är så lättpåverkade. Själv gick hon med i Kommunistisk ungdoms musikgrupp. Sedan lärde hon sig tusentals kampsånger.
– Först sjöng vi att vi är kommunister, sen att vi är socialister, sen feminister och anarkosyndikalister. Idag sjunger jag att jag är artist. Mitt hjärta sitter till vänster och jag röstar såklart rött. Så fort jag reser mig tror man att jag ska vara politisk, det beror på att jag är flata och har glasögon.
Många i publiken kan hennes låtar och sjunger med.
– Jag växte upp i ett klasslöst samhälle, säger hon och det glimtar till i ögonen när hon fortsätter:
– Det fanns de som ägde skogen och de som högg ner den. Min far och farfar högg ner den. Jag kommer från arbetarklassen. Vi hade två skivor hemma. Dan Andersson och, av någon outgrundlig anledning, Miriam Makebas ”Pata Pata”.

Dagen efter ska hon sjunga i Pride Park och hon fasar för det:
– Jag ska ut och försöka agera någonslags underhållningsfaktor, spy konsonanter över gräsmattan. Kom gärna dit för jag avskyr det. Stadsfestivaler ger mig lite eksem, det finns barnfamiljer där, säger hon och sjunger en helt underbar låt om när heteronormen kommer och våldgästar om sommaren.
Tillbaka ute på gatan i normlandet där allting är uppdelat till tusen av hävd, gammal vana och snäva världsbilder är det svårt att se hur öppenheten ska få verkligt fäste. Det är Pridefestivalens andra dag och redan singlar kommentarerna i t-banan, på bussen och i Ring P1. Bilden de ger är tydlig – det finns fortfarande många som tycker att det mångfacetterade stör, vare sig det handlar om vem man väljer att ha sex med eller ge sin kärlek, eller vilken nyans mellan vit och svart ens hud har. Högerextremisten som mördade över 70 människor i Norge hatade Pride. Vardagsfientligheten mot allt det som inte följer normen var hans avstampsbräda.

Text och foto: Emma Lundström
emma@internationalen.se

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.