Draksådden

05 augusti 2011

Ledare

Den blodigaste attacken någonsin har riktats mot nordisk arbetarrörelse. Inte Ådalen 1931, inte ens under den nazistiska ockupationen av Norge och Danmark under det andra världskriget drabbade arbetarrörelsen och vänstern i ett sådant mordiskt enskilt slag. Endast massarkebuseringarna efter finska inbördeskriget 1918 med avsikt att utrota den röda sidan överträffar massakern på Utöya. Att gärningsmannens uttalade mål just var att utrota en ny generation socialister placerar in honom i det långa sammanhanget av högerterror mot arbetarrörelsen och vänstern – från de europeiska massavrättningarnas 1800-tal, till 1900-talets fascistterror och efterkrigstidens mördarpatruller i Asien och Latinamerika.

Att massakern inträffar nu kan, bortom den personliga enskildheten, ses som en följd av en fruktansvärd logik. Uppbygget av välfärdsstater med alltmer jämlika villkor fram till 1980-talet hörde till arbetarrörelsens främsta historiska bedrift. Den allmänna välfärden var både uttryck för och bidrog till fredligare samhällsförhållanden. Med 1980-talets högeroffensiv – Thatchers och Reagans år med militär upprustning, antifackliga arbetsgivaroffensiver, ideologiska kampanjer mot allt som luktade socialism och kollektiv solidaritet – attackerades också välfärdssystemen.
Trettio års oavbrutna offensiv har inte bara slagit sönder mycket av sociala rättigheter och jämlika villkor. Själva idén om solidaritet, jämlikhet och gemensamma lösningar har utgjort måltavla för en ideologisk storm från nyliberalt och nykonservativt håll. Det är som en del av den stormen den nationalistiska europeiska högerextremismen vuxit fram med sitt hat mot varje föreställning om alla människors lika värde och solidaritet över etniska och andra gränser.

Under 1900-talet sågs arbetarrörelsen av borgerlighetens reaktionära grupper som den främsta företrädaren för den demokrati och jämlikhet man avskydde och fruktade. Under 1930-talets kristider och sociala motsättningar blev arbetarrörelsen därmed det yttersta målet för högerreaktionens attacker genom fascismen och nazismen. Idag har demokratin komplementerats med det ”mångkulturella samhället” som måltavla för gamla och nya reaktionära krafter. I botten ligger avskyn mot jämlikhetens idé och praktik, socialismens själva kärnpunkt. Det just denna punkt som utgör det förenade fokus för dagens högerreaktionärer – vare sig de pläderar fredligt i salongerna eller marscherar fram i blodbadet på Utöya.
Skräckinjagande tabellenligt äger massmordet rum i en tid när det kapitalistiska finanssystemet likt under 1930-talet skälver i sina grundvalar, när klasskonflikterna exploderar i den sociala nedhuggningens Europa medan massrevolutionens folkliga krafter åter vaknar kring södra Medelhavet. Det hopp som revolutionerna och motståndet förmedlar vänsterut betyder växande oro och avsky högerut. Det är konstanten som förenar oss med mellan- och förkrigstidens händelseförlopp. Nya teknologiska förutsättningar med Internet, förstörelsevapen och förändrade kulturella landskap skiljer oss.

Men om draksådden – det ideologiska hatet mot socialism, jämlikhet och demokrati – i början av 1900-talet gav oss Hitler och nazismen på 1930-talet, har sådden under de senaste trettio årens offensiv mot jämlikheten nu givit oss högerhatets mest skräckinjagande planta.
Att förhindra dess spridning, riva upp dess ideologiska rötter och dika ut dess sociala grogrunder hör återigen till arbetarrörelsens främsta uppgift – en uppgift som Utöya visade handlar om liv och död.

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.